johns antikvariat

Idag ringde Andreas Brunner och ville göra ett hemma hos-reportage i mitt hem. Det var smickrande, men jag var tvingad att tacka nej. Han ringde för Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra och han tänkte att en antikvariatsgubbe som jag säkert skulle ha några bra tips på hur man får plats med sina böcker i hemmet. Kombinationen boksamlare plus liten lägenhet är olycklig. Det var länge sedan jag bodde så litet som jag gör nu. Ungefär 3 000 böcker ligger kallmagasinerade sedan tre år tillbaka. I lägenheten har jag kanske 200 böcker. Så ett hemma hos-reportage hade varit poänglöst, här finns helt enkelt inga böcker, bara ett visst mått av trångboddhet. Det var synd, för jag har en mängd smarta knep för hur man organiserar sin bokhylla. Men kan jag inte visa så blir det ju inte mycket till reportage. Det får bli en annan gång, eller så skriver jag några rader om det själv, när jag har plats till hela boksamlingen igen. Jag får trösta mig med att Strindberg också hade sin boksamling nedpackad i perioder. Inga jämförelser i övrigt.

När jag var liten fick jag en badge av min morbror med texten ovan. Det var det snällaste han någonsin gjorde mot mig. I övrigt var han en jubelidiot. Kanske skulle jag skriva en bok om min knäppa barndom. Men ska jag kalla den för roman eller självbiografi? Riktiga författare skriver nuförtiden romaner om sina liv, inte memoarer. Jag tänker på Per Olov Enqvists Ett annat liv och Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten. Andra skriver böcker som sägs innehålla sanningen. Det är mycket snack om sanning och verklighet nu. Jag förstår inte varför det är så viktigt för så många läsare att en text är sann i konkret mening. Vet de inte att fiktionen skildrar vår så kallade verklighet bättre än rena verklighetsreferat? Förresten är all text lögn; så fort du sätter pennan till pappret skapas en osanning, eller i bästa fall, en version av verkligheten. Text är text, verklighet är verklighet. Inget originellt med det, men efter all debatt som uppstår varje gång en James Frey eller Liza Marklund skriver en verklighetsbok, så undrar jag hur mycket folk tänker på sånt, egentligen.

För ett par veckor sedan läste jag Running with Scissors av Augusten Burroughs. Det är en memoar, farligt nära att kunna kallas mis-lit, misery literature, men den är bättre än så. Författarens unga liv är verkligen miserabelt, men det blir underhållande litteratur av det hela. Hans mamma är på väg in i sinnessjukdom. Varje höst blir hon psykotisk. Hans pappa är alkoholist. För att få ordning på sitt sitt liv börjar mamman gå till en psykiater som, visar det sig, har sina egna problem. Augusten får från tretton års ålder bo hos doktorn och hans familj. Alla är snälla och Augusten trivs, men om man vill ha ett varnande exempel för att vara gränslös som förälder så är doktor Finch utmärkt. Augusten vill inte gå i skolan. Han blir mobbad och tycker inte att han lär sig någonting. Han vill hellre gå på bio på dagarna och skriva i sin dagbok. Det finns bara ett sätt att slipppa skolan, säger doktorn, du måste göra ett misslyckat självmordsförsök. Doktorn ger Augusten lämpliga piller och sprit så att han ska tuppa av och tas till sjukhus för magpumpning. Huset de bor i förfaller. Barnen sågar ett hål i taket till köket för att få mer ljus. Doktorn spår ibland framtiden i utifrån formen på sina fekalier. Ja, på den nivån är det. Augusten lyckas trots denna eländiga omgivning bli vuxen. Slutet är lyckligt: Här kommer debutboken som får fina recensioner, den blir filmad med Annette Bening, Gwyneth Paltrow och Joseph Fiennes (kärleksparet från Shakespeare in Love). Burroughs har skrivit flera framgångsrika memoarböcker och är mycket aktiv på nätet: www.augusten.com. Så honom gick det bra för ändå. Fast hade han inte haft detta att berätta hade han troligen inte blivit författare. Det påminner mig om ett Bill Hicks-skämt. Han säger att han turnerat med en helkvällsshow på trettio sekunder. Det är svårt att komma på material när man haft en normal uppväxt:

Mama never beat me, daddy never fucked me. I don’t know if the show will be able to relate to dysfunctional America, but that’s how I was raised. Sorry. No bone to pick.

Det är kanske därför dessa sanna historier säljer så bra. Det faktum att de berättar något som är väldigt viktigt för dem gör dem också till bra författare, bra som i att många läsare vill veta ”hur det går.”

En parentes: det är lätt att försjunka i klickmani på imdb.com. Jag skulle kolla stavningen på Annette Bening och fann då med några få klick att både Patrick Wilson och Jackie Earle Hayley har stora roller i filmen Watchmen. Båda var också med i Little Children, som jag nämnt tidigare, som är en helt annan sorts film. I Watchmen spelar de superhjältar (utan superkrafter), i Little Children spelade de misslyckad advokatstudent som inte vill bli vuxen resp sorglig sexualbrottsling.)

Likheterna mellan Augusten Burroughs och David Sedaris är slående. Det känns som att förlagen letade lite mer aktivt efter någon som Sedaris efter hans framgångar i slutet på nittiotalet. En homosexuell man som kan skriva vasst och har en extrem barndom att berätta om. David Sedaris är bättre på alla plan, utom möjligtvis det faktum att hans barndom verkar ha varit mindre katastrofal än Burroughs. Som författare – och det är allt som räknas, eller hur, är Sedaris överlägsen. Tyvärr har jag läst nästan allt han skrivit. Här är en ganska ny text från The New Yorker som visar hur bra han är. Den handlar om valrörelsen, men den är läsvärd ändå, jag lovar.

Bernardo Carvalhos Nio nätter är en roman baserad på verkliga händelser. Mer än så, jag tror att allting som skildras är sant. Några få passager är fabulerade, men dessa är ganska lätta att urskilja och mot slutet kommer några spekulationer, men de utger sig inte för att beskriva en verklighet, utan är tydliga fantasier. Det börjar med ett brev till någon, och flera av dessa brev dyker upp i boken. Dessa brev är fiktion. Sedan upptas större delen av boken av författarens jakt på information om den amerikanske antropologen Buell Quain, som tog livet av sig i den brasilianska djungeln 1939. Ingen vet varför. Bernardo Carvalho är fast besluten att hitta orsaken. Längre in i boken får vi veta mer om författaren och hans förhållande till sitt lands ursprungsbefolkning. Hans pappa var med och exploaterade djungeln, köpte landområden som han brände av och förvandlade till jordbruksmark. Som barn fick författaren ibland följa med sin far djupt in i djungeln och träffa indianer. Författarens barndomsminnen blandas med berättelsen om Buell Quains obegripliga död. Man läser kvickt, och hoppas att de båda spåren ska mötas på ett tillfredsställande vis. Men om ingen lyckats ta reda på varför Quain tog livet av sig för över sextio år sedan, så kan ju inte Bernardo Carvalho gör det heller. Misslyckandet är inte en besvikelse, tvärt om, den sista tredjedelen av boken är den bästa, när Carvallho tar mysteriet med sig in i nutid. Jag vill inte avslöja för mycket, men det är en mycket givande bok som ger lärdom om både själ och kropp. Det lät flummigt, men det är absolut inte en flummig bok. På baksidan av boken görs jämförelsen med Bruce Chatwin. Okej, jag får hålla med, det är lite Chatwin, det här, samma förhållningsssätt till sanningen, om man säger så, och det är bra. Lägg sanningsbedömningen i läsarens hjärna istället för i texten.

I Inbjudan från en okänd har Ellery Queen samlat tolv japanska deckarnoveller från 50-70-talen. Brotten som skildras begås nästan uteslutande i företagsmiljö. Motiven är för det mesta avund på kolleger som tjänar mer än en själv. De är läsbara men det stör en hel del att författarna måste förklara allting in i minsta detalj. Det blir inte så klurigt som de hade hoppats. I titelnovellen skickas brev till en tidningsredaktion. I breven står det att brevskrivaren är död. Den döde vill att den som orsakat hans död ska få sitt straff. Vem kan ha skrivit det, för det är väl inte ett spöke? Om man plockar bort mellanledet i den här sortens historia, det vill säga förklaringen, och bara använder premissen och uppgörelsen, början och slutet, så kan det bli en rätt spännande historia. Men att passa in en fyrkantig, logisk lösning i berättelsens runda hål, det blir bara tröttsam läsning. Flera berättelser är sådana, logiska ”snillrika” deckargåtor. De är inte typiskt japanska, de brittiska låsta-rummet-deckarna roar mig lika lite. De bästa berättelserna i denna samling visar bara ett skeende och bryr sig inte om de logiken lika mycket. I ”Alldeles förtjusande damer” av Yasutaka Tsutsui berättas om några missnöjda tjänstemannafruar som besöker rikare, men lägre utbildade damer, rånar dem och slår ihjäl dem. Vi förtjänar deras rikedom, tycker tjänstemannafruarna. Den bästa historien i den här samlingen heter ”Vampyren” och är skriven av Masako Togawa. Först känns berättelsen malplacerad, det här är ju en ren, väldigt modern vampyrberättelse, men sedan förstår man hur det ligger till och det hela avslutas som en kuslig, riktigt ryslig kriminalhistoria.

Både Togawa och Tsutsui finns översatta till engelska. Tsutsuis populäritet verkar vara på uppgång i England och USA; en novellsamling nyligen publicerad, Salmonella Men on Planet Porno, och en roman, Hell, kommer ut i nästa månad. Togawas senaste böcker på engelska kom i slutet av åttiotalet.