Nu rullar bussen förbi Skånes Fagerhult på nya E4:an. El och internet på nattbussen till Uppsala. Vad kan man mer begära? Ett SMS från Drömmens skepp som vill tala med mig om det Ottomanska riket. Det är drömtid nu men allt är sant. Det händer just nu.
Det är väl det som kallas livebloggande. Små sandkorn lägger sig i sekvens och bildar ett mäktigt mönster synligt från universums utkanter.
Telefonen ringde idag. Det var en gammal, trogen kund som också är författare. Hon är gift med en annan författare som utkommit med böcker i sextio år. Båda två har handlat en hel del böcker av mig genom åren.
”Min man har förpassats till ett vårdhem där han inte längre har glädje av sitt bibliotek”, sa hustrun. ”Vill du komma och titta på böckerna och se om det finns något du vill köpa?”
Förpassats… Så är det. Det kommer en tidpunkt när vi alla ska gå in i dimman och förpassas till den plats där vi inte längre har glädje av vårt bibliotek. Men böckerna är kvar när intellektet lämnar. De kan glädja andra, yngre läsare. Så skickas de ut på marknaden i ett varv till. Kanske blir de sålda ganska snabbt och får sedan stå i en hylla i ett halvt sekel till nästa gång det är dags för en anhörig att ringa någon som kan lägga ett bud på biblioteket.
Det känns rätt dystert när kunder eller rent av vänner lämnar på det här viset. Jag har varit med om det förut och kommer att vara med om det igen, men jag vänjer mig inte.
Flygplatsen i Istanbul. Jag blir inte klok på om det var en afrikansk kunglighet som reste med oss till Köpenhamn eller något helt annat. Jag hittar ingen info om ghanesisk eller annan afrikansk kung i Köpenhamn. Jag vet kort sagt inte vad det var jag såg. Har ni några förslag?
Till mötet på tisdag skulle jag kunna ta med vad jag har i turkiana, om någon är intresserad. Hör av er i så fall. Skicket är bra bruksskick, inget skrivet, inga naggar, om inget annat anges:
Orhan Pamuk: De svarta boken, inbunden med skyddsomslag, Norstedts, 2006. 90,-
Orhan Pamuk: Snö, mjukband, Norstedts, 2006. 50,-
Orhan Pamuk: Andra färger – essäer och en berättelse, inbunden med skyddsomslag, Norstedts, 2010. 160,-
Yasar Kemal: Yusuf, lille Yusuf, inbunden med skyddsomslag, Gidlunds, 1983. 90,-
Yasar Kemal: Gräset som aldrig dör, inbunden med skyddsomslag, Gidlunds, 1975. 50,-
Yasar Kemal: Låt tistlarna brinna, kartonnage, Gidlunds, 1973. 50,-
Yasar Kemal: Och de brände tistlarna, kartonnage, Gidlunds, 1977. 50,-
Architecture of the World: Ottoman Turkey. red av Henri Stierlin. Mjukband, rikl ill. Inget årtal, antagl sent 80-tal. Taschen. 100,-
David Talbot Rice: Islamic art. Mjukband, Thames & Hudson, 1975. 50,-
Leonard Woolley: Konsten i mellersta östern. Med kapitel om Anatolien. Inb med skyddsomslag, namnteckn. Allhems, 1962. 120,-
Islam, konst och kultur. Utställningskatalog, Statens historiska museum, 1985. Med texter av bl a Karin Ådahl, Hans Furuhagen och Gunnar Jarring. 60,-
Ingmar Karlsson: Korset och halvmånen, en bok om de religiösa minoriteterna i mellanöstern. Inb med skyddsomslag, vissa skrapmärken på skyddsomsl. W&W, 1991. 60,-
Michael Nordberg: Profetens folk, stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år. Inb med skyddsomslag. Tiden, 1988, 70,-
Alf Åberg: När svenskarna upptäckte världen. Inb med ngt slitet skyddsomslag. Kapitel om Claes Rålamb i Turkiet, Karolinerna i Konstantinopel och svensk-turkiskt vapenbrödraskap. NoK, 1981. 90,-
Mehmed Uzun: Granatäppelblomning, essäer om berättande, längtan, sorg. Kurdiskt perspektiv på Turkiet. Inb med skyddsomslag. Ordfront, 1998. 90,-
Norbert Elias civilisationsteori i två band: Del I: Sedernas historia, del II: Från svärdet till plikten. Inb med skyddsomslag. Atlantis 1989+1991. 450,- Det var det här verket som Elisabeth Özdalga hänvisade till i sin föreläsning.
Kriget, bilder från krigsskådeplatsen 1897. Med 2 kartor, 17 porträtt och 55 krigsscener, vyer mm. Däraf flere helsides- och dubbelsidesbilder. Bilder från kriget mellan Grekland och Turkiet 1897, som handlade om Kreta. Dekorerat pappband, sliten i pärmen, lös i bindningen, fin i inlagan. Bonniers, 1897. 100,-
Här är en bok jag inte läst än, men som jag är glad att jag hittat – på mitt eget antikvariat. Woody Allen berättade i The Guardian för några veckor sedan om fem favoritböcker. Några väntade val, Catcher in the Rye och Really the Blues av Mezzerow och Wolfe. Men han nämner också en bok som de flesta nog inte läst. Han fick boken av en fan från Brasilien. ”Du kommer att gilla den här”, skrev fanen, och eftersom boken är ganska tunn så läste Allen den. ”I was shocked by how charming and amusing it was.” Boken är utgiven 1880, skriven av sin tids störste författare från Brasilien. Inledningen lovar gott:
When we learn från Stendhal that he wrote one of his books for only a hundred readers, we are both astonished and disturbed. The world will be neither astonished not, probably, disturbed if the present book has not one hundred readers like Stendhal’s, nor fifty, nor twenty, nor even ten. Ten? Maybe five. It is, in truth, a diffuse work, in which I, Braz Cubas, if indeed I have adopted the free form of a Sterne or of a Xavier de Maistre, have possibly added a certain peevish pessimism of my own. Quite possibly. The work of a man already dead. I wrote it with the pen of Mirth and the ink of Melancholy, and one can readily foresee what may come of such a union.
En död berättare som lyckas namedroppa tre författare på de första tio raderna. Stendhal, Sterne och de Maistre tänjde alla på gränserna för romanformen, och om de Assis utmanar dem så betyder det att denna bok kanske tar ännu djärvare språng. Det ska bli kul att läsa den. Bara att använda en död berättare, är det första gången i litteraturen som det görs här 1880?
Jag kommer att skriva mer om Elif Shafak framöver. Men så länge är här hennes stiliga TED-föreläsning.
Nu finns antikvariatet på Facebook. Blogg och FB samverkar och skaffar massor med kunder. Det är så det funkar, va?
Jag köpte ett antal filmer i Istanbul, men tyvärr ingenting av Nuri Bilge Ceylan, som vann Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes för en liten stund sedan. DN berättar. Det är det näst finaste priset efter Guldpalmen. Filmen heter Once Upon a Time in Anatolia. Här är regissörens egen hemsida. Och här är trailern till den prisvinnande filmen. Jag skrev om trailern till Priest för någon vecka sedan, och den var ju förskräcklig. Den här är ofantligt mycket bättre. Helt rätt tempo och ljud. Den förmedlar löften om storslagen konfrontation, men den visar ingenting, ingeting. Precis så retar man i alla fall mitt intresse att gå på bio.
Arkeologiska museet med Alexandersarkofagen, avslutningsmiddag, nattsudd, ute för sent men tre timmar för tidig till flygplatsen följande morgon på grund av oro för trafikstockning som inte blev. Åkte med Kungen av Ghana hem till CPH. Han satt i tourist class i full konungaskrud.
Och Ystad ser ut som jag lämnade det. Istanbulbilder följer i veckan.
Armémuseum, marschmusik, stora trummor. Istanbul Modern, ganska likt Tate Modern, Moderna i Stockholm och alla andra moderna, fast turkiskt. På kvällen litet mingel på konsulatet.
Efter en lång dag med besök på Dolmabahce och Topkapi och en givande kvällsföreläsning om den turkiska romanens födelse (den är bara 150 år gammal) var jag på väg hem till hotellet från Svenska konsulatet när jag blev tilltalad på turkiska av en man som gick bredvid mig. Jag talar inte turkiska, sa jag på engelska. Ser jag ut som en turk? Jag är inte heller härifrån, sa mannen. Jag frågade bara en sak, men strunt samma. Var kommer du ifrån? Vi gick i samma takt och småpratade. Han hade en kompis med sig. De var byggarbetare på tillfälligt besök från Smyrna. De jobbade hårt, men på kvällen ville de koppla av. Vi kunde väl ta en öl tillsammans? Visst, sa jag. Jag är en misstänksam person och tror alltid det värsta, så även denna gång. Jag räknade med att de här två trevliga killarna på något vis ville lura mig. Men samtidigt var det kul att tala med ett par män från landet. Vi gick till en bar som de kände väl till (men de var ju inte härifrån). Vi gick högst upp, till takterrassen, som inte var helt lätt att hitta. Vi beställde öl, tittade en stund på Europa League-finalen och pratade om ditt och datt. Den ena kille SMS:ade. Åh, jag skriver bara till min fru, sa han. Men han hade ingen ring… Det är så lätt att tro det värsta, det är mycket lättare än att ha en positiv utblick. Jag säger också ”min fru” fast jag inte är gift. Men vi har bott ihop i tretton år, vilket väl är längre än de flesta äktenskap håller nuförtiden. Det känns som att vi är gifta, men inga ringar. Kanske var det likadant med den här killen. Men så tänkte jag inte då, då tänkte jag att han SMS:ade sina kumpaner om att de hade fått en fisk på kroken och kunde de komma hit och hjälpa till att hala in den? Vi skålade och drack och sedan sa de andre att nu skulle vi sitta här en stund, sedan skulle vi gå och titta på magdans. Jo, magdans. Det är kul, jag lovar. Nej, jag ska upp tidigt, sa jag, jag orkar inte. Ska inte ni jobba i morgon? Äh, sa de. Kom igen. Nej, sa jag, det är omöjligt. Sedan avstannade konversationen. Vi satt tysta och tittade på fotbollen. Till slut reste jag mig och betalade ölen, deras och min och sa tack och hej. Visst, visst sa de.
Jag tror fortfarande att de ville ha mina pengar, men kanske ville de ha mitt sällskap också. Det ena utesluter inte det andra.
Prinsöarna. Eller mer exakt ön Halki och Den heliga treenhetens kloster. Vi skulle tittat på biblioteket, men bibliotekarien var inte där, så det blev lite antiklimax. Här har vi rest från Sverige, långt ut på Marmarasjön och så får vi inte titta på boksamlingarna. 60 000 böcker, den äldsta från 1493. En annan gång.
Nå, en trevlig båttur, i alla fall.
johns antikvariat 