Kim Stanley Robinson undrar varför ingen SF-roman nominerats till Bookerpriset. Brittisk SF upplever en guldålder säger han här. Vilka författare är det som skriver dessa fantastiska böcker som kan mäta sig med JM Coetzee och Hilary Mantel? Jag skulle vilja hålla med honom, men antingen är jag för oinsatt eller så har jag tappat förmågan att läsa SF. Författarna han nämner har inte kittlat mig nämnvärt. Ian McDonald, Stephen Baxter, nä, inget för mig.
A fraction of the whole av Steve Toltz
23 Sep
Förstameningen i boken.
På sommaren hinner jag inte läsa så mycket. Jag påbörjade denna bok före midsommar och jag var inte klar med den förrän i slutet av augusti. Den är ganska tjock, drygt 700 sidor, men normalt borde den inte tagit mer än en vecka att läsa. Men torghandel tar nästan all vaken tid i anspråk.
A Fraction of the Whole nominerades till förra årets Bookerpris men vann inte. Flera kunder har hyllat vinnaren, Arvind Adigas The White Tiger, så jag ska försöka läsa snart. A Fraction of the Whole var inte dålig, men heller inte det bästa jag läst. Det är en drastisk skröna om två bröder och deras pappa i Australien. Skröna är ordet, för om man tänker efter så är det mesta som händer i den här historien helt orimligt. Det är inte en realistisk bok. Det första kapitlet behandlar berättarens far, hans uppväxt och liv. Det är framställt som en gigantisk monolog över tvåhundra sidor. Det är en häftig historia, roliga infall, knasiga idéer. Wit on every page, skrev någon recensent och jag håller med. Man skrattar högt ganska ofta. Den här första delen är riktigt bra. Pappan berättar att han låg i koma som barn, när han vaknade hade han en lillebror. På grund av några olyckliga beslut från berättarens pappas sida, efter sitt uppvaknande. blir lillebrodern kriminell. Till och med Australiens mest kända brottsling. Pappans berättelse klarar sig bra som en egen bok. Det kunde varit bra här. Men sedan följer ytterligare femhundra sidor. Först hundra sidor med mammans lika skruvade berättelse, sedan berättarens eget liv… Som jag förstår det har Toltz skrivit på den här boken i många år, han har rest jorden runt och samtidigt skrivit. En dag försökte han sammanfoga alla lösa bitar han hade. Varje del i sig var nog så bra, men när han satte ihop dem, de olika historierna och infallen förlorade delarna i styrka. Summan av delarna är mindre än delarna var för sig, kan man säga. Jag tappar intresset för karaktärerna. Är man så jävla dum, tänker jag, så kan de ha det. Och så ska man väl aldrig känna med en huvudkaraktär i en bok?
It’s a small world, but I wouldn’t want to paint it.
18 SepJag har youtubat en del på Steven Wright på sistone. Här är hans TV-debut. Väldigt bra, tycker jag.
Bra radio, dålig TV
13 SepHöstsäsongen är igång, vårens program kör på i samma hjulspår, på gott och ont. I P1 sänds Stil, ett populäridéhistoriskt program med mode som främsta ämne. Men genom att detaljgranska vissa företeelser, skapare och trender i modevärlden får lyssnaren också så mycket mer. Senaste programmet hade bland annat blixtlåsets historia som tema. Sverigerepresentanten för världens största blixtlåstillverkare intervjuades. Snabbt och lätt fick lyssnaren en bit 1900-talshistoria serverad genom en smart, svensk uppfinning. Ett annat tema handlade om läder och om detta materials många användningsområden. Veckans designerporträtt var av Rick Owens, som jag inte kände till tidigare. Jag är inte särskilt modekunnig, och bara marginellt intresserad, men Stil presenterar materialet mycket tilltalande. Man vill veta mer. Programmet skapar bilder, rör sig över tid och rum på ett lyxigt sätt och förmedlar massor med kunskap.
Den diametrala motsatsen är SVT:s litteraturprogram Babel. Snacka om radio på TV. En intervjuare sitter rakt upp och ner i en studio och samtalar med kändisar. Ibland är de författare, ofta är de det inte. Så lågbudget att det gör ont. Där Stil verkligen går till botten med ämnet och belyser, argumenterar och analyserar, där kastar Babel bara en hastig flukt på ytan innan de drar vidare. Så oerhört trist med ett ämne som skulle kunna ge så mycket. Senast samtalades med Peter Englund, som förvisso alltid ger en bra intervju, men han sänker sig inte till den tramsighetsnivå som programledaren strävar efter. Sedan försök till samtal om vad en klassiker är… Originellt, va? Klassiker eftersom den där boken om 1000 svenska så kallade klassiker just kommit ut. Erik Schüldt var med och snackade och gjorde inte bort sig, ingen gör bort sig, de flesta som deltar i Babel är duktiga människor. Det är programmet, formatet och ambitionsnivån det är fel på. Erik Schüldt gör bra radio, otroligt bra radio, i Livet & Döden. Det är ett program som är väldigt svårt att beskriva. Varje program har ett tema, några personer intervjuas, deras berättelser, som är totalt olika varandra, kompletterar varandra och vävs samman. Fantastisk idé, mycket fint genomförd.
Men Babel… I början fanns ambitionen och budgeten för ett vettigt program. Nu efter att ha provat lite olika varianter har man fastnat för kaféprogrammet. Litteraturen ska skildras i TV så som televisionen såg ut i början på sjuttiotalet. Det lockar inga nya läsare, vill jag påstå, att visa tråkiga gubbar och tanter som sitter och pratar och flamsar. Enda sättet att göra bra TV är att tro på det man gör, förmedla sin entusiasm och verkligen gå på djupet. När jag ser Babel tänker jag att deras drivkrafter är de rakt motsatta. Ta de simplaste, mest uttjatade idéerna, presentera dem så fyrkantigt som möjligt och hoppas att ingen tittar.
Kommer läsplattan att kallas ”läsplatta” på svenska?
11 SepI Svenska Dagbladet finns bilder på olika varianter av läsplattor. Den första svenska läsplattan introduceras inom kort, på Bokmässan förmodar jag. En bokhandlare i Höör intervjuas. Han tror inte att detta innebär bokhandelns död. Hoppet är det sista som överger människan.
Lång väg till Vildingarnas land
11 SepHär är en lång artikel från New York Times som beskriver Spike Jonze karriär och alla turerna kring hans nya film, Where the Wild Things Are. Tack till Weird Science för länktipset.
Läsplattan: en framtidsvision
10 SepFör några veckor sedan skrev David Byrne en lång recension av Amazons Kindle, som han testat under fältmässiga förhållanden på sin världsturné. I går presenterade Apple sina höstnyheter. Vissa hoppades att den stora nyheten skulle vara deras svar på Kindle, möjligen betitlad iTablet, men så blev det inte. Fast det är ju bara en tidsfråga innan Apple kommer med sin egen läsplatta. Och bara en tidsfråga innan vi allihopa sitter med dessa plattor i knäet, på stranden och i hängmattan och läser våra böcker. Så fort tekniken finns att digitalt återskapa känslan av en papperssida så är slaget vunnet. Eller förlorat, beroende på hur man ser det. Det är mycket nära nu.
Läsplattan är behändig, uppkopplad mot nätet så att all världens litteratur finns tillgänglig. Det torde vara därför Google genomför sitt inskanningsprojekt. Genom dem kommer man att mot en liten summa kunna hitta precis vilken bok som helst. De är de enda som har de digitala musklerna för att ha precis allting tillgängligt. Nya böcker kommer att finnas från fler källor, men historiens backlist kommer Google att tjäna pengar på. Det är vad jag tror i alla fall.
99% av den läsande befolkningen är inte så intresserade av boken som ting. Precis som musiklyssnandet förändrats radikalt på några år så kommer läsandet att förändras på samma vis. Några kommer att klamra sig fast vid pappersböckerna så som vinylsamlarna gör med sina LP-skivor, men den stora massan kommer att sitta med sina Kindle, iTabletter, eller vad de nu kommer att kallas.
Ett universellt format kommer att etableras. I början är läsplattorna ganska dyra, men snart finns de för ett par hundra på Kjell & Co, Rusta och Bo Ohlsson. Läsplattorna kommer att ha solceller som laddar boken automatiskt. Snart kommer författare och hängivna läsare att göra egna remixer på favoritböcker. Det görs ju redan, som t ex i Pride and Prejudice and Zombies, men med läsplatta kommer det att bli mycket lättare. Inte lagligt förstås, men efter ett tag kommer man att komma överens om upphovsersättning, för de bästa mixarna eller mash-upsen (eller vad det kommer att heta på svenska) kommer att sälja bättre än originalen.
Vad händer med såna som mig, då? Antikvariaten? Några få överlever som konsthandlare av rara böcker. De allra flesta, de som sysslar med böcker att läsa och inte så mycket med böcker att äga och samla på, de kommer att få slå igen. Som jag. Om läsplattan slår igenom som jag tror att den kommer att göra så finns det inget utrymme för ett antikvariat av min sort.
Jag är inte emot den här utvecklingen. Visst är det roligt med böcker som har proveniens, unika exemplar, men om man inte hittar dem och inte ens vet att de finns, så kvittar det ju. Den nya tekniken kommer att införliva tjänster som liknar den som finns i nätboklådorna. Kunder som köpt den här boken har också köpt dessa. Sajter som Boktipset och bok.nu kommer att finnas som apps i iTablet. Det kommer att bli lättare att hitta böcker som är rätt för just mig eller dig. Marknaden leder sig själv till de bästa böckerna.
I den brytningstid vi befinner oss i just nu är det mörkt, biblioteken ska bli allmänna vardagsrum för umgänge. Kom och titta på en kändis. Boktemplet blir Kändistemplet och den före detta kärnverksamheten, böckerna, kunskapen, mals ner för att göra plats för sköna fåtöljer och fika. Men snart, inom tio år är läsplattan i var mans hand. Biblioteken kan mala ner varenda bok de har om de vill, för all världens litteratur på all världens språk finns i din lilla läsplatta. Den som behöver vägledning kan få det av en kommunal litteraturkonsulent eller av privata alternativ som mot en prenuemrationsavgift letar fram lämplig litteratur till dig och skickar till din läsplatta när du behöver den. Förlagen kommer att pumpa ut sina bestsellers, så läsvanorna kommer nog inte att ändras. Böcker kommer att kunna fås gratis om man accepterar lite reklam här och där i böckerna. Författare kommer att sälja reklamplats i sina böcker som göra att läsaren kan få en gratisversion där det t ex står ”Han svarade i sin Nokia 5910” istället för ”Han svarade i telefonen”. Varje gång ordet telefon nämns i texten så byts det ut mot ”Nokia 5910” i gratisversionen. I betalversionen står det som författaren tänkt. Det är ingen ny idé, det heller. Fay Weldon skrev The Bulgari Connection med juvelerarmärket i centrum. Skillnaden med läsplatteversionen är att man kan välja om man vill läsa den produktplacerande versionen eller den reklamfria versionen.
Det här är ingen skräckvison. Det är en önskedröm och jag ser inte hur det kan bli på något annat vis. Framtiden är spännande.
Vildingarnas land
4 SepMaurice Sendak och Spike Jonze byter några ord om den spännande filmatiseringen av Sendaks Till Vildingarnas land
Ursula K LeGuin är så bra
2 SepHär recenserar hon Margaret Atwoods nya bok och diskuterar Atwood ovilja att kalla sina framtidsskildringar för science fiction. LeGuin träffar mitt i prick.