johns antikvariat

Finns det något mer mossigt än kassettböcker? Kassettbandspelare, vem har det? Jag har, i bilen, i alla fall, och i sommar har jag lyssnat på några kassettböcker i bilen till och från torget. På Krämarmarknaden i Simrishamn hade jag rea med fem kronor för de mjuka böckerna och tio för de hårda. En kassettbok är hård och kostade således tio kronor. Jag sålde några stycken, men många blev kvar.

Först lyssnade jag på The End of the Affair av Graham Greene i en BBC-inläsning. Första gången jag läste den tyckte jag väldigt mycket om den, och den var nästan lika bra den här gången. Det var märkligt vad mycket jag hade glömt. Jag kom bara ihåg kärlekshistorien och hade helt glömt den där politiske talaren med dålig hy som talar med Sarah och jag kom heller inte ihåg att det religiösa tog så stor plats.

Sedan lyssnade jag på Maigret på resa i uppläsning av Helge Skoog. Samtidigt lyssnade dottern hemma på Kalle och Chokladfabriken också med Helge Skoog vid mikrofonen. Det blev stereolyssning. Maigret röker och dricker mest hela tiden och han löser fallet genom att lura den misstänkte att tro att det finns vittnen till dådet. Men det är en skön stämning i boken, samtalen är välformulerade och det är på det hela taget ganska angenämnt att lyssna på hur fallet nystas upp.

Sist hörde jag Donna Leons Natt i Venedig. Leon har ett bra rykte bland deckarläsarna, hon ska vara bättre än de flesta. Så är det nog, men jag var inte så road av den här boken. För det första löses gåtan genom tillfälligheter och inte polisarbete, för det andra så är språket tråkigt. När Brunetti talar med folk får han en farlig massa ”ja” och ”nej” till svar. Kanske är det bara i uppläsning som det blir störande. Möjligen ser det bättre ut på boksidan, men jag tror inte det. Och för det tredje så är det väldigt mycket ätande och drickande och familjeprat. Jag har förstått att det är det som är grejen med de nya deckarna som t ex Läckberg, att boken nästan mer handlar om relationer och sånt än om kriminalfallet som ska redas upp. I så fall är Donna Leon en bra författare, men Brunetti och Venedig i hennes tappning är inget för mig.

En pojke och en flicka träffas den femtonde juli 1988. Var befinner de sig i livet samma datum nästa år? Och nästa, och nästa? Det är den enkla men briljanta idén till David Nicholls bok One Day. Recensenter har jämfört författaren med Nick Hornby och jag håller med, men One Day är både roligare och allvarligare än Hornbys romaner, tycker jag. Författaren är manusskribent också och denna bok håller på att filmatiseras. Den kommer att bli mega. Dels är det en bra, känslosam historia som lämpar sig för att filmatiseras, dels är nostalgifaktorn hur hög som helst. Boken betar av många lämpliga tidsmarkörer i musik, mode och kultur i allmänhet. I centrum för berättelsen står de två huvudpersonerna Dexter och Emma och deras vänskap över årtiondena. Vad är det som händer? Livet händer. En lättillgänglig bok som kan läsas av alla som samtidigt får läsaren att tänka. Det måste vara den perfekta populärromanen.

Den femtonde juli är St Swithin’s Day. Legenden säger att så som vädret är den dagen blir det resten av sommaren, eller i alla fall de närmaste fyrtio dagarna. Jag skulle publicerat detta inlägg på dagen, förstås, men det blev inte av, jag var i torgzonen.

Billy Bragg skrev låten, men Dubstar gör den så mycket bättre. Kommer den med på soundtracket? På Emmas blandband?

Här är en utmärkt text av en författare och komiker vid namn Stewart Lee, okänd för mig  tidigare, om detta med bokhyllor och dess innehåll. Varför fylla dem med papper och plast, böcker och skivor, när allting finns digitalt? Författarens barndom låter som min egen, byt bara ut serietidningar mot science fiction-böcker. Huset som nämns i artikeln har jag också ägt och byggt hyllor i, men det finns en tid bortom husägande och hyllbyggande också. Vänta bara, ska du få se, Stewart Lee.