When visiting the Ara pacis the group discussed what it might have looked like in its (likely) original state, in colour. Imagine my dismay when I found out that such an experiment was conducted on the very day I left Rome. Here are some pictures from another blogg, writen by students of a Swedish art history class who get to stay in Rome for six weeks.
The Verano cemetary is a city within the city. You could get lost in here. Every tomb tells a story, if you have the knowledge or imagination to hear it. But most of these stones won’t yield their secrets so easily. Take the one here to the left. See the grenade? Was that the grenade that killed this brave aviator in 1916, or is it something he carried in his plane when it crashed? What kind of family would put a grenade on their grave? Who was this man? How did he die? More importantly, how did he live?
Isn’t this a strange coffin/sarcophagus? Stella Domheur, I think her name was, born in New York, died in Fiano Romano. Placed on top of the Montenovesi family grave. Why? An American, not good enough to bury within the family grave? Or too good for them?
As long as you don’t know the people buried, I think a cemetary can be an inspiring place to visit. An endless supply of stories, if you are tuned in.
Here lies a story, quite literally. Her name was Story, Emelyn Story and her husband was a sculptor. This piece is his work. He died himself shortly after finishing it. This is in the Protestant, or Non-Catholic cemetary. More on Emelyn and her husband here.
A beautiful door-pull on a shop-door on Via Piemonte. There is a shop just off Piazza di Spagna where you can by all sorts of nice door-knobs, door-knockers and the like. But nothing as exquisite as this.
Speaking of shopping, I found the streets around the Metro San Giovanni to be a good place to shop. Not as crowded as the Corso but still a very big selection. Coin is located here, which is a good department store and for the market enthusiast (meaning me) there is the Via Sannio market. Here some sellers are rather obtrusive, but if you’re only in the right mood, the market experience is always rewarding.
Leam is a good shop to browse for clothes in, but too expensive for me. I went to their outlet, close to their real shop on Via Appia Nuova. Outlet prices starting at €100 may be cheap for some, but not for me.
Professora Ruggieri talked about Rome as seen by foreigners. She mentioned, among others, Laurence Sterne, who wrote A Sentimental Journey Through France and Italy. This copy in Swedish is for sale in my bookstore. Sterne’s novel The Life and Opinions of Tristram Shandy is an astonishing – sometimes exasperating, sometimes tedious – but still astonishing novel. Too strange to describe, centuries before its time. An indication of just how strange this piece of fiction, first published in the 1760s, is, can be seen in the film made from it, just a few years ago. It is directed by Michel Winterbottom and stars Steve Coogan, the brilliant comedian who created the character of Alan Partridge. Tristram Shandy, the movie is similar to The French Lieutenant’s Woman in that the actors both act as themselves and as their characters. But Tristram Shandy takes this device to a whole other level. It is up there with Charlie Kaufman. His name is mentioned in this amusing review by Roger Ebert. If you don’t have the patience for the novel I’m sure you will enjoy the movie.
Remember Carlo’s bike and what it signalled? Towards the end of his interesting lecture, Professor Edoardo Lobardi mentioned the study done in 1957 on subliminal messages. During the screening of a film at a cinema, the message ”Drink Coca Cola” flashed on the screen so briefly that it wasn’t perceived by the audience. During intermission people rushed to the concessions and bought large amounts of Coca Cola. They had been influenced subliminally.
Or so the story goes. It is such a good story, it feels a pity to ruin it, but the fact of the matter is that that particulary study was a hoax and later studies in the field have proved that these kinds of subliminal messages don’t work. Read more here. There are many ways to influence people, and Prof Lombardi showed us some good examples, but the one with messages cut into films is just a case of an untrue story too good not to be told.
The market at Porta Portese. Banana boxes are used universally by market sellers, especially book sellers. I hear they are good for transporting bananas, but they are even better for carrying books.
The only books you’ll find in Via Condotti, in a designer bag store:
The coming week I will be writing a few posts in English, dealing with my stay in Rome the past two weeks. I took a course there together with Swedish and Italian students. I will posts some pictures and observations.
I let my shoes lead me forward through Rome.
Colum McCann vann årets National Book Award för romanen Let the Great World Spin. Den rör sig i mellan två spektakulära händelser i New Yorks historia. Dels 1974 när Philippe Petit gick på lina mellan tvillingtornen i WTC, dels 2001 när samma torn rasade. Philip Petits prestation har verkligen blivit gångbar. Tidigare i år vanns Oscar för bästa dokumentär av en film som handlar om samma bedrift. Man on Wire, heter den. Petit skrev själv en liten bok om bedriften, men fortfarande fascinerar hans tilltag så till den grad att böcker och filmer vinner priser, tack vare honom. Hoppas att han får en del av kakan. Kanske säljer hans bok några fler exemplar. Den finns i nytryck.
Colum McCanns förra bok, Dansare, har jag till salu på antikvariatet. Den handlar om Rudolf Nurejev.
Jag är fortfarande i Rom, kommer hem till Sverige på söndag kväll. Hittills har jag lärt mig att Italiens rikaste man inte heter Berlusconi utan Ferrero och är mannen bakom Nutella och kinderägg. Italienaren har nutella på allting, till och med pizza! För den svenske pizzapuristen kan jag tala om att pizza inte måste bestå av varken ost eller tomatsås; pizza är bara brödet. Sedan får man ha vad man vill på det. Potatisskivor och olivolja ska vara gott – eller nutella. Det ska jag absolut prova när jag kommer hem.
A Room With a View gick på TV igår. Den känns verkligen gammal – men bra – fast det inte är så otroligt länge sedan den gjordes. Men hela estetiken och kameraföringen är verkligen av en annan era. Evighetslånga förtexter, bara en sådan sak.
Jag reser till Italien i morgon, inte Venedig, men Rom. Jag kommer tillbaka den 21/11. Antikvariatet är stängt under min resa, öppnar igen den 23/11. Jag ska läsa en kurs i Rom, en blandning av semiotik, psykologi och Romhistoria. Lunds universitet står bakom. Om möjligt rapporterar jag från den eviga staden när jag är där.
Här är topp tjugo av de 60 bästa böckerna publicerade de senaste 60 åren, så som de röstats fram av The Times läsare för en tid sedan, för att fira sextioårsjubileet av litteraturfestivalen i Cheltenham. Frågan om vad som är ”bra” infinner sig direkt. I den här listan verkar svaret vara att det betyder läsvänlig, spännande, boken som läsäventyr. Det är också böcker som man kan eller bör ha läst i åldern 14-24 år, ungefär. De starkaste läsupplevelser kommer då, kanske de starkaste upplevelserna av allting. Hjärnan är frisk och upptäcktslysten.
1 Dödssynden, To Kill a Mockingbird av Harper Lee: Jag älskade den när jag läste den. Säkert skulle den finnas på min tjugo-i-topp också.
2. Svärdet och spiran, The Pillars of the Earth av Ken Follett: Hopplöst tjock bok. Efterfrågad på antikvariatet. Jag har ett ex inne nu, faktiskt. De som gillar den här läser också Diane Gabaldon. Det gör inte jag.
3. Moment-22 av Joseph Heller: Jag har läst den men fattade inte humorn. Som jag minns det var alla karaktärerna tämligen otrevliga. Det är möjligt att jag var för dum när jag läste den. Det borde vara en bok jag gillar.
4. Sagan om Ringen av Tolkien: Trots att jag läst och gillat så mycket fantastika i min dag, så blev jag inte särskilt fångad av Sagan om Ringen när jag läste den för länge sedan. Jag minns att jag skummade långa partier i både tvåan och trean. Jag kan snobba mig och säga att jag gillade Mervyn Peake betydligt mer. Hans Gormenghastrilogi läste jag noga, med hjärtat i halsgropen hela tiden.
5. Räddaren i nöden, The Catcher in the Rye av JD Salinger: O, ja. Det är min bok. Min och miljoners miljoner andra pojkars bok. Rakt in i hjärtat. Topp fem på min lista. Men jag vågar inte läsa om den idag.
6. Nittonhundraåttiofyra av George Orwell: Den ultimata dystopin. Du sköna nya värld av Huxley och This Perfect Day av Levin är också bra men Orwells vision är mörkast. Så otroligt deprimerande läsning, det finns ingen utväg. Drabbande, är väl ordet jag söker.
7. Tidsresenärens hustru, The Time Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Många kunder har rekommenderat den här, men jag har inte läst den. Förvånansvärt ny för att komma på en sådan här lista, tycker jag. Snart film.
8. Harry Potter och Vishetens sten av JK Rowling: Det här är ingen dålig bok, perfekt för slukaråldern, men att vuxna tycker att den är så fantastisk förstår jag inte. Den har inte Tolkiens (eller Peakes) djup och vision, den har inte LeGuins (Övärlden) personteckning och originella fantasi. Vad den har är många roliga, små idéer som kan hittas bättre genomförda i andra texter. Vad författaren lyckats med är att skriva en Best of-ungdomsbok med alla ingredienser som unga läsare vill ha. Då blir det fullträff. Jag blev underhållen i läsningen, men eftersom jag redan läst LeGuin och en massa annat i samma genre blev det inget läsäventyr alls för mig.
9 The Secret History av Donna Tartt: Mer omtalad tack vare det stora förskottet den debuterande författaren fick med hjälp av sin vän Bret Easton Ellis. Men sedan levererade hon faktiskt en kuslig, väldigt spännande historia. Men lite lång. Nästan alla böcker är för långa för min smak.
10 Birdsong av Sebastian Faulks: Har jag inte läst. Är den verkligen något att ha? I så fall har jag den till salu på svenska.
11 A Suitable Boy av Vikram Seth: Ibland marknadsförd som den längsta envolymsromanen skriven på det engelska språket. Den verkar bra, men igen, måste den vara så förbultat tjock? Jag kommer aldrig att läsa den.Nu är uppföljaren på gång, A Suitable Girl.
12 Atonement av Ian McEwan: Här är en bok som jag faktiskt läste när jag var betydligt äldre än de 24, och jag gillade den mycket ändå. Det går att hitta den stora läsupplevelsen efter trettio (och fyrtio). Jo, Försoning är nog McEwans bästa och den skulle antagligen hamna på min lista också.
13 Lolita av Vladimir Nabokov: Jag har ännu inte nått den mognad som krävs för att kunna begripa Nabokov, sorry. Jag skulle vilja, men jag har inte kommit så långt än. Jag kan med stor behållning läsa Martin Amis kärleksförklaringar till Nabokov, men fjärilsälskaren själv har jag ännu inte fallit för. Har börjat på Lolita ett par gånger, men inte orkat klart. Filmen är rätt bra, tycker jag.
14 The French Lieutenant’s Woman av John Fowles: När jag läste den var jag inte så väldigt förtjust, men berättelsen återkommer i skallen ibland, så den har gjort ett bestående intryck. Fowles’ bästa bok och lätt på min topplista är The Magus som bättre än någon annan bok, tror jag, lekt med min hjärna, lurat mig än hit, än dit. Totalt bortkollrad blev jag av den boken. And that is a good thing…
15 Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Màrquez: Märkligt att den kommer före Hundra år av ensamhet. Jag började på Kärlek i kolerans tid och tyckte att den var bra, men jag tror inte att jag läste ut den.
16 The Road, Vägen av Cormac McCarthy: Den är bra, mycket bra, men som jag skrivit tidigare är det inte författarens bästa bok. Det är hans senaste och därför hans mest spridda och mest lästa, men Blood Meridian, or an Evening Redness in the West är hans bästa. Det är ett mästerverk och den är med på min lista. The Road är, när allt kommer omkrng, ganska begränsad i sitt omfång. Blood Meridian har allt som The Road har, och mycket mer.
17 Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez: Två böcker på tjugo i topp. Imponerande. Den här boken slog knock på mig när jag läste den. Den var något helt nytt i min värld. Jag tror att den drabbade många västeuropéer, mindre bevandrade i det latinamerikanska sättet att tänka, på liknanade vis. Men den magiska realismen är vardagsmat nu, så frågan är om man skulle bli lika hänförd i dag. Jag vågar inte läsa om den här heller.
18 En bön för Owen Meany av John Irving: För tjock, för konstruerad, av vad jag kan utröna av baksidestexten. Varför just den här? Ciderhusreglerna eller Garp borde vara mer uppskattade, trodde jag.
19 Leoparden av Giuseppe Di Lampedusa. Var stor på sin tid, men inte nu. Är det någon i Sverige som läser den här på 2000-talet? Jag har inte läst den. Men jag har den på antikvariatet.
20 Dr Zhivago av Boris Pasternak: Nä, orkade inte ens se filmen. Inte min sorts bok.
Det är lite trist med den här listan att jag har läst de flesta böckerna på den och är bekant med alla. Inga överraskningar, inget nytt att upptäcka. Fast topplistor är inte rätt plats att hitta de udda upplevelserna, det är klart.
johns antikvariat 