As it did every morning with spiteful inevitability, the sun rose.
Så lyder första meningen i Hannah Berrys noirpastisch Britten & Brülightly. Det är en serieroman. Det är en väldigt bra bok, bra på flera plan. Först och främst är den vackert tecknad. Hela berättelsen utspelas i ett overkligt regnigt London på 40-talet. Eller det är kanske inte London. Vi får aldrig se några typiska stadsmiljöer. Det är kanske någon annanstans. Bildrutorna byter ideligen perspektiv och leder ögat på ett mycket förföriskt vis. Detaljer sätts i fokus, panoramabilder skapar svindel. För det andra är berättelsen fantastiskt fint konstruerad. Det går inte att bli förvånad av noirdeckaren, tänker jag först. Det måste vara si eller så, det finns inte så många olika varianter på storyn. Men precis som i Chinatown blir berättelsen så komplicerad, tack vare ganska små medel, så läsaren blir förvånad, blir lurad, blir berörd.
Fernandez Britten är född i Ecuador, av alla ställen, men han verkar som ”private researcher” i England. I branschen är han känd som Heartbreaker eftersom han är så bra på att hitta folks mörka hemligheter, sådana hemligheter som krossar förhållanden. Denna talang har givit Britten otroligt dåligt samvete. Han vill inte vara hjärtekrossaren. Det krävs ett mordfall för att han ska ta sig upp ur sängen och tillfälligt lägga självföraktet åt sidan. En dag kommer en kvinnan till hans kontor och berätta att hennes fästman blivit mördad. Polisen säger att det var självmord, men kvinnan är helt säker på att det var mord. Hon vill att Britten ska ta reda på vad som egentligen hänt. Britten ser fallet som en chans att verka som en positiv kraft, för en gångs skull, och han tar sig an fallet.
En märklig omständighet i denna bok är Brittens sidekick, titelns Brülightly. Han är en tepåse. Inte i bildlig bemärkelse utan en faktisk tepåse, som kan tala, se och höra. Författaren balanserar på gränsen för vad läsaren kan tolerera i frågan om upphävandet av trovärdighet, men det fungerar. Antingen är Britten så skadad att han tror att den där tepåsen är hans partner, eller också finns det talande tepåsar i den här världen. Så som det är formulerat är det ingen stor grej, det bara är så. Lagom dos av det okända, det är en utmärkt krydda för en berättelse.
För det tredje är språket i denna bok helt perfekt. Författaren har lyckats hitta fräscha formuleringar som ändå framkallar noirkänslan från Chandler och Hammett. För att vaa en så visuell serie (ja, vilken serie är inte det?) så är den också tämligen ordrik. Vi får följa Brittens lång inre monologer och jag undrar om inte boken skulle fungera helt utan bilder också. Jag tänker på Walter Mosleys Fearless Jones som jag läste i höstas. Det att vara en noirpastisch, det också, men den saknade helt språket. Tänk att en erfaren amerikansk författare skulle bli slagen på fingrarna av en tjugofemåring från Brighton. Vilken förvåning.
Jag tror och hoppas att detta är början på en spännande karriär för Hannah Berry. Hon kan teckna, hon kan skapa en gripande historia, hon kan formulera sig. Hon har inga begränsningar. Jag ser romaner och filmer på horisonten, och först och främst, fler seriealbum. Britten & Brülightly är i den översta divisionen tillsammans med Alan Moore och Neil Gaiman och vem du vill.
Expect great things.
Här är en kort intervju med författaren.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
johns antikvariat 