Arkiv | september, 2008

Kura skymning, onsdag 1/10 kl 19.00

30 Sep

I morgon är det berättarkväll på antikvariatet, Stora Västergatan 37, Ystad. De flesta biljetterna är sålda, men kanske finns det en eller ett par kvar. Kolla med ABF på 0411-29872. Jag framför några berättelser (”från när och fjärran”, som det står i reklamen) och informerar också om de två studiecirklar jag kommer att hålla i höst, en i berättande och en läsecirkel på engelska.

Äntligen middag med Andre

27 Sep

En av tidernas bästa filmer återutges äntligen på DVD. 18 oktober kommer My Dinner With Andre. Louis Malle regisserade, Wallace Shawn och André Gregory skrev och spelade huvudrollerna. Handling? Wallace och Andre träffas på restaurang, äter middag och samtalar, mest om teater. Sedan går de hem.

Inte mer än så.

Ändå så spännande att man sitter på helspänn filmen igenom. Shawn och Gregory spelar sig själva, men är inte sig själva. Det är ett skrivet manus. Ja, manuskriptet var ganska enkelt att få tag i, så det har jag läst ett par gånger, men filmen har jag bara sett två gånger. En gång på TV och en gång på Cinemateket. I många år har jag sökt den på video eller DVD, men förgäves. Den har funnits, men inte när och där jag letat. Nu uppmanar jag er att  köpa eller hyra filmen när den blir tillgänglig. Den är förträfflig. Är ni av annan åsikt har ni fel och är portade från mitt antikvariat.

The Interpretation of Murder

24 Sep

Jag hade vissa förhoppningar på Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder, men de kom tyvärr på skam. Boken vann förra årets Richard & Judy Book Club Award. Det betyder att boken är lättläst, fångande, har en stark story. Kort sagt, att den är a good read. Den tidigare nämnda boken om männen som gick på månen var också en Richard & Judy-bok, och ja, jag blev duperad. The Interpretation of Murder är strunt. Boken har Siegmund Freud som huvudperson. Han besökte USA endast en gång och han tyckte illa om landet. Författaren gör Freud till Sherlock Holmes i en korkad mordhistoria som ska förklara Freuds dåliga förhållande till Amerika. Rubenfeld har säkert haft roligt när han följt Freuds spår i New York och passat in sin egen historia på det som hände i verkligheten, men jag ser inte poängen. Boken är lättläst och ospännande, tyckte jag, inte ”fiendishly clever” som Guardian säger på omslaget.

När kommer filmatiseringen med Tom Hanks som Freud i regi av Ron Howard?

Adoration/Affliction mm

22 Sep

Jag började på Russell Banks’ samlade noveller, The Angel on the Roof innan The Polysyllabic Spree. Övergången från Banks till Hornby var självklar  i och med Colin Firth.

Även om jag återvände till Banks så läste jag inte alla novellerna i samlingen. De jag faktiskt läste handlade alla om besvikna, intorkade män som hanterade sin ålderdom på olika sätt. Lite enformigt att läsa flera berättelser på rad med samma tema. Två av Banks romaner har filmatiserats och även dessa noveller är i högsta grad filmatiseringsvänliga. Men enbart som noveller är det något som saknas, kanske det oväntade. Det blir inte mer än den där besvikelsen, de där utmejslade figurerna. Det är gott nog för många, men jag behöver överraskningar också. Atom Egoyans The Sweet Hereafter baseras på Banks roman med samma namn. Hur hanterar en liten stad en stor tragedi? Mycket bra film, skoningslös. Egoyan har hamnat lite i bakvattnet, jag vet inte varför. Ett tag var han Bröderna Coens jämlike. Var är han nu? De senaste jag såg av honom var Where the Truth Lies från 2005, som har en intressant berättarstruktur, men där den stora hemligheten kanske inte är så stor när den väl avslöjas. Det är en filmfilm och handlingen rör sig kring ett komikerpar på femtiotalet, en variant på Martin/Lewis. Paret spelas av Kevin Bacon och Colin Firth (Firth som spelade Nick Hornbys alter ego i Fever Pitch, ju). Felet med filmen är kanske att huvudrollen är för vek, en kvinnlig journalist som ska lösa ett mysterium. Hennes karaktär kommer helt i skuggan av Bacon och Firth som briljerar. Nu verkar Egoyan vara på gång med något nytt som tar upp samma teman som gjorde honom stor på åttiotalet. Adoration heter filmen. Den visades på filmfestivalen i Toronto och har premiär i början av nästa år.

Den andra filmen som gjorts på en Banksroman heter Affliction och är i den nyss nämnda genren ”besvikna, intorkade män”. Fast det är Paul Schrader som gjort filmen, och jag gillar den, så var Banks inte alls nöjd med resultatet. Nick Nolte spelar sheriff (i nutid) på dekis, James Coburn är hans pappa, ännu mera på dekis. Båda är våldsamma typer, drabbade av samma åkomma, antar jag att titeln menar. Filmen följer deras försök till försoning. Coburn vann Oscar.

Bokbörsen

16 Sep

Idag har jag lagt in mina första böcker på Bokbörsen. Under hösten kommer jag att lägga upp några hundra titlar, så får vi se vad det kan ge. Det kommer mest att handla om faktaböcker, handböcker och lite mer udda saker.

Recensioner att skratta åt/med

16 Sep

Den som uppmärksammar kopplingen mellan Larry David/Seinfeld och Richard Yates är helt klart en bildad och intelligent person. Larry David är ett komiskt geni och Richard Yates var en mästare på den självbiografiska, romanen. Debuten, Revolutionary Road, borde vunnit National Book Award, men priset gick till en annan, nästan lika bra, debutant, Walker Percys The Moviegoer. Jag bläddrade i Nick Hornbys The Complete Polysyllabic Spree  i en affär i förra veckan och såg då att ett kapitel behandlade ”the Larry David-Richard Yates connection.” Jag köpte genast boken och gick hem och läste ut den på två sittningar. Ibland säger jag att de bästa böckerna som finns är de som handlar om – böcker. Visst är det så. Åtminstone när man är på rätt humör. The Complete Polysyllabic Spree är Nick Hornbys samlade bokkrönikor för tidskriften The Believer. Varje månad redovisar  Hornby vilka böcker han köpt och vilka han läst. Tanken är att han bara ska välja att läsa böcker han tror är bra, och om han skulle råka välja något som visar sig var trist så får han inte skriva om den boken. TCPS är väldigt rolig och dessutom informativ. Hornby skriver så trevligt och får läsaren att vilja bli kompis med honom. Det gör att när jag finner att jag läst vissa av de böcker Hornby skriver om, så känner jag sig duktig. Oh, jag är som den där trevlige, framgångsrike Nick Hornby.

Richard Yates skrev en handfull romaner varav debuten, Revolutionary Road, är den bästa, en amerikansk klassiker, en period glömd, men efter författarens död återupptäckt, eller återlanserad, snarare. Den blir snart storfilm med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, faktiskt. Men Yates märkte nog själv att han inte riktigt kunde nå upp till förstlingsverkets höjder med sina följande alster. De är bra, de är mycket bra och jag har läst nästan alla, men i dem finns ekot av Revolutionary Road. Samma teman behandlas, men han gjorde det bäst första gången. Yates liv blev eländigt, inte lagomalkoholist som Peo Enqvist utan fruktansvärd, brutal genomvidrig alkoholism utan försonande drag. Och det är här Larry David kommer in i bilden. Han var nämligen ihop ett kort tag med en av Yates’ döttrar och det är den upplevelsen han beskriver i det avsnitt av Seinfeld där gänget får träffa Elaines pappa, det kände författaren, som är en extermt jobbig översittartyp. I Davids/Seinfelds händer blir det förstås kul, men tar man bort humorn så ser man tragedin tydligt.

Fast Hornby läser inte Yates under den period denna läsdagbok sträcker sig, utan en biografi över författaren. Den boken avslöjar att Yates i stort sett skrev sin självbiografi i romanform hela sitt liv och utnyttjade sin familj och bekantskapskrets som inspiration till de mer eller mindre skadade människor han skriver om. Hornby läser många böcker och en del har jag läst och gillat. Allra bäst enligt mig (och Hornby håller nog författaren högst också) är Marilynne Robinsons Housekeeping. Den utkom 1981 och fick PEN/Hemingway Award för bästa debut. Författarens nästa roman dröjde 23 år. Det heter Gilead och vann Pulitzerpriset 2004. Uppmärksamheten denna comeback gjorde att jag upptäckte författaren och hennes debutbok. Den känns mycket självbiografisk och ”sann”, men jag tror inte att den är mer verklig än någon annan roman. Vissa saker i boken, dedikationer etc, motsäger verkligen att det skulle finnas särskilt mycket sant i berättelsen. Det handlar om två systrar som genom olyckliga omständigheter tillbringar sin barndom utan sina föräldrar. Först med sin mormoder, sedan med morfaderns systrar och sist med sin moster. De flyttar ingenstans utan det är deras fostermödrar som flyttar till deras hus, mormoderns gamla hus ute i obygden i staten Washington. Man blir inte särskilt klok på handlingen när man läser baksidan. Där står mest hur bra recensioner boken fått. Jag har också svårt att redogöra för någon direkt handling, även om de finns där, mycket tydligt. Det handlar om två flickor som hittar olika strategier för att bli vuxna och hantera sin udda situation i livet. Men det är mycket mer än så. Landskapet är en lika viktig karaktär som de två flickorna. Landskapet lever på ett sätt jag sällan upplevt i en bok. Läsaren blir verkligen delaktig i miljön. Det är mycket bra.

Jag gör inte boken rättvisa. Den är nära nog magisk.

Hornby gillar Housekeeping, men han tycker att Gilead är snäppet bättre. Den är också fantastisk, men eftersom jag läste Housekeeping först så drabbade den mig hårdare. Hornby började med Gilead. Glädjande nog har den nyss kommit i pocket på svenska.

Hornby lyckas verkligen förmedla glädjen med läsning, vilket är en av poängerna med hans spalt. Alltför ofta används recensionen som en positionering av recensenten själv. Recensenten sätter sig över verket eftersom han/hon bedömer det, och då kan det undersökta verket inte vara för bra. Det måste alltid finns något som inte duger. Hornby har inga sådana spärrar. Gillar han något så gillar han det väldigt mycket.

Man får många bra lästips här. Ett som jag kan skriva under på extra mycket är Moon Dust av Andrew Smith. Den bygger på den lysande idén att intervjua de män som gått på månen. De är bara nio kvar nu, av tolv. De börjar bli gamla och snart finns de inte kvar. Hur påverkade månresan dem? Författaren varvar intervjuerna med att berätta om sin egen uppväxt i månkapplöpningens skugga. Ett väldigt bra stycke nutidshistoria (om man med nutid menar 60-00-talet). Jag var också helt såld på rymdresorna, men jag är lite yngre än Smith, så Rymdskytteln var min grej. Jag minns att man kunde ringa upp ett nummer och lyssna på kommunikationen mellan rymdskytteln och Houston. Det var häftigt då, men låter som rena artonhundratalet nu.

På omslaget till The Polysyllabic Spree skriver en recensent att hon skrattar på varje sida. Ja, nästan jag också. När skrattade du högt (av glädje) senast du läste en recension?

David Foster Wallace

15 Sep

David Foster Wallace, författare till The Infinie Jest, är död. Han tog livet av sig, 46 år gammal. Jag kopplar samman Wallace med Mihael Chabon, kanske mest för att de debuterade i slutet av åttiotalet, oförskämt unga. Wallace skrev bara två romaner, den nämnda på ca 1 000 sidor, och The Broom of the System (finns på svenska, jag har den till salu) som är ca hälften så tjock. Han tryckte in allting i sina böcker, för mycket humor, för många infall, för många karaktärer, så att propparna gick i romanbygget. Jag orkade inte läsa utThe Infinite Jest och jag fattade nog inte allt av Broom of the System, men det var häftiga böcker ändå och han banade väg för den sortens författare som kunde vara både ironiska och allvarliga i samma mening, såna som Dave Eggers. Wallace hade mer att skriva. Det är mycket tråkigt att han är borta.

Man Booker Award

10 Sep

Som vanligt överraskar juryn till Bookerpriset. Jag trodde nog att Salman Rushdie och absolut Joseph O’Neill skulle nomineras. O’Neills Netherland lät som en perfekt Bookerbok; kricket i USA som en metafor för världens tillstånd sedan elfte september. Juryn har istället valt fem för mig hittills okända författare, varav två debutanter, samt Amitav Ghosh, en indisk episk berättare, vars böcker jag åtminstone hållit i min hand. Han finns redan på svenska med Förnuftets krets från 1986. De andra är, mig veterligt, inte tillgängliga på svenska än. Jag gissar att Aravind Adiga kommer att plockas upp av något svenskt förlag, de andra – förutom vinnaren – får det svårare.

Vad gäller Ghosh så tror jag att jag träffat honom. Han besökte en science fiction-kongress i Stockholm i början av nittiotalet. Hans namn var för bra för att vara sant, gosh med ett fhanniskt ”h”. Var han på riktigt? Var han en hoax? Jag minns inte varför han var där, han har verkligen inte skrivit någon SF. Kanske har jag drömt alltihopa.

Aravind Adiga The White Tiger 
Sebastian Barry The Secret Scripture 
Amitav Ghosh Sea of Poppies 
Linda Grant The Clothes on Their Backs 
Philip Hensher The Northern Clemency 
Steve Toltz A Fraction of the Whole

Pastisch

9 Sep

Jag hatar pastischer. Livet är för kort för att jag ska orka läsa saker som medvetet härmar en stil, och där i stort sett hela poängen med berättelsen är denna efterapning. Det är en sak att inspireras, men att bara ta en tydlig stil och använda den och till och med anstränga sig för att göra kopian så lik originalet som möjligt, det är oerhört tröttsamt för den här läsaren. Det är säkert därför jag aldrig fastnat för Harry Potter. Jag skulle gärna älska Harry Potter, men jag har bara läst den första boken. För mig är influenserna för tydliga, jag kan inte fångas av berättelsen och karaktärerna när boken i stort sett känns som en blandning av Tom Brown’s School Days och Earthsea, kryddat med standardfantasyattribut. Det är förstås mycket mitt fel eftersom jag är för gammal och har läst för mycket. I rätt ålder tror jag att jag hade älskat Harry Potter, jag ser att den, bokserien, hade varit perfekt för mig i rätt ålder. Jag läste Earthsea istället, och en massa annan science fiction och fantasy.

Värre är det men den bok jag nyss kastat i väggen, Susanna Clarkes The Ladies of Grace Adieu. Jag fick in den på antikvariatet förra veckan och eftersom hennes tjocka debutroman Jonathan Strange & Mr Norrell, hyllades och vann priser, så tänkte jag ge denna novellsamling en chans. Romanen lanserades som Dickens med magi. Den här novellsamling är Jane Austen med magi. Berättelserna utspelar sig i samma universum, Strange är med i bakgrunden och säkert känner romanens läsare igen andra saker som jag inte är medveten om. Men det stör mig en hel del hur författaren försöker skriva som Jane Austen. Jag menar, vill jag läsa Jane Austen så gör jag det. En karbonkopia blir alltid suddigare och sämre än originalet, och även om man kastar in lite trollkarlar och magi så hjälper det ju ingenting. Stilen står i vägen som en tegelvägg för berättelsen, åtminstone för mig. Jag gillar Jane Austen, om något trodde något annat. Jag har läst tre av hennes romaner, med stor glädje, Pride and Prejudice, Sense and Sensibility och Emma. En författare borde lita på sig själv och inte luta sig så tungt mot någon annan. Fast Clarke får bra recensioner och säljer bra, så vad vet jag. Bara att jag inte gillar det här och att jag måste skärpa mig och hitta något bättre att läsa.

Vad kostar det?

8 Sep

Idag köpte jag en säck torrfoder till hunden. Pris 569 kronor. En prishöjning på 14% på sex veckor. Visst stiger matpriserna, men inte i den takten. Det är absurt, sa jag till djuraffärsägaren, men hon ryckte bara på axlarna. Förresten, mat för 38 kronor kilot, det äter inte jag själv, de flesta dagar. Potatis, ris, cous-cous, frusen fisk, kyckling, alla grönsaker, all frukt… Det är ju GALET! Hunden äter dyrare mat än jag själv. Det måste genast upphöra. Det här var den sista säcken lyxmat den doggen får.

Idag fick jag också räkningen för min ”öppet”flagga. Jag tänkte att den inte kunde vara så dyr, för dels är det ju en liten grej och dels hade leverantören satt upp min fasadskylt till ett hyggligt pris. Men flaggan, som består av ett enmeters plaströr som stång och en bit vaxduksliknande material som det står ”ÖPPET” på, kostade mig 564 kronor. Jag hade tänkt göra en själv tillsammans med min femåriga dotter, och jag ångrar mig gruvligt att jag inte gjorde det. Materialet är värt max tjugo spänn, gissar jag, resten av summan måste vara expertkunnandet i flaggtillverkning. Även denna kontakt måste genast upphöra. Från och med nu gör jag mina egna flaggor.

På eftermiddagen kom en bekant förbi butiken och jag fick tillfälle att berätta om flaggan och hundmaten. Vi kom att tala om Claes Hylinger, eftersom han står först på min reklamlapp, den jag delade  ut i Kristianstad, och som man kan få på Skillinge bokdagar till helgen. Jag sa att Hylinger var en bra författare, för honom kunde man ta bra betalt för. Min bekant sa att Hylinger inte känt igen honom vid invigningen av HasseåTagemuseet i Tomelilla för  två år sedan. Jag berättade att Hylingers debut, I krig och kärlek är en attraktiv bok, så attraktiv att till och med jag en gång pungade ut med en fantasisumma – ganska precis priset för en säck hundmat, faktiskt – för att få äga den. En vecka senare, sju dagar, varken mer eller mindre, fick jag in ett parti böcker till antikvariatet. Och bland dem fanns I krig och kärlek. Det bevisar att allting finns att hitta till rätt pris om man har tid att vänta tillräckligt länge. Om jag härdat ut en vecka till så hade I krig och kärlek blivit min till ett pris som inte räckt till ens en portion hundmat.

Mr Wilson

5 Sep

I boken Mr Wilson’s Cabinet of Wonder snubblar författaren och journalisten Lawrence Weschler över en udda utställning, nej, ett museum som kallar sig för The Museum of Jurassic Technology. Det ligger i Culver City, Los Angeles. Här finns utställningsmontrar med de konstigaste saker som, till synes, inte har något samband. En utställning över myror i Amazonas som, infekterade av svampsporer får sitt nervsystem kapat av sporerna. Myran tvingas myran att klättra uppåt, uppåt, tills den hittar en vass kvist eller något annat att spetsa sig själv på. Där sitter de fast och dör. Efter en tid spräcks myrans döda kropp och ur huvudet regnar nya sporer ner som kan infektera fler myror.

På ett annat ställe visas mikrominiatyrer. Skulpturer gjorda av människohand inte större än att de får plats inuti ögat på en synål.

Det här kan inte vara sant, tänker författaren, och ägaren till museet hjälper inte till. Han är så allvarlig att det nästan blir komiskt. Det är som att han spelar en roll, eller så är han på riktigt. Författaren blir inte klok på vad det är för ställe han hamnat på, och börjar undersöka Mr Wilson, ägaren, och detta Museum of Jurassic Technology. På resans väg får läsaren veta en hel del om kuriosasamlingar, som på ett sätt föregick dagens museer. När boken är slut har man blivit lite klokare på Mr Wilson, men inte mycket. De kuriösa saker han förevisar är antagligen riktiga, men det är inte poängen. Han vill sprida Sense of Wonder, och att mystifiera samlingen bidrar till den känslan, verkar han tycka.

Boken innehåller intressant information, i alla fall för mig. Till exempel lärde jag mig att Peter den Store köpte upp Europas förnämsta samlingar av kuriosa år 1717 för att själv skapa världens största Wunderkammer. Peters ambition att modernisera Ryssland lyckades på många områden, men att skapa ett kuriosakabinett extraordinaire var en rest från den gamla tiden; i upplysningens tid fanns inte plats för slumpmässigt sammanställda underligheter. En samling skulle vara ordnad, mätt och vägd, katalogiserad och i ordning, empiriskt undersökt. Raka motsatsen till Sense of Wonder.

Efter att ha läst den här boken blir jag verkligt sugen på att läsa författarens Everything that Rises: A Book of Convergences. För det är skickligt att skriva en faktabok som får läsaren att känna sig lite yr. Eller som det står på baksidan, som jag till viss del kan hålla med om: ”Weschler gives us a work of nonfiction that is as allusive, as dizzying, and as urbanely astonishing as anything by Borges or Calvino.”

Inte svindlande, men bra ändå.

Touching the Void 2

4 Sep

Vilket lustigt sammanträffande. Dagen efter att TV4 Sport visat Touching the Void, visar SVT uppföljaren, The Beckoning Silence. Hemligt samarbete (utan någon som helst reklam för varken den ena eller den andra filmen) eller slump?

Joe Simpson har byggt hela sin karriär på olyckan som skildras i Touching the Void. Han borde ha dött där, men det gjorde han inte. Genom en kombination av tur, skicklighet och fysisk styrka överlevde han. Men vad gör man sedan om man är en adrenalinjunkie? Om man varit med om det värsta äventyret redan vid 24? Ingenting kan toppa det. Simpson har sökt nya utmaningar, nya berg och han pratar ofta om vilka farliga situationer han varit med om, hur nära vänner dödsstörtat på gemensamma klättringsexpeditioner och så vidare. Det blir både fånigt och osmakligt på en gång.

The Beckoning Silence är ett försök att hitta ett nytt, dramatiskt äventyr att skildra i bok- och filmform. Kevin Macdonald är inte regissör den här gången, och det märks. För det första ledsagas tittaren genom hela filmen av en irriterande berättarröst som talar om vad Joe tänker, tycker och framför allt känner, och detta mellan intervjuinslagen med Joe, när han berättar samma saker!

Äventyret som skildras är inte Joes eget, utan en klättringsexpedition som Joe läste om som liten och som förföljt honom sedan dess, bestigningen av Eigers svåra nordsida år 1937, ledd av Toni Kurtz. Filmen är gjord på samma sätt som Touching the Void, med spelade klättringsscener som utspelar sig 1937 med Kurtz’ attack på nordsidan varvat med intervjuer med Joe Simpson. Problemet är att Simpson försöker länka ihop sig med Kurtz expedition. Han tycker sig känna igen sig i Kurtz, p g a liknande klättringsproblem. Det blir långsökt och självförhärligande.

Dessa båda filmer visar vilken tunn linje som skiljer konst och kitsch. Eigerfilmen är visserligen välgjord, men mest syffisant strunt, medan Touching the Void redan är en klassisk dokumentärfilm.

Här skriver Simpson i sin burdusa stil om medias dåliga kunskaper om bergsklättring och Channel 4:s förträfflighet (finansiären till Eigerfilmen). Och här kan man läsa en bra sammanfattning av vad som egentligen hände Kurtzexpeditionen, utan Simpsons egosnack.

Missförstå mig rätt, Joe Simpson verkar vara en duktig klättrare och en god författare, men det är lite patetiskt hur han famlar efter äventyr. I slutet av filmen säger han att han tappat gnistan för bergsklättring. Jag hoppas att han har rätt och att han hittar något annat att skriva om.

%d bloggare gillar detta: