Sämsta kunden?

Jag har filat på ett inlägg här som skulle heta ”Bästa kunden”, men det blir nog inget med det, för det finns så många antikvariatsbesökare som skulle kunna kallas bästa kunden. Så gott som alla som stiger in i butiken är trevliga och goda kunder.

Men i dag kom det in en gubbe som kan få representera den sämsta kunden, så jag skriver om honom istället. Han steg in och frågade utan att se sig om: ”Har du Anton Nilssons Våra äppelsorter? Det har du inte, va? Har du det? Den har jag letat efter länge.”

Jag råkade faktiskt ha boken i fråga, inom armlängds avstånd, till och med, så jag tog ut den ur hyllan och sträckte fram den. ”Här är den”, sa jag, ”och billig är den också, bara sexhundra kronor.” (Det är faktiskt ruskigt billigt för den boken, tro mig.)

”Jaha”, sa gubben, som inte hade tänkt sig att hitta boken. ”Hmm. Har du någonting om motorcyklar eller mopeder?”

Jag visade honom till hyllan för motorcyklar och mopeder.

”Jag letar efter en speciell bok”, sa han, kanske rädd att jag skulle ha den, ”den är ganska ny, många bilder, mopeder…”

”Nä, den har jag inte”, sa jag.

”Det var synd”, sa gubben, ”den skulle jag vilja ha.” Sedan lämnade han butiken. Han var där inne i max tre minuter.

Ta dig i brasan gubbjävel, tänkte jag, men sa inget. Alltså, om det hade varit jag som letat (länge!) efter Anton Nilssons Våra äppelsorter och jag hittade den för 600 kronor så hade jag slagit till direkt. Den här gubbstrutten var ute efter något annat, han ville gnälla, han ville gå in i en affär och inte hitta det han sökte och få klaga på det.

Jag fortsätter fila på texten om de bästa kunderna. Den blir längre, för det finns så väldigt många fler bra kunder än dåliga.