Jag tittar på Melodifestivalen med ett halvt öga. Hemskt vad de skriker.
Om Janne Lucas i min värld skapat Sveriges bästa schlagerbidrag någonsin så är detta Europas bästa: Remedios Amaya, ”Quién maneja mi barca” från 1983. Helt fantastisk låt, tycker jag, men noll poäng fick hon.
Schlagervecka med ganska olidlig musik. I år har jag inte orkat lyssna. Men är inte detta tidernas bästa svenska schlager? Den är så bra, den börjar ösigt och bara bygger. Glenmarkarna i kören är fantastiska och hela låten är som en jublande crescendo. Så – kan man verkligen säga – ska det låta.
Sent igår kväll såg jag en lysande dokumentär på SVT, Prodigal sons eller Syskonskap mot alla odds. Den filmen har det mesta och ni kan se den här på SVT Play. Vet inte hur länge den ligger uppe, men det brukar väl vara en vecka. Skynda. Det handlar om tre bröder och deras relation till varandra. Den kompliceras något oerhört av flera extrema omständigheter. Jag tänker inte ens antyda vilka dessa är, men annorlunda är bara förnamnet. Den bästa dokumentär jag sett sedan Touching the Void.
Här är en helsida från söndagens Dagens Nyheter som jag fotograferat av. Den är inte med i nätupplagan. Mellan kvinnan närmast kameran till vänster och en bar fot syns ett par svarta strumpor. Det är mina fötter som fyller ut dessa strumpor.
Här är en ny intervju med Siberry från The Times.
Här en recension av en salongsspelning i London i The Globe and Mail
Och här ytterligare en recension av en annan salongsspelning från The Scotsman.
En dag kom ett mejl från en främling. Han undrade om jag var intresserad av att gå på konsert med Jane Siberry. Han hade läst mitt inlägg om Kanada på denna blogg. Där berättar jag om min stora uppskttning av den kanadensiska artisten Jane Siberry. Klart att jag ville gå på konsert med henne. Hon har tillhört mina favoriter i över tjugo år. Hon är bra på så många sätt, men ett är att hon ständigt lyckas förvåna mig. Ibland blir jag irriterad över vad jag hör, ibland är hennes musik nära nog olyssningsbar för mig, men ibland är den helt fantastisk. Det är skönt med en artist som vågar vara på väg hela tiden, som inte står still. Det är så lätt att stanna, slå sig till ro, göra samma sak och inte utmana sig själv, sådan är inte Jane Siberry, eller Issa, som hon ibland kallar sig. Hon är på väg rent fysiskt också. Hon har gjort sig av med nästan alla sina ägodelar och hon genomför en världsturné där hon spelar på extremt små spelställen, ibland hemma i folk vardagsrum, eller på kvällstomma kontor. Hon har spelat så i Australien och Storbritannien. Främlingen var arrangör för två av dessa så kallade salongsspelningar i Stockholm. Han undrade om jag ville komma på en av dem. Det lät väldigt mystiskt. Skulle Jane Siberry, denna jätte i min värld, spela för 20 personer i ett vardagsrum? Jag kollade på nätet. Det verkade vara sant, så jag sa ja. Jag kunde inte riktigt tro att det var verkligt. Jag betalade biljetten, men förberedde mig på att det var en bluff eller att det skulle bli inställt eller att jag missförstått alltihop.
Av och till har Jane Siberry betytt väldigt mycket för mig. Hon är bra att ta till vid tillfällen av starka känslor, från Sense of Wonder till Sense of Loss, eller varför inte Sense of Grief? Bäst tycker jag att skivan The Speckless Sky är. Många av hennes hardcorefans verkar hålla med mig. Men det finns låtar genom hela hennes produktion som drabbat mig väldigt hårt och som fortfarande kan ge mig tårar i ögonen eller ilningar i magen. ”See the Child”, ”The Life is the Red Wagon”, ”The Walking (and Constantly)”, ”Love is Everything”, ”Bound by the Beauty”… Det är inte svårt att hitta en handfull låtar som verkligen, verkligen berör, på ett sätt som få artister kan. Samtidigt som annan musik hon gjort berör mig som en rostig fil mot mina nervtrådar.
I helgen var tiden inne för den första salongen. Jag tog flyget till Stockholm på fredagens förmiddag. Tunnelbana till Mälarhöjden. En lägenhet i Hägersten. Det var sant. Jane Siberry var verkligen här i denna nybyggda lägenhet med Mälarutsikt. Sammanlagt var vi färre än trettio personer. Scenen var en liten plätt bredvid TV:n. Om jag sträckte ut fötterna kunde jag röra vid henne. Närmare än så är det svårt att komma.
En konsert av denna sort ställer stora krav, inte bara på artisten. Som sagt, Jane Siberry utmanar sig själv hela tiden och en turné som denna är en mäktig utmaning. Lokalen är inte gjord för musikaliska framträdanden, den tillhör inte artisten på samma sätt som en vanlig konsertlokal. Hon måste erövra den och göra den till sin tillsammans med publiken. Det är ett grupparbete. Artisten är guiden, publiken måste följa. Artisten måste kunna hantera en mängd nya utmaningar samtdigt som hon slipper andra. Till exempel berättade Jane Siberry under kvällen att hon hatade att spela på ställen som serverade alkohol, där servitörerna skrek högre än publiken och där det inte fanns någon energi i rummet för musiken. Att man inte vill spela på sådana platser förstår jag. Bättre ett rum med människor som verkligen vill lyssna. Alla i publiken denna kväll i Hägersten ville lyssna, alla utom en, i alla fall, en man som kände sig tvingad att gå mitt i spelningen. Vilket jävla sätt, ärligt talat. En speciell kväll, en stund på jorden som kräver full koncentration och som i utbyte ger en stor upplevelse. Nä, ”I’ve got to go”… Och så fumla med dörren och fåna sig. Dåligt, dåligt. För vissa i publiken var detta kanske bara början på en vanlig fredagsfest hemma hos kompisarna. Det flesta som var där hade ingen speciell relation till Jane Siberry. Jag är själaglad att jag blev inbjuden, men hur bra kvällens konsert än var – och den var bra – så kände jag att det faktum att de flesta inte var där för den specifika artistens skulle utan för att det var en happening, drog ner energin en aning. Men vi som var där för musiken föll i trans, alla på våra egna vis. Jag rör mig inte, stirrar som ett fån, vill inte missa någonting. En annan afficionado var mer utagerande, sjöng med, fyllde i ord i artistens monologer, skrattade högt ibland och grät ibland. Så kan man också göra. Här är ett klipp från en utomhussalong i Nya Zeeland med kanske kvällens bästa låt. Den platsar absolut på min lista över Siberrys bästa. ”Then We Heard a Shout”. Hör vilken röst, vilken kontroll, vilken närvaro. Visst märks magin till och med i ett youtubeklipp?
Konserten bestod inte bara av musik. Det var mycket prat också, dels berättande som närmade sig teater, dels samtal, åsikter och associationer som dök upp under framträdandets gång. Det var kanske lite för mycket prat för min smak. Musik av den här kalibern behöver inte förklaras. Artisten hade ett budskap, ett som jag – om jag förstod det rätt – skriver under på helt och hållet. Men ändå, musik är mer än budskap. Jane Siberrys musik säger mig helt andra saker (också) än det hon vill förmedla.
Efteråt minglade hon med publiken en stund och tog emot vår djupa och ärliga uppskattning. Alla var verkligen djupt rörda. Jag sa något om att hennes musik förflyttade mig till andra världar – töntigt, men jag hade inte förberett något bättre, och vad ska man säga in the presence of greatness? Jag sa också att ”Vladimir Vladimir” betytt mycket för mig och då uppenbarade sig en liten rynka vid hennes näsrot. Hon verkade inte riktigt gilla vad jag sa. Varken om ”andra världar” eller ”Vladimir Vladimir”. ”Yes, I could see you forming pictures inside your head”, sa hon. Det var snällt sagt till någon som suttit och blängt intensivt med sur min när hon sjungit och spelat vacker musik i nästan två timmar.
En man som lyssnat mer på Siberry än jag frågade henne om ett ackord hon spelade på en konsert 1990 i New York i låten ”Bound by the Beauty”. Hon kunde inte minnas just den spelningen.
Nästa kväll spelade hon i en annan lokal i en annan del av Stockholm och på söndagen på ytterligare ett ställe. Sedan vidare till nya platser. Finland, Norge, Polen och vidare. Resan fortsätter. Min gick hem till Ystad med nattbuss.
Vilken grej Jane Siberry i Hägersten. Jag fattar det fortfarande inte.
Jag får sluta skryta med att jag aldrig är sjuk. Jag hade just återhämtat mig från halsflussen när jag för första gången i mitt liv drabbades av kräksjuka. Den förstörde större delen av veckan. Som tur var återhämtade jag mig till helgen, för jag är nyligen hemkommen från stort äventyr i Stockholm, som jag strax ska berätta mer om.
Vem tittar på TV 21.50 en lördagkväll? Jag gör, men säkert inte så många fler. De två första säsongerna av Gavin & Stacey fick mycket reklam och visades på rimlig och regelbunden tid. När nu den tredje säsongen visas så har jag inte sett någon information eller någon form av förhandsreklam. Och så visas den på lördagkvällen, när de flesta har roligare saker för sig än att titta på TV. Vilket slöseri. Gavin & Stacey är bland det bästa som visats på TV på länge. Rolig, anarkistisk, tänkvärd, samtidigt som det är en serie för hela familjen. Det är inte mycket på TV som kan beskrivas på det viset. Synd på så rara ärtor. Tur att SVT Play finns. Här kan man se gamla avsnitt. De ligger uppe i en vecka, så första avsnittet har ni redan missat. Jag hann precis se det före midnatt.
A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi, Exit Wounds av Rutu Modan, Den femte systern av Mårten Sandén, The Man Who Loved Books Too Much av Allison Hoover, Outside of a Dog av Rick Gekoski.
A Distant Neighborhood har jag letat efter i flera år. Jag såg ett K-Special som handlade om tecknade serier i Japan. Särskilt en serieskapare fångade mitt intresse och det var Jiro Taniguchi. Denna bok lyftes fram och jag blev väldigt sugen på att läsa den. Men den fanns inte att få tag på. Den existerade inte på svenska eller engelska. Den hade funnit på franska och den fanns på spanska. Två år efter programmet var jag i London och shoppade på marknaden på Portobello Road. Det finns en bokhandlare där som inte har så väldigt många böcker med sig, inte mer än 2-300 stycken, men urvalet är alltid precis i min smak. Den här gången hade han The Walking Man, ett annat album av Jiro Taniguchi. Jag köpte det direkt. Det är en berättelse om en medelålders man som ger sig ut att promenera. Han ser världen med friska ögon, djuren, blommorna, människorna. Allting är sig likt men ändå helt nytt. Albumet är i stort sett ordlöst. Läsningen fick mig att längta ännu mer efter A Distand Neighborhood, men det var inte förrän i början på innevarande år som jag upptäckte att boken äntligen publicerats på ett språk jag begriper, nämligen engelska. Nyligen kom den till och med på danska. Den engelskspråkiga versionen är uppdelad på två band om sammanlagt cirka 400 sidor. Berättelsen bygger på en enkel idé. Huvudpersonen, en man på 48 år råkar stiga på fel tåg och hamnar till sin barndoms förort. Han stiger av, ser sig omkring och somnar på en begravningsplats. När han vaknar är han fjorton år och det är dagen innan han ska börja åttonde klass. Fyrtioåttaåringen har kastats tillbaka i tiden till sin ungdom, men han har den medelålders mannens samlade kunskap. Kan han förändra sitt förflutna? Vill han? Det blir en spännande historia som handlar om de omöjliga val man tvingas göra genom hela sitt liv. Det är en verkligt bra historia, rent och snyggt tecknat i svartvitt. Det har blivit mycket tecknat i år, mycket bra, men A Distant Neighborhood är nog det bästa seriealbum jag läst hittills i år.
God tvåa kommer den jag läste direkt efter, Rutu Modans Exit Wounds. Författaren är från Israel och berättelsen handlar om en ung man som motvilligt tvingas söka sin far som möjligen omkommit i ett bombattentat. Eller så har han inte gjort det. Gåtan för berättelsen framåt i en historia som ibland känns som en Chandlerstory. Den för mig annolunda miljön tillför en extra krydda. Och till och med slutet är tillfredsställande, vilket är extra skickligt. Nästa alltid tycker jag att berättelser med ett mystierium som drivkraft slutar snopet, men här blev det riktigt bra.
The Man Who Loved Books Too Much är en bok som baseras på en artikel om en boktjuv. Det blir lite soppa på en spik. Artikeln var säkert bra, men att dra ut storyn till en hel bok blir rätt tunt. En man stjäl ganska dyra böcker genom kontokortsbedrägerier. Polisen bryr sig inte nämvärt. En bokhandlare börjar jaga tjuven lite mer systematiskt och får till slut fast honom. Men trots att han stulit böcker för hundratusentals kronor så blir straffet inte särskilt hårt. Han är på fri fot igen och sägs härja i Kanada nuförtiden. Författaren intervjuar tjuven flera gånger och det känns som att det finns en bättre story där bakom. Varför känner han att han förtjänar dessa böcker? Varför tycker han att det är hans rätt att ta dessa böcker som han inte kan betala för? Hans pappa verkar ha varit en inspirationskälla, men författaren undersöker aldrig den kopplingen närmare. Istället försöker hon skriva in sig själv i berättelsen, men det blir bara dumt.
Rick Gekoski skrev en ganska njutbar bok om böcker i Tolkien’s Gown. Jag hoppades att Outside of a Dog skulle vara något liknande, historier bakom kända böcker och boksamlare. Men usch vad fel jag hade. Det är en urtrist och självgoda självbiografi om Rick Gekoskis läsvanor från barndomen fram till nutid. Stentrist och helt poänglöst. Undvik.
Mårten Sandéns Den femte systern är en ungdomsbok som för mig känns som en del Arkiv X och en del Lisbet Salander. Rätt kul och spännande, men jag är inte målgruppen.
Här i The Guardian kan man läsa ett antal fina författares goda råd för att bli en bättre skribent, eller för att bli en skribent överhuvudtaget. Att antingen skriva för hand eller skriva på en dator som inte har internetuppkoppling verkar vara det bästa rådet. Zadie Smith, Margaret Atwood, Hilary Mantel, Will Self, Annie Proulx, Jonathan Frantzen, Neil Gaiman med flera står för klokheterna, inspirerade av Elmore Leonard, som nyligen kom ut med en skrivhandbok.
Jag måste må bättre nu eftersom jag kan sitta upp vid datorn, men de senaste dygnen har jag legat i sängen och svettats och haft ont i hela kroppen. Halsfluss sa doktorn och gav mig penicillin. Jag tror att det börjar verka nu. Inte riktigt samma intensitet i huvudvärken och svetten rinner inte ner för pannan, den mer blänker.
Var det en feberdröm, eller sa Bodil Malmsten på Babel igår att hon aldrig hört talas om Shirley Jackson? Hur kan hon inte ha gjort det? Läser hon bara Thomas Bernhard om och om och om igen?
Jag trodde att det i sommar skulle bli en stor samlingsutställning med i stort sett allt Caravaggio målat för att ”fira” fyrahundraårsjubileet av hans död. I dagens Sydsvenskan skriver Lars-Håkan Svensson om en utställning på Quirinalen som inte är fullständig och inte ens lika stor som Caravaggio Bacon på Galleria Borghese i höstas. Men den är säkert bra ändå. Har ni vägarna förbi Rom får ni inte missa möjligheten att förtrollas av Caravaggios fantastiska penseldrag. Läs mer om honom och den nämnda höstutställningen här på bloggen.
Jag beställde en film från Amazon i England. Av någon anledning tog den omvägen över Kanada innan den nådde mig.
I Wild at Heart finns en mystisk och obehaglig bifigur som heter Perdita Durango. De flesta karaktärerna i WaH är mystiska och obehagliga. Man blir aldrig riktigt klok på vem Perdita Durango är eller hur hon blivit en samvetslös yrkesmördare. Men om man ser filmen Perdita Durango, baserad på en bok av Barry Gifford, så får man veta lite mer av hennes historia. Den är minst sagt våldsam. Alex de la Iglesia har gjort filmen. Rosie Perez spelar titelrollen, som i Wild at Heart spelades av Isabella Rossellini. Båda dessa vackra kvinnor är med i en av mina absoluta favoritfilmer, Peter Weirs Fearless. Deras roller i den filmen är så långt bort man kan komma från den totalt hjärtlösa Perdita Durango. Hon är hård som flinta men har inte riktigt någon mening med sitt liv. Hon driver omkring och begår brott men det är inte förrän hon träffar Romeo Dolorosa, spelad av Javier Bardem, som hennes liv får en mening. Bardems mördare i No Country for Old Men var otäck, men jämfört med Romeo Dolorosa står han sig slätt. Romeo är en fd marinkårssoldat som nu ägnar sig åt Santeria, en blandning av vodoo och katolsk mysticism. Vid sin sida har han en vodoopräst spelad av Screamin’ Jay Hawkins.
Blod, sex, grovt, grovt våld, onämnbara illdåd och allmänt degenererat leverne i gränstrakterna mellan Mexiko och USA, det är vad filmen beskriver. Insprängt finns scener från Perditas och Romeos ungdom som kanske förklarar lite hur de blivit som de blivit.
Allting måste gå åt helvete, förstås, det begriper både Romeo och Perdita, men de njuter av färden mot det oundvikliga. Filmen har en alternativ titel som är Dance with the Devil (och Barry Gifford har skrivit en oumbärlig guide till noirfilm som heter Ride with the Devil.)
Det är en i högsta grad njutbar film, men inte för alla. Jag läste i en av de få recensioner som går att finna via IMDB att flera filmkritiker lämnade visningen när filmen gick upp i Australien. Det kan jag förstå. Om man ser filmen med ett visst par glasögon så våldför den sig på allt vad moral och anständighet heter. Men om man kan se den som en film med en egen inre logik så blir det en riktigt bra film, bland de bästa jag sett hittills i år.
Eftertexterna ackompanjeras av denna låt av Screamin’ Jay Hawkins.
johns antikvariat 