Arkiv | februari, 2009

United States of Advertising/Femton år sedan Bill Hicks dog

26 Feb

En artikel i The Guardian påminner om minnet av Bill Hicks och hur han fortfarande starkt påverkar dagens komiker.

Här är Hicks på Letterman, en ståupprutin som censurerades. Letterman visade den i år, den 30 januari. Bill Hicks mamma var gäst. Letterman gör en hel pudel.

 

Här berättar Hicks själv på lokal-TV från Texas om hur det kom sig att han censurerades av Letterman.

Oscar

26 Feb

Mike Leigh vann ingen Oscar i år heller. Här är hans dagbok från dagarna runt evenemanget.

Antikvariatet är ett litet plåster på ett stort sår

25 Feb

Ulf Stark skriver mycket bra om Kulturutredningens förslag att förändra Författarfonden. Kultur ska likriktas, enligt Kulturutredningen. Det finns ingen kvalitet, bara åsikter. De verk som får flest positiva omdömen är bäst.

Ulf Stark skriver:

Det är med böcker som med människor: Det är inte i alla väder bättre att vara omtyckt av de flesta, än att vara älskad av en eller få!

Mot slutet framför han åsikten att i dagens bokhandeln är allt serietillverkat, strömlinjeformat, massmarknadsfabricerat. På biblioteket är det likadant: mest av det mest efterfrågade och aktuella.

Det finns en motkraft, och det är antikvariaten. Jag har en fenomenal barnavdelning, om jag får säga det själv. Riktigt bra böcker för alla åldrar. Inte de allra senaste titlarna förstås, men mitt utbud är överlägset de flesta nyboklådors både i fråga om kvalitet och bredd. Givetvis ska inte antikvariaten stå som garant för bredden när bokhandeln väljer att bara sälja presentpapper och LasseMaja, men det är ju bra att vi finns för den som vill hitta något annorlunda i den alltmer likriktade medieströmmen.

Jag älskar LasseMaja, men det finns fler detektiver också; Ture Sventon och Agaton Sax, för att nämna två av de mer framståede i min hylla. Jag har två signerade Agaton Sax till salu.

Nå, läst nu Ulf Starks utmärkta text.

Det hänger inte på detaljerna

24 Feb

Emil Jönsson var sämst när det gällde idag i sprinten på skid-VM. Tidigare har vi sett honom på Sportnytt när han berättar om sina smarta justeringar av utrustningen för att få övertaget i kampen mot främst norrmännen. Lite sandpapper här, ny vinkel skidstaven där… När jag såg det inslaget fick jag en omedelbar flashback till ett identiskt reportage med Fredrik Kessiakoff, mountainbike-cyklist (eller ska man säga monutainbiker?) från i somras. Han var hemma i verkstaden och visade hur han sågade av skruvar och filade på ramen för att göra den lättare inför det stora loppet i OS i Peking. När det blev dags för loppet låg han i täten i ett varv, sedan sjönk han som en sten genom fältet. Kom igen, grabbar, det hänger inte på detaljerna. Olympiamästaren behöver inte tänka på avsågade skruvar, han är bäst ändå. Ska du bli olympiamästare måste du tänka på annat än att slipa på ramen.

Nu tar jag mig en fastlagsbulle till.

I’m quite militant about my truth

22 Feb

säger Ricky Gervais i denna intervju i The Times. Kanske har ni tröttnat på honom. En bra intervju, i vilket fall, bra skriven av Brian Appleyard.

”It doesn’t do you any favours to be the smartest person in the room, because if you’re surrounded by idiots and you point out that someone is an idiot, all the idiots look at you as though you are an idiot.”

Pizzabagare sökes

21 Feb

I förra veckan skrev jag om ett tråkigt restaurangbesök i Ystad. Det verkar som fler har haft samma åsikt. Nu söker Bröderna M ny personal. Det kan bara bli bättre.

Vad tänker du, egentligen?

21 Feb

Här är ett bra och trovärdigt test på hur du tänker om saker och ting. Det är ett Implicit Association Test. Prova. Du kommer att bli förvånad och lite skamsen. Det blev jag.

Ännu ett kaféprogram

18 Feb

Babel har ändrat format och har blivit ett kaféprogram med publik. Skillnaden mot Kafé Norrköping är liten. Ragnar Dahlberg var kanske på sin tid lite ledigare i stilen än stele Daniel Sjölin. Annars är det samma… samma grej.

Varför denna förändring? För låga tittarsiffror? Det är min gissning. Men de få som tittade på gamla Babel – som var ett okej litteraturprogram, eller till och med var det bästa litteraturprogrammet på TV (eftersom det inte finns några andra) – vill inte titta på Kafé Babel. Och de som vill titta på Go’Kväll, de tittar på Go’kväll. Det tittar inte på Kafé Babel. I kväll besöker Henning Mankell och Noomi Rapace kaféet. De kan ses och höras i en uppsjö kanaler, inte måste de vara med i Babel också. Det är att skjuta sig i foten att bredda den här sortens program. Det blir inte fler tittare för att programmet gör sig dumt och platt. Beror det på att de fått mindre pengar att göra fler program för? Det ser ut som det. Kvar finns bara programledaren och de vanligaste gästerna, inga kul idéer. Programmet bordet byta namn från Babel till Babbel.

Tur att radion finns. Även om det blev något konstigt strul med tekniken i måndagens Biblioteket på P1 så var det ett bra program som mest handlade om Revolutionary Road. Flera experter gav olika läsningar (fast ganska lika) av boken. Konstigt att ingen sa något om barnen eller om Shep, som för mig var nästan lika viktiga karaktärer som Frank och April. Radion har råd att gå på djupet och kan hitta lite annorlunda personer som har något vettigt att säga. Inte Mankell ännu en gång. Det är så förutsägbart att jag somnar.

En annan bild av Mickey

17 Feb

Kerstin Gezelius skriver ett fint porträtt av Mickey Rourke i DN. Det känslomässiga innehållet håller jag helt med om. Jag gillade texten så mycket att jag läste den två gånger men efter andra genomläsningen tänkte jag, är det så här egentligen? The Wrestler har sålt in en bild av Mickey Rourke som den store förloraren som gör en comeback som kommer att sluta med en Oscar. Den perfekta amerikanska framgångssagan. Succé, undergång, comeback/uppståndelse. Mickey Rourke har haft ett underligt liv, det säger jag inte emot. Det mesta som står skrivet om honom är nog sant. Här är en bra intervju i The Guardian som går igenom topparna och dalarna. Men det är ju inte som att Rourke varit borta från filmarbetet under sina mörka år. Under nittiotalet medverkade han i nitton filmer, hittills under 2000-talet har han gjort arton, och fem är under produktion. Inte nog med det, filmerna han medverkade i under de mörka åren är i många fall riktigt bra. Han är maffiaboss i Vincent Gallos fenomenala Buffalo 66 (1998), han är transvestithårding i Steve Buscemis fängelsedrama Animal Factory (2000). Vidare har han under hela perioden medverkat i storfilmer. I och för sig inte i huvudroller, men han har hela tiden fått arbeta med de största: Francis Ford Coppola, Tony Scott, Sean Penn, Robert Rodriguez, Terrence Mallick (Thin Red Line, men hans roll klipptes bort, dessvärre)… I pressmaterialet framstår det som att Rourke varit helt borta från branschen. Legat i en källare och knarkat och opererat sig i ansiktet och inget annat. Det stämmer inte. Han har arbetat i branschen, arbetat mer än de flesta.

Gezelius nämner Jacqueline Bisset som skådespelerskan i Wild Orchid från 1990. Hon är förvisso med i den filmen, men det är Carré Otis som är Kvinnan med stort K i denna anskrämliga film (som jag såg på bio; det är inte klokt). Mickey Rourke blev helt besatt av Otis. En alternativ tolkning av Mickey Rourkes öde kan vara att han blev galen av kärlek till Carré Otis. De gifte sig och skilde sig och föll ner i knarkträsket tillsammans.Rourke kom upp till ytan igen, inte Otis.

Gezelius artikel nämner inte Lawrence Kasdans Body Heat från 1981. Där har Rourke en stor biroll och det var där han fick sitt genombrott. Och trots att ”fjärilsblicken” är borta så går det inte att operera bort den närvaro Rourke har på duken, vilket skräp han än är med i. Jag kommer att se Iron Man II, trots att jag inte alls gillar den sortens filmer.

Ny PKD

17 Feb

Paul Giamatti ska spela Philip K Dick i en ny biopic samtidigt som Dicks änka ger ut en version av Dicks sista roman på eget förlag. The Owl in Daylight, är namnet på såväl filmen som boken. Jag ser fram emot båda. I The Guardian kan man läsa mer. Giamatti är favoritskådespelare, Dick är favoritförfattare. Det kan väl inte bli dåligt?

Jag har inte glömt Timbuktu

16 Feb

För ordningens skull borde jag skrivit några ord om Paul Austers roman från 1999, Timbuktu, när jag gick igenom hans karriär häromdagen. Boken är annorlunda från hans andra böcker, inga sjuka gubbar som sitter och funderar, och det är bra, men boken är tyvärr inte så upphetsande för det. Huvudkaraktär är en herrelös hund och vi får följa honom genom vått och torrt, olika ägare och äventyr. Det Auster har som gör att jag fortfarande står ut med honom och som gjort honom till en bästsäljarförfattare, otroligt nog, är att han kan skriva en läsbar mening. Varje mening, tagen för sig är väldigt bra. Det han haft problem med de senaste femton-arton åren är att foga ihop dessa fina meningar till längre betydelsebärande delar. Timbuktu hänger förvisso ihop, men den berättar inte så mycket mer än att det är hårt att vara hund, och sedan blir man överkörd. Det svindlande djupet, slumpens musik, från de tidiga böckerna, ekar med sin frånvaro i Timbuktu.

Bröderna M, aldrig mer

14 Feb

Det finns en restaurang i Ystad som heter Bröderna M. Deras specialitet är en så kallad gourmetpizza. Idag, denna Alla Hjärtans Dag var vi där. Aldrig mer, säger jag. Först fick vi inte sitta vid ett bord som visade sig stå tomt under hela vår vistelse i lokalen. Sedan fick vi vänta i 35 minuter på vår mat och när den väl serverades var den inget vidare. Slabbig pizza, överfriterade pommes frites. Rätt trist. Och dyrt. Bröderna M är en vanlig pizzeria, inget annat. En väldigt dyr pizzeria.

%d bloggare gillar detta: