johns antikvariat

En man går hemifrån på morgonen, men istället för att gå till jobbet som vanligt stannar han vid kanalen och sätter sig på en bänk. Där stannar han hela dagen. På kvällen går han hem, men nästa morgon är han tillbaka på bänken. Likadant nästa dag och nästa. Boken skildrar mannens nya liv vid kanalen. Varför går han inte till jobbet? Vad finner han för njutning på bänken vid kanalen?

När jag hörde talas om den här boken verkade den väldigt intressant. På baksidan citeras The Guardian: ”Leading light of the selfstyled Off-Beat Generation, Rourke stakes his claim as heir apparent to greats such as Ballard, Joyce or Houellebecq”. Stora ord och författare att leva upp till. Det var kanske därför boken blev en besvikelse för mig.  Jag leddes att tro att handlingen bara skulle utspela sig där på bänken och i mannen huvud, men istället blev det ett fasligt spring hit och dit och ganska ofokuserat babbel med en annan karaktär som nästan hotar att ta över showen. Kanallivet som skulle varit det centrala blir allt luddigare ju längre berättelsen lider.

Jag hoppades på något i stil med Donald Antrims The Verificationist, men så bra böcker hittar man sällan.

En liten fiskeby i Japan, någon gång på senmedeltiden. Befolkningen kan nätt och jämt hålla sig vid liv. De lever ett liv i ständig svält. De fiskar i små båtar nära stranden och fiskemetoderna är inte de bästa. En annan inkomstkälla är salttillverkning. De kokar havsvatten i stora kittlar på stranden och säljer saltet till grannbyar i inlandet, men det blir inga större inkomster av den handeln. Förutom fiske och salt finns det ytterligare två sätt att klara livhanken. Dels kan de sälja sig som arbetskraft på långtidskontrakt till storbönder i inlandet. Kontrakten löper på minst tre år, ända upp till tio. Då vandrar de iväg över berget och ses inte ingen förrän kontraktet är uppfyllt, många år senare. I utbyte får familjen pengar som de kan överleva på. Men förmedlingsagenten tar större delen av pengarna. Det andra sättet att klara livhanken är det som hela boken kretsar kring. O-fune-sama. Skeppsbrott. Saltkoken görs nämligen nattetid på stranden. Byns befolkning hoppas att skepp vid svårt väder ska mista elden för löfte om säker hamn när ljuset i själva verket leder fartyget på grund. Bokens huvudperson heter Isaku är och nio år när berättelsen börjar. Hans pappa har just sålt sig för tre års arbete långt borta. Isaku är herre i huset nu, han ska ta hand om sina småsyskon och sin mamma. Han förväntas fiska och stå för försörjningen. Nio år! Han har aldrig varit med om O-fune-sama, han har bara hört historier. Kanske är det en saga, han vet inte.

Men en dag, två år senare så händer det. Ett skepp lockas på grund och dess skatter blir byns. Men det får ju inte finnas några vittnen, så besättningen måste dödas och skeppet plockas ner i småbitar så att ingen kan ana vad som hänt.

Det är i stort handlingen i denna lysande lilla bok (180 sidor). Det som händer, det händer, författaren lägger ingen värdering i skeendet. Berättandet är helt objektivt, registrerande. Men för läsaren är det en känslomässig bergochdalbana, som det heter. Det är fruktansvärt spännande på flera plan. Isakus kamp för att hitta mat till familjen. Som sagt, nio år och familjeförsörjare. Tuffa bud. Och så då konsekvenserna av O-fune-sama.

Akira Yoshimura hittade jag när jag läste att hans roman var förlaga till den Cannesvinnande fillmen Ålen. Eftersom jag ständigt är på jakt efter nya japanska (och andra) litterära kickar, så testade jag den här boken. Det är jag glad för och jag ska nu samla på mig resten av hans katalog och läsa.

Den här författaren var nominerad till Bookerpriset förra året för sin senaste bok, In a Strange Room, det var så jag hittade honom. Han är från Sydafrika och är, vad jag förstår, mycket känd och omtyckt där. Jag läste en notis i Sydsvenskan, skriven av Tor Billgren. Han bloggar från Sydafrika här. The Good Doctor (också Bookernominerad en gång) handlar om en läkare som jobbar på ett sjukhus ute i bushen (bokstavligt talat) i ett tidigare hemland i Sydafrika. Sjukhuset ligger helt fel, för det finns ett ”riktigt” sjukhus i staden några mil bort och det är där alla patienter hamnar. Sjukhuset i bushen är en administrativ rest från ett tidigare system. Titelns läkare är inte berättaren utan en ny doktor som kommer till sjukhuset. Han är yngre och naivt idealistisk. Berättaren är mer luttrad, för att inte säga avtrubbad. Han försöker bara överleva utan att ta någon plats. Han väntar på att få bli chef på det lilla sjukhuset, men den processen har pågått i flera år. Hemma i Kapstaden finns hans pappa, mycket framgångsrik och rent av känd i hela Sydafrika. Skuggan från honom gör också sitt till att berättaren famlar sig fram och försöker göra så lite avtryck i verkligheten som möjligt. När den nye läkaren anländer till sjukhuset tvingas berättaren bearbeta tidigare upplevelser och bestämma sig för hur han vill leva resten av sitt liv. Det svåra med att bo i ett land som Sydafrika gestaltas mycket bra i denna bok. Hur den blandade befolkningen lever sida vid sida men knappast tillsammans. De historiska avlagringarna från tidigare samhällssystem och konflikter påverkar det dagliga livet i en grad som vi i Sverige inte kan förstå.

Men man behöver inte välja denna bok för att lära sig saker. Den är spännande i sig själv i egenskap av en välkonstruerad roman. Du behöver inte vara ett dugg intresserad av Sydafrika för att finna denna bok synerligen läsvärd.

I gårdagens New York Times läser jag att Edward Gorey är populärare än någonsin. Makabra, svartvita teckningar i den digitala åldern. Det gör mig glad.