johns antikvariat

Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta tillbaka till den fördigitala åldern. Ystad bokhandel har fö inte ens en egen hemsida.

Läsvanorna förändras. Bokköpsvanorna förändras. Allting förändras med de digitala distributionskanalerna. Inga nyheter där. Hur ska en bokhandlare med väldigt många böcker av papper hantera förändringarna? Jag har en massa bra idéer, men jag orkar inte beskriva dem här. De senaste veckorna har jag tipsat om två artiklar som diskuterar bokhandelns plats i framtiden. Här är en tredje, ganska pessimistisk men – enligt min mening – klarsynt, av Rick Gekoski på hans blogg på The Guardian. De följande kommentarerna är också intressanta. Läs, läs om ni vill fundera mer på bokhandelns framtid. En sak som Gekoski tar upp, som jag tänkt mycket på, är loppisarnas påverkan på den antikvariska bokbranschen. Det är svårt att konkurrera med någon som får sitt lager gratis och har gratis arbetskraft. I England stänger antikvariaten på löpande band, men Oxfam och deras boklådor frodas och öppnar nytt hela tiden på inte så dåliga lägen. Givetvis har de inte samma kunskap som en antikvariatsägare (oftast inte) men de har många böcker som ibland är sorterade i bokstavs- och ämnesordning. För den som bara söker något intressant att läsa är loppisen ett bra ställe att leta.

Det kan vara en bra plats för antikvariatsgubben också, det kan jag erkänna. När jag började gjorde jag regelbundna rundor många gånger i veckan på Myrorna, Emmaus et al i Malmö. Alltid hittade man något.

Jag har ofta undrat hur de här jättarna har råd att betala hyra för sina stora lokaler. Både Myrorna och Emmaus i Malmö har lokaler som är större än tusen kvadrat. Det kan inte vara gratis. Här i Ystad flyttar Öppna Hjärtat in i gamla Lekpalatsets stora lokaler, granne med Willys. Loppisar har en högre omsättning än vad man kan tro och – som sagt – med gratis lager och personal är det lätt att göra vinst. Men så är det. Jag handlar gärna på loppis, jag tycker att det är bra att de finns. Sedan har jag inte kommit tillrätta med hur de stora bedriver sin affärsverksamhet. Myrorna är ett affärsdrivande organisation med VD. Jag kan tycka att en affärsdrivande organisation ska stå för sina egna kostnader och inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som en del av sin affärsidé, när man nästan bara har ”bidragsanställda”. Här är en liten artikel om det. Hittar inte så mycket om det på nätet, men både Emmaus och Myrorna använder personal som man får olika sorters bidrag för att anställa. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Både och. Det är inte bara bra, i alla fall.

En olycklig sak med loppisar och böcker är att de nästan alltid går på en boks utseende när de bedömer den. Lite äldre böcker i mjukband tar de inte emot eller slänger, glansiga böcker med skyddsomslag tar de emot. Det gör att exempelvis svensk lyrik från 30-talet och framåt hamnar i ”Brännbart” eftersom de för det otränade ögat ser värdelösa ut. Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström i soporna på grund av fel utseende. För att inte tala om gamla sköna Simenondeckare, de slängs säkert av många loppissorterare eftersom de ser fel ut. Men Bra Böckers lockböcker från 70-talet, de ser ”fina” ut, så de står i tjogtals dubbletter i hyllorna.

Är framtiden att det inte finns något vinstdrivande antikvariat med butik utan bara antikvariat med stora lager, långt ute på landet och loppmarknader med butiker i stan som använder systemet smartare? Kanske. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan det traditionella antikvariatet hamnar på Skansen, eller Kulturen. Så här såg det ut förr i tiden. Man gick till en affär för att köpa pappersböcker. Jag skulle iof gärna driva det antikvariatet. Om du läser det här, Anki Dahlin (chef på Kulturen), så vet du att jag är intresserad.

Det gäller att hitta nya vägar och inte gnälla för mycket på den tid man lever i. Gör något istället för att klaga. New Yorks mest udda videobutik, Kim’s Video, fick svikande publikunderlag i och med bredbandets intåg. Alla älskade butiken, men alltför få hyrde några filmer. Man laddade hem eller tittade på streamat. Mr Kim hade inte råd att ha kvar sin butik, men han ville gärna att samlingen skulle bevaras, så han erbjöd att skänka hela samlingen gratis till den som kunde ta hand om den. Då härskande hans kunder till (de som övergivit honom till förmån för billiga eller gratis nätnedladdningar). De ville att han skulle fortsätta med uthyrningen. Så dags, sa han, var var ni när jag behövde er? Om lika många som nu klagar på att jag lägger ner hade hyrt hos mig hade jag aldrig behövt stänga.

Till slut fanns det bara ett enda seriöst bud på att få överta samlingen. Det kom inte från New York, inte ens från USA, utan från en jordskalvsdrabbad stad som heter Salemi och ligger på Sicilien. Genom lyckliga omständigheter hade nyheten om Kim’s Video nått hela vägen till Italien och Oliviero Toscani, som nyligen blivit ”director of creativity” i staden.

“Salemi is the future, New York is the past. That’s why Kim’s is coming here”, säger Toscani. Precis. Det är visioner vi behöver, inte gnäll om hur bra det var förr i tiden. Jag hatar ”förr i tiden”.

Läs hela historien i New York Times.

Och köp Toscanis bok Reklamen: Det flinande liket av mig, här.

Tillägg elva år senare: Kim’s Video är tillbaka i New York. Vilken historia!