Arkiv | januari, 2011

Automatiska nyheter

14 Jan

Nu är det snart verklighet: Maskinen, den artificiella intelligensen är nu tillräckligt ”smart” för att kunna skriva och rapportera nyheter utan inblandning från mänskligt intellekt. Särskilt sportnyheter kan genom matematiska formler rapporteras av dataprogram som bara har resultat och bilder att arbeta med. Det finns redan automatiska sportbloggar från collegesport i USA som skrivs på det här viset. Guardian skriver mer här.

Det forskas också på TV-shower med virtuella programledare. Målet är enligt en utvecklare, som pratar i klippet nedan …having a system that actually pays attention to itself. Snart är det bara att göra några inställningar i WordPress så skriver den här bloggen sig helt automatiskt.

En hotellhistoria från New York

12 Jan

Här är berättelsen om ett hotell i New York som man inte trodde fanns. Eller, det är klart att man trodde. Allting finns i New York. Hittade inlägget via William Gibsons twitter, och Jack Womack har kommenterat inlägget, så det är en viss SF-vibb på det här. Själva bloggen är skriven av en location scout i New York. Här finns mycket som är läsvärt.

Vanity googling

11 Jan

Här är en text från Sydsvenskan 2003 som handlar om var man kan hitta världsmusik i Malmö. Det var i fördatorisk tid, nästan. Före Spotify, i alla fall. Ja, det är jag som har skrivit den. Undrar varför det bara är den som finns i Sydsvenskans digitala arkiv av de artiklar som jag skrev för tidningen åren kring millennieskiftet.

Yoko Ogawa, nu även på svenska

10 Jan

Det var bara en tidsfråga, men nu finns snart Yoko Ogawa även på svenska. Om en dryg vecka ger Bonniers ut En gåtfull vänskap, som på engelska heter The Housekeeper and the Professor. Den skrev jag om här. Hoppas att den svenska utgåvan säljer bra så att fler Ogawaböcker kommer på svenska, gärna de som inte givits ut på engelska.

I väntan på boken kan ni läsa en Ogawafavorit som jag tipsat om tidigare: The cafeteria in the evening and a pool in the rain, från The New Yorker.

Tecknat

9 Jan

Den tolvåriga Paloma i Igelkottens elegans berättar i början på boken att hon snart kan läsa sin favoritmanga på originalspråket, dvs japanska. Den författare hon gillar bäst är Jiro Taniguchi, som även jag gillar och har skrivit om här. När jag var i Paris i höstas köpte jag två Taniguchialbum på franska, så medan Paloma läser honom på japanska läser jag honom på franska. Eller försöker. Innan jag hunnit igenom La Montagne Magique och Le Promeneur så har de kanske hunnit komma på engelska eller svenska.

Guy Delisle är kanadensare som skriver på franska. Han finns översatt till engelska. Jag har läst Pyongyang – a Journey in North Korea. Det är ett reportage i serieform från världens mest slutna land. Författaren fick möjlighet att bo där en längre tid när han jobbade med tecknad film. Nordkorea kunde erbjuda billig arbetskraft att teckna halvbra barnserier och Delisle jobbade som arbetsledare. Det finns inte så mycket att rapportera från Nordkorea. Det händer ingenting. Allting är som en enda stor kuliss. När man tittar bakom fasaden så finns – ingenting. Det är Delisles rapport, i alla fall.


Filmen Ghost World gjorde stort intryck på mig. Daniel Clowes skrev/ritade den tecknade serien som filmen följer ganska nära. Clowes nya bok, den första han skriver som ett helt album direkt istället för att publicera kapitel i tidningsform först, heter Wilson. Blandningen av humor och obehagligt mörker är en stor del av vad jag gillar med Clowes  serier. Wilson är uppbyggd som ensidesserier med en slutpoäng på varje sida, men berättar en lång historia som spänner över uppskattningsvis trettio år. Titelfiguren är när berättelsen börjar en fyrtiotreårig gubbe som lyckats undvika att arbeta större delen av sitt liv. Hurdan blir slackern när han blir medelålders? Svaret är Wilson. Under resan genom medelåldern genomlider Wilson flera obehagliga äventyr, men han har alltid sig själv att skylla. Han har fattat en del dumma beslut i sina dagar och han ångrar att han levt sitt liv som han gjort.

Låter som rätt deprimerande läsning, men det är det inte. Inte för att det finns något hopp för Wilson, men läsaren börjar förhopningsvis att tänka lite mer på vilka val han/hon gör i livet.

Här är en längre recenson av boken: To read Wilson is to grapple with some bleak truths about ourselves. We are self-involved, ungenerous, even cruel. And in creating this mordant portrait of a jerk in full flower, Clowes reminds us that we are something else, as well: laughable.

Child of Rage av Jim Thompson

6 Jan

I julklapp av tomten fick jag denna bok. Jag var på väg att skriva att jag nu är komplett i min Jim Thompsonsamling, att jag äger och har läst allt han publicerat. Fast så såg jag att det saknas en bok i samlingen,: The Undefeated, en sk movie tie-in för en av John Waynes sista filmer, The Undefeated. I vilket fall, Child of Rage har varit svår att få tag på. Det  här är en ny upplaga utgiven 2008. Det står att upplagan är begränsad till 250 numrerade exemplar, varav mitt är nummer 187. Fast jag är skeptisk, som alltid. Jag köpte mitt ex på Adlibris efter tips av en kompis som köpte sitt på Bokus. På American Books Exchange finns två exemplar till salu av denna utgåva från 2008, plus ca 20 av en nyare inbunden upplaga tryckt 2010. Skulle förlaget på två år inte ha lyckats sälja slut på en upplaga av 250 ex av en så eftersökt bok som denna? Boken är signerad av förordsförfattare och omslagskonstnär, men deras signaturer ser tryckta ut. Om signatur är ett säljargument så ska signaturen ju se ut som en äkta signatur, skriven så att det inte är någon tvekan om att den är handskriven och inte tryckt. I vilket fall, jag är inte så intresserad av begränsade upplagor, jag är bara glad att jag till slut fick tag på denna bok så att min samling (nästan) är komplett.

Boken handlar om en mulatt som är mycket mörk i hyn. Han är arton år och har just börjat i ny skola. Hans mamma är vit, någon pappa har han inte. Allen, som huvudpersonen heter, är minst sagt arg på samhället och sin mamma. Samtidigt är han överintelligent och han lyckas snabbt göra sig obekväm på skolan. Han har en plan på hämnd, mot sin mamma, mot skolan och mot samhället.

Sedan blir det våldsamt, perverst och mycket provocerande. Precis som Thompsons allra sista bok, King Blood är Child of Rage egentligen inte publiceringsbar. Mycket kan kallas rasism och det som händer på boksidan är verkligen i grövsta laget. Men samtidigt är det intressant läsning, för Allen är inte rasist, han är bara trött på mänskligheten och han vill avslöja dess förljugenhet. Om Thompson levt ett tag till hade han kanske givit sin version av Columbinemassakern, för här syns samma drivkrafter. Allen använder dock helt andra metoder än våld för att göra upp med vuxenvärlden.

Snart kommer Michael Winterbottoms filmversion av Thompsons mest kända bok, The Killer Inside Me. Det är också hans bästa bok, men nästan alla hans romaner är synnerligen läsvärda, även för icke deckarfantaster. Eller snarare i synnerhet för de de läsare som inte läser deckare. Thompson skriver inte deckare. Ofta skriver han ur förrövarens perspektiv, ofta blir skurken inte fast, och om det går illa för honom så är sällan polisen inblandad. Nej, det är inga kluriga mordgåtor han skriver, långt därifrån. Jim Thompson skriver om skadade människor och om de onda saker de kan göra mot varandra.

I den här utgåvan av Child of Rage finns en intervju med Thompsons redaktör på Lion books. Den ger en liten förklaring till Thompsons speciella stil. Han skrev en sida i taget, tills han var nöjd med den, sedan fortsatte han med nästa sida. Han skrev inte ett första utkast som han sedan reviderade. Nej, en sida i taget. Det gjorde att han inte kunde gå tillbaka och lägga till saker i början på boken som kunde få pay-off i slutet. Det är därför som det händer att väldigt viktiga karaktärer plötsligt dyker upp mot slutet av boken. Denna ovilja till att jobba igenom texten gör inte hans böcker bättre, men de får en intensitet som kanske gått förlorad om han putsat hela manuskripetet istället för sida för sida.

Bored to Death

3 Jan

heter en komediserie från HBO utan burkade skratt, filmad på plats i New York. Den är skriven av författaren Jonathan Ames, den handlar om författaren Jonathan Ames, som spelas av Jason Schwartzman. Jonathan är deppig för hans flickvän har gjort slut med honom. Hon tycker att han dricker för mycket och röker för mycket marijuana. Och så kan han inte komma loss med bok nummer två. För att få något att göra lägger han ut en annons på blocket om att han är (ocertifierad) privatdetektiv och serien visar hur han löser mer eller mindre sannolika fall. Samtidigt umgås han med med tidskriftsredaktören George Christopher, spelad av Ted Danson och serietecknaren Ray, spelad av Zack Galifianakis Trion lever i samma bubbla som Woody Allen och Larry David. Små problem får stora proportioner. Men det är roligt och väldigt välgjort. På HBO visas Bored to Death direkt efter Curb your Enthusiasm, men där Larry David är ”spontan” och fult filmad, är Bored to Death väldigt manusstyrt och snyggt filmad med inspirerade kamerainställningar. När huvudkaraktären har samma namn som författaren så undrar man ju hur mycket som är ”sant”. En av de konstigaste sakerna som händer är när Jonathan blir utmanad på boxningsduell av en arg recensent. Väldigt roligt, men lite för fånigt för att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, tänkte jag. Men sedan hittade jag fakta från den så kallade verkligheten att Ames boxats vid ett flertal tillfällen. Senast mot en kanadensisk författare som led i marknadsföringen för kanadensarens roman. Ames slog honom.

Här kan man läsa ett antal texter av Ames i McSweeney’s.

Efter att ha sett första säsongen av ”Jonathan Ames” äventyr är jag sugen på att läsa Jonathan Ames böcker.

 

George Christopher och George Plimpton.

2010 slutade med tre dödsbud

1 Jan

Per Oscarsson, Denis Dutton och Bobby Farrell Alla tre har betytt mycket för mig under delar av mitt liv. Jag är för ung för att minnas Oscarsson på Hylands hörna, men under min uppväxt visades klippet ganska ofta som det ”värsta” eller ”bästa” som hänt på TV. Förutom det var han med i lite olika saker på TV och hade alltid en sådan intensitet. Han var nästan för stark för den lilla TV-rutan. Lite som svensk TV-teaters Freddie Mercury.

Denis Dutton var professor i filosofi i Nya Zeeland och grundade Arts and Letters Daily. Här presenteras varje dag färska artiklar från all världens digitala publikationer. Enkel men genial idé. Jag har hittat så många intressanta artiklar genom Arts and Letters Daily som jag aldrig skulle upptäckt annars.

Bobby Farrell från Boney M. Daddy Cool. Playback på tyska discogalor på TV, slutet sjuttiotalet. Minnen, oh, minnen…

%d bloggare gillar detta: