Arkiv | augusti, 2009

Dafo

30 Aug

En bit prima Dafo.

Steven Wright och Klungan

30 Aug

Klungan spelar Det är vi som är hemgiften i Skåne i början på september. På deras myspacesida ser jag att de är digitala kompisar med Steven Wright. Ett kongenialt par, Wright+Klungan. Det är ju halva Klungan som gör Dafo på TV, mitt favoritprogram det senaste halvåret.

Ny SF från Atwood

26 Aug

Margaret Atwood har skrivit en uppföljare till Oryx and Crake. Den heter The Year of the Flood och handlar om den religion som uppkommit efter katastrofen. Låter lite som A Canticle for Leibowitz. Det börjar bli en trend, detta med stora författare som skriver egna versioner av SF-klassiker. Som Cormac McCarthys version av Harlan Ellisons A Boy and his Dog i The Road och Philip Roths version av PKD:s The Man in the High Castle i The Plot Against America. Nja, den sista jämförelsen var inte så bra. Men vi väntar på Joyce Carol Oates version av Starship Troopers eller varför inte The Stars My Destination skriven av Siri Hustvedt?

Läs mer om Atwoods nya här.

Tysk höst

25 Aug

Et nytt förlag har sett dagens ljus i Malmö. Det heter Thorén & Lindskog och de ska koncentrera sig på tysk litteratur. De första böckerna är skrivna av Uwe Timm, Ralf Rothmann och Siegfried Lenz. Tyskarna gillar den svenska kulturen och översätter mängder med svenska böcker. Vi är inte lika intresserade av deras konst, är min känsla. Det är synd. Bra med ett nytt förlag som kan ge oss lite högkvalitativ litteratur från Deutschland. Flera har frågat efter Lenz’ Tysktimmen i sommar på antikvariatet. Jag hade ett exemplar, som jag sålde snabbt. Kanske går han en ny vår till mötes. Ärligt talat trodde jag att han var död, men han skriver och läses fortfarande.

Nattåg till Lissabon avgår den elfte september

21 Aug

Långt om länge utkommer världsbestsellern Nattåg till Lissabon även i Sverige. Utgivningsdatum: 11/9. Synd att jag inte visste att den var på gång för svensk utgivning, för då hade jag sluppit läsa den mindre goda engelska översättningen. Svensk översättare är Lars Freij, som bland annat översatt Musils Mannen utan egenskaper. Det antyder att översättningen är på en högre nivå. Jag måste nog läsa den igen.

Gallring kan vara så mycket mer

19 Aug

I dagens Sydsvenskan finns ett upprop från en samling författare som tycker att Malmö stadsbibliotek är på fel väg. Bibliotekschefen vill bredda bibliotekets verksamhet ännu mer, upplevelser och inte bara böcker. Dem kan man köpa på nätet ändå, verkar hon resonera. Alltså stor gallring för att göra plats för andra upplevelser. Vilken mardröm.

Fler gallrade böcker

16 Aug

Folk blir sura när biblioteksböcker gallras. Det kan man se i denna artikel i Sydsvenskan. Jag begriper att gallring är nödvändigt, ni skulle se vilka mängder jag själv gallrar på mitt lilla antikvariat. Men gallringen måste göras med urskiljning. På ett bibliotek, som i en butik, så är det ju det man skyltar med och gör reklam för, som man faktiskt säljer/lånas ut. Om man hade ställt de tidigare nämnda Chatwinböckerna i skylten istället för på säljhyllan så hade de blivit utlånade.

David Byrnes cykeldagbok

16 Aug

David Byrne reser kors och tvärs över världen som artist och konstnär. När han är framme vid sin destination använder han alltid en cykel som transportmedel för att ta sig runt. Nu kommer en bok där han berättar om sina möten och upplevelser på dessa cykelturer. En del av texterna har publicerats på hans nätdagbok, annat är nytt, eller så gammalt att det skrivits innan han började skriva på nätet. Reseskildring, samhällsreportage, filosofi… Boken är svår att kategorisera, men man blir lite klokare när man läser den, så köp den nu.

Nattåg till Coimbra

12 Aug

En gång i början på nittiotalet gav jag mig ut på en tågluff. Jag hade planerat att åka till Istanbul men dagen innan ändrade jag mig och satsade på Portugal istället. Minnet av en sång fick mig att ändra färdväg. Det var Amalia Rodrigues och hennes sång ”Coimbra”. Så allt jag läst om Istanbul var till ingen nytta. Jag har fortfarande inte varit i Turkiet. Men jag har hört historier om ohederliga kryddhandlare i stora basaren och andra äventyr, så jag kommer säkert att besöka Istanbul någon dag.

Om Portugal visste jag inte särskilt mycket, bara att jag plötsligt hade en väldig lust att åka dit. Jag kom till Coimbra, Portugals universitetsstad. Resan tog ett dygn, ungefär, med byten i Hamburg, Paris och någonstans på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Jag tillbringade 12 timmar i Paris, åkte tunnelbana besökte en park, Jardin du Luxembourg, tror jag, fick en falsk francsedel. Den sista biten, till Coimbra delade jag kupé med ett brasilianskt par. Jag förstod inte ett ord av vad de sa. Inte ett ord. Jag kunde inte ens urskilja orden, språket var bara ett surrande ljud. Jag kände mig väldigt dum, för jag kunde både en del franska och lite spanska, men det hjälpte föga för att förstå portugisiska. Jag stannade en vecka i Coimbra, vandrade runt i staden, åkte trådbuss gick omkring på universitetsområdet. 1308 flyttade universitetet från Lissabon till Coimbra, och där har det varit sedan dess. Det känns att det är 700 år gammalt, nedslitna trappor, blekta fasader. En fantastisk miljö. Där skulle jag gärna vilja läsa någon gång. Och så köpte jag två vinylskivor med Amalia Rodrigues. Det är lite ironiskt att hennes största hit, i alla fall utanför Portugal heter Coimbra. Fadomusiken har två grenar, Lissabon- och Coimbrastilen. Lissabon är bara sorglig och besjunger olycklig kärlek. Coimbra är något mer lättsam och kan ha andra, gladare ämnen. Amalia Rodrigues bodde och verkade i Lissabon, men hennes mesta kända sång heter ”Coimbra”.

Jag vandrade omkring i Coimbra och fotograferade en hel del. Men när jag kom hem upptäckte jag att det kommit in ljus i kameran så alla bilder jag tagit av den gamla staden var borta.

I början på sommaren läste jag Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Författaren är schweizare, boken skriven på tyska, jag läste den på engelska. Den finns inte på svenska. En entusiastisk kund rekommenderade den förra sommaren. Han kände till min vurm för Portugal och förstås mitt bokintresse. Nattåg till Lissabon består till stora delar av frosseri i Lissaboniana och bokkonst.

Berättaren är lärare i klassiska språk i Schweiz. En regnig dag stöter han på en portugisisk kvinna som kanske ska hoppa från en bro. Hon låter bli. Därnäst går berättaren in på ett antikvariat och råkar hitta en bok på portugisiska. Dessa båda händelser blir avgörande för honom och han beslutar sig för att omedelbart lämna sitt arbeta och ta första bästa tåg till Lissabon. Jag förstår hans plötsliga önskan att dra till Portugal. Den har jag också känt.

När berättaren far iväg, funderar han över sina gamla elever. Vad har det blivit av dem? Vad ska de bli av dem han undervisat nyligen? Sådana tankar har säkert alla lärare. Ibland glider minnen samman. Jag minns skolkamrater från när jag var liten, lärarkollegor, elever jag undervisat för länge sedan och ganska nyligen… Alla hamnar i samma minnesavdelning. Hon som är doktorand i Örebro, är det en elev eller en kollega? Hon som jobbar på Mittuniversitetet, vem är det, har jag undervisat henne? Det finns bara ett stort minne för studietiden och sedan kvittar det om det handlar om undervisning eller studier. Det är en konstig känsla.

Sådana problem har inte bokens berättare. Med hjälp av boken han köpte tar han sig runt i Lissabon, på jakt efter författaren. Samtidigt lär han sig portugisiska. Han är ett språksnille, latin är hans andra språk, så det går kvickt för honom att komma upp i nivå i portugisiskan. Det går ganska lätt för berättaren att nysta upp historien om boken han har med sig. Känslan är likartad som i Zafón Vindens skugga. Det finns ett mysterium, men tråden som nystas upp löper lätt. Det är bara att gå från A till B till C så kommer lösningen automatiskt. Alla talar med berättaren frivilligt och delar med sig av sina innersta hemligheter tämligen omgående. Genom den mystiska boken och berättarens jakt på författaren får vi en bild av Portugals mörka år med Salazar vid makten. Även det liknar Vindens skugga, där fascismens Spanien skildras genom minnen från personer som huvudpersonen träffar. En tredje och sista likhet böckerna emellan är att de är bäst i början, när det finns ett mysterium. För ju längre böckerna lider, desto enklare blir berättelsen och jag tappar intresset. Det får inte vara för enkelt, det måste finnas lite motstånd.

Bäst med boken är Lissabonskildringen. Det är trevligt att följa berättarens fotspår över backarna i Lissabon. Men enda invändning där är att han aldrig, trots att han går på många antikvariat, nämner Calçada do Combro, Lissabons egen Charing Cross Road där antikvariaten ligger tätt. Man behöver inte gå många meter för att att hitta en boklåda i Lissabon. På nätet hittar jag en lista över antikvariat i Lissabon: Över sextio stycken! Och det finns säkert fler som inte är med på listan.Detta i en stad stor som Göteborg. Det måste göra Lissabon till en av världens antikvariattätaste städer, räknat per capita.

Nattåg till Lissabon är en bestseller i hela världen. Två miljoner exemplar sålda. Det är konstigt att den inte kommit ut i Sverige än. Om eller när den gör det hoppas jag att översättningen är bättre än den engelska. Språket sjunger inte ett dugg. Långa passager citeras från den mystiska boken och de är lika platta som resten av prosan. På Amazon läser jag kommentarer som också klagar på översättningen, så det är inte bara jag. Språket är stelt.

Jag vill inte låta för negativ här, det är en intressant bok, fullt läsvärd. Isabel Allende blurbar: ”A treat for the mind. One of the best books I have read in a long time.” Kanske är det problemet. De som gillar Isabel Allende kommer att älska Nattåg till Lissabon. Jag tycker att Allende är skaplig men lite simpel, vilket är vad jag tycker om Nattåg till Lissabon också. Den börjar bra, men författaren kan inte hålla energin uppe och då falnar läsarens intresse också.

Elin, Beryl och Bruce

9 Aug

Varför säljer biblioteken ut sina böcker? Det är inte alla bibliotek som gör det, men många. Karlskorna bibliotek säljer tusentals böcker, mest fina barnbböcker på Lövmarknaden varje år. Varför inte ordna med ett program där man skänker dessa böcker till kommunens skolor och förskolor? Om man nu måste göra sig av med dem, menar jag. Tomelilla bibliotek säljer på Tomelilla marknad, fast deras böcker ser faktiskt mer gallrade ut, det är smutsiga och slitna. Likadant Ystads bibliotek som brukar ha en sommarutförsäljning. Rensa ut det gamla och trasiga, det är klart att det måste göras.

Men på Simrishamns bibliotek gör man annorlunda. Periodvis säljer de fasligt mycket böcker, och det är inte de gamla och trasiga böckerna som bjuds ut (det hamnar väl i sopan direkt) utan ganska nya och riktigt bra böcker. Häromdagen köpte jag Elin Boardys debutroman Allt som återstår. Den kom för ett år sedan och i min värld betyder det att den är ganska ny. Varför sälja en ny bok av en intressant författare? Varför alls köpa in den om man tänker sälja den ett år senare? Förklaringen man får ibland är att ”vi har flera exemplar av den boken”. Men det är inget bra svar. Ta inte in för många exemplar till att börja med, så slipper ni sälja. Det är ju en ruskig förlustaffär.

Ett annat tragiskt fynd på Simrishamns bokutförsäljning: tre stycken Bruce Chatwin på svenska. Det är en författare som aldrig blir omodern, som ett bibliotek knappast kan ha för många exemplar av, men ändå såldes de. Det är klart att ett bibliotek måste gallra, men det måste också finnas en tanke bakom. Det är inte de bästa böckerna som ska bort.

Så går en bekant till mig till Simrishamns bibliotek för att faktiskt låna en bok, Beryl Markhams Västerut i natten. Nej, den har de inte. Nej, den hittar vi inte på datan… Biblioteket som kunskapens tempel, vad hände med den tanken? Att bibliotekarien inte kände till boken kan jag acceptera, även om det är dåligt, men att hon inte hittade den på sökning i hela Sverige, det är ju rent skrämmande.

För mig är biblioteket bland annat en plats där besökaren kan få hjälp med att hitta lämplig läsning, inte bara ställa sig i kö på senaste deckar-hypen, Mankell, Larsson, Kepler, eller vem som gäller för dagen. Den något mindre vane läsaren kanske inte känner till Bruce Chatwin, då ska bibliotekarien entusiastiskt berätta om honom och sätta I Patagonien i händerna på biblioteksbesökaren. Men det gåt ju inte om boken är såld.

Hur hittar man Beryl Markham, då? Ja, man får väl gå till mitt antikvariat. Här finns kunskapen, åtminstone om den författaren.

Jag bjuder tjugofem kronor,

2 Aug

sa en rödbrusig gubbe till mig idag på antikvariatet. Han höll en skrynklig femtiolapp i handen och ville ha Kartor förr och nu vars pris var 40 kronor. På nätet hittar jag den för 70, som billigast från antikvariat, så jag var alltför billig.

Gör inte så, kära, potentiella kunder, betala vad det står på prismarkeringen eller låt bli att köpa. Ger ni skambud så bjuder jag er att dra åt…

%d bloggare gillar detta: