Arkiv | december, 2008

Snäll, barnbok för vuxna

31 Dec

Min femåriga dotter fick boken Snäll i julklapp. Inför julen var det flera kritiker i DN och på P1 som höll den för att vara bland årets bästa barnböcker. Idag, tisdag, recenserades den i DN. En superpositiv helsida.

snall1463

Det är en fin bok, snygg, smart, jag gillar den. Fast dottern är inte lika förtjust. Jodå, det är alltid kul att läsa en ny bok, men av julens böcker var det här den vi bara läst en gång. Etta på listan är Matildas katter av Jan Lööf, som vi läst flera gånger. Den är ju helt fenomenal. Varför var inte den nominerad till Augustpriset? Den borde ha vunnit.

Snäll är en typisk barnbok för vuxna. Den perfekta barnboken – för vuxna. Den är snygg på ett vuxet sätt, den har ett vuxet budskap, berättat på ett vuxet vis. Det är inte en dålig bok, men det är just den sortens bok som föräldrarna gillar mer än barnen. Det är som med Anna Höglund. Be Sifo att undersöka hur många föräldrar kontra barn som har böckerna Mina och Kåge på sina respektive topplistor. Föräldrarna älskar Mina och Kåge men barnen är glada om de slipper läsa om det problematiska förhållandet. De vuxna speglar sig i barnen och tänker att om jag var liten skulle jag vilja läsa det här. Fel. Du tror att du skulle vilja det, men det är den vuxnes preferenser som talar då. Om barnet får välja mellan Anna Höglund och till exempel Rune Andréasson så väljer barnet nästan alltid den sistnämnde. Så är det bara.

Men jag kommer med Mina och Kåge ibland, för jag tycker om dem. Du får tre val på godnattbok, säger jag till barnet. Mina och Kåge, Mina går sin väg eller Mina och Kåge drar västerut.

Så jag retar mig lite på superlativerna över Snäll. Det är en bra bok, men det är inte en bra barnbok. Jag borde fått boken istället, så kunde dottern fått en prenumeration på Bamse.

Om jag hade någon att prata med skulle jag inte göra det i mobiltelefon

25 Dec

sa Kristina Lugn på radion på juldagen.

Holyfield

21 Dec

Evander Holyfield förlorade mot Nikolai Valuev igår kväll. Jag såg matchen på danska tvåan. Det var inte mycket till match, Holyfield var gammal och trött, Valuev var tjock och tung, men nog var Holyfield ändå överlägsen. Hur tänkte domarna? Såg matchen så annorlunda ut vid ringside? Jag tror inte det, för publiken buade när resultatet offentliggjordes. Var domarna köpta? Det är svårt att tro något annat med tanke på hur skum branschen är. Visst är det konstigt att boxning och schack, två halvsporter som på sätt och vis korar världens starkaste och världens smartaste, verkar vara så genomkorrumperade.

Aftonbladets krönikör fruktade för Holyfields liv inför matchen. Det hade han inte behövt göra, Holyfield var i fin form och var den klart bättre boxaren.

Boxningsvärlden är konstig. Var finns de unga hungriga boxarna som skulle spöat skiten ur både Holyfield, Valuev och bröderna Klitchko? Tyson var tjugo när han blev världsmästare, Ali var tjugotvå, Joe Louis var tjugotre. Det är ju helt galet att se gamla gubbar puckla på varandra. Om vi nu talar boxning, menar jag och om vi tycker att boxning kan vara en sport. Proffsboxare borde pensioneras vid trettiotvå.

Oscar de la Hoya fick också spö nyligen. Han är trettiofem, som Valuev. Jag trodde att han hade dragit sig tillbaka för länge sedan. Han tog OS-guld 1992. Det är ju sexton år sedan. Har man vunnit allt och dessutom gjort smarta affärer, (de la Hoya, inte Holyfield) borde man fatta när det är dags att lägga handskarna på hyllan. Men det verkar vara svårt, mycket svårt.

Högläsaren

17 Dec

David Hare har skrivit manus till filmatiseringen av Bernhard Schlinks Högläsaren. Anthony Minghella och Sydney Pollack var producenter för filmen. De dog med två månaders mellanrum. En deprimerande arbetssituation, men det verkar ha blivit en bra film ändå. Kate Winslet härskar i Hollywood just nu. Huvudroll i Revolutionary Road och stor biroll i Högläsaren. För två år sedan var hon med i Little Children, som i alla fall jag tyckte var det årets bästa film. Hur som helst, här skriver David Hare om arbetet med Högläsaren.

Den riktiga tomten bor i Lissabon

16 Dec

Tredje advent har redan rusat förbi. Julafton om en vecka. Skönt att tiden går så fort, det måste betyda att det snart är vår.

Den första advent var det skyltsöndag i Ystad. Även jag avtäckte julskyltning på antikvariatet. Vid och i klostret sjöngs det och julpysslades. En tomte smög omkring och delade ut julklappar till barnen. Så fint, vilken härlig, varm julstämning. Eller? Tomten viftade med inslagna paket under näsan på barnen. ”Ska det vara en julklapp?” sa han. ”Ja, tack”, sa barnen (i alla fall mitt barn). ”Ge mig tjugo kronor”, sa tomten till barnets förälder. Vad säger ni om det? Krösus Sork hade inte gjort det bättre. Är det inte höjden av botten att gå omkring och ”dela ut” julklappar till barnen och sedan, när klappen redan är i barnets händer, ta betalt av föräldrarna? Är det köpmannaföreningens påhitt eller är det en frilansare som gör sig en hacka? Vill man sprida värme och julstämning så bjuder man förstås på klapparna. Den här tomten tjänade pengar på sin utdelning; klapparna kostade honom några få kronor. Avansen var god. Jag hoppas att det var en enskild person som valt att lura barn och föräldrar på en tjuga eller två, för om kommunen eller köpmannaföreningen hade något med det att göra så får de tänka om, en sådan marknadsföring skapar inga lyckliga kommuninnevånare.

Jag kan jämföra med Lissabon. Vi var där för två år sedan, vi kom dit i oktober och åkte hem vid Lucia. I Portugal älskar man julen. När den största granen i Lissabon skulle tändas direktsändes det i riks-TV. En dag i december var vi ute och gick på stadens backiga gator när en spårvagn körde förbi. Det är många spårvagnar i Lissabon, så inget konstigt med det. Fast den här vagnen var annorlunda, på den fanns det bara tomtar. Tomtarna såg oss och min dotter, som var tre år gammal. Stanna vagnen, sa en tomte till vagnföraren. Vagnen stannade mitt på linjen, en tomte hoppade ur och sprang fram till min dotter. Han gav henne en julklapp och en kram. Sedan hoppade han på vagnen, plingade i klockan och körde iväg. Så gör man. Glada överraskningar, det är vad julen handlar om.

Eternal sadness of the locked room mystery

9 Dec

Ingrid Hedström vann pris för bästa deckardebutant för en tid sedan. I DN häromdagen skriver hon en notis om ett hemskt mordfall från Frankrike. Jag hittar inte artikeln i DN, men Västerviks-Tidningen har samma nyhet.

Dagen efter jag läste Hedströms notis lyssnade jag på K1 i P1. Det handlade om deckargenrens slentrianmässiga frossande i mord och grymhet och hur märkligt det är att så många människor trivs i mördares sällskap bland boksidorna. Ett trevligt mordfall med Camilla Läckberg eller en mördarorgie i Midsomer…

Jag är ambivalent. En berättelse är en berättelse, om den står i tidningen eller om den är helt fabricerad. Ingrid Hedström rapporterar om Fallet Gregory i Frankrike. Någon kommer säkert att använda det i en roman. KAnske är det redan gjort. Blir det nya priser? Grannfejder och mord. Det kan nog bli en mysig historia. Vad tycker mordoffrets föräldrar om det?

Jag föredrar den helt påhittade skräcken med vampyrer och monster. Där kan jag bli rädd och berörd. När det handlar om mordgåtor blir jag bara ledsen. Så mesig är jag.

Mondo

6 Dec

Nyss såg jag Mondo på TV, filmen efter Le Clézios bok, den enda bok jag hade till salu på antikvariatet och som jag sålde samma dag priset presenterades. Det var en mycket bra film, jag ångrar att jag inte spelade in den. Här läste jag att Le Clézio hunnit med att vara lärare på University of New Mexico och att Mondo hade USA-premiär i Albaqurque.

Take some of the fire, gubb bastard

6 Dec

På bloggstatistiken ser jag att någon översatt inlägget om sämsta kunden till engelska. Sån här humor kan man inte hitta på, det ska ett dataprogram till för att skapa den.

But today was the one guy who can get to represent the worst customer, so I write about him instead. He rose up and asked, but to see themselves: ”Do you have apple Anton Nilsson Our resorts? It was not you, huh? Have you? It was, I looked for a long time. ”

I happened to actually have the book in question, within arm’s length, and even, so I took it out from the rack and stretched it out. ”Here it is,” I said, ”and it is also cheap, only six hundred dollars.” (It is actually TERRIBLY cheap for the book, believe me.)

”Well,” said the old man, who had not thought to find the book. ”Hmm. Do you have anything on motorcycles or mopeds? ”

I showed him on the shelf for motorcycles and mopeds.

”I’m looking for a particular book,” he said, perhaps afraid I would have it, ”it is fairly new, many pictures, mopeds …”

”Nah, that I have not ‘, I said.

”It was a shame,” said the old man, ”that I would like to have.” Since he left the shop. He was there for a maximum of three minutes.

Take some of the fire gubb bastard, I thought, but said nothing. So, if it had been me who looked (long!) After Anton Nilsson Our apple varieties, and I found it for 600 kronor, so I had struck directly. This DODDERER were after something else, he wanted to whine, he wanted to go into a store and not find what he was searched and complain about it.

I continue filament in the text of the best customers.It becomes longer, because there are so many, many more good than bad customers.

Dessa vackra hästar av Cormac McCarthy

6 Dec

Tidigare i år klagade jag på att jag inte hade Dessa vackra hästar på antikvariatet. För flera år sedan hade jag den, men då ville ingen köpa den. Men nu har jag fått in både Dessa vackra hästar och del två i gränstrilogin, Övergången. Båda inbundna. Dessa vackra hästar är i originalupplaga och i fint skick. Övergången är i bokklubbsupplaga med några småfläckar på skyddsomslaget.

Bara så att ni vet. De går att beställa på bokbörsen.

Sämsta kunden?

2 Dec

Jag har filat på ett inlägg här som skulle heta ”Bästa kunden”, men det blir nog inget med det, för det finns så många antikvariatsbesökare som skulle kunna kallas bästa kunden. Så gott som alla som stiger in i butiken är trevliga och goda kunder.

Men i dag kom det in en gubbe som kan få representera den sämsta kunden, så jag skriver om honom istället. Han steg in och frågade utan att se sig om: ”Har du Anton Nilssons Våra äppelsorter? Det har du inte, va? Har du det? Den har jag letat efter länge.”

Jag råkade faktiskt ha boken i fråga, inom armlängds avstånd, till och med, så jag tog ut den ur hyllan och sträckte fram den. ”Här är den”, sa jag, ”och billig är den också, bara sexhundra kronor.” (Det är faktiskt ruskigt billigt för den boken, tro mig.)

”Jaha”, sa gubben, som inte hade tänkt sig att hitta boken. ”Hmm. Har du någonting om motorcyklar eller mopeder?”

Jag visade honom till hyllan för motorcyklar och mopeder.

”Jag letar efter en speciell bok”, sa han, kanske rädd att jag skulle ha den, ”den är ganska ny, många bilder, mopeder…”

”Nä, den har jag inte”, sa jag.

”Det var synd”, sa gubben, ”den skulle jag vilja ha.” Sedan lämnade han butiken. Han var där inne i max tre minuter.

Ta dig i brasan gubbjävel, tänkte jag, men sa inget. Alltså, om det hade varit jag som letat (länge!) efter Anton Nilssons Våra äppelsorter och jag hittade den för 600 kronor så hade jag slagit till direkt. Den här gubbstrutten var ute efter något annat, han ville gnälla, han ville gå in i en affär och inte hitta det han sökte och få klaga på det.

Jag fortsätter fila på texten om de bästa kunderna. Den blir längre, för det finns så väldigt många fler bra kunder än dåliga.

%d bloggare gillar detta: