Arkiv | juli, 2011

Bröllopsmusik

31 Jul

Jag var på bröllopsfest igår. En stor del av gästerna var musikaliska och de duktiga artisterna avlöste varandra på scenen under kvällen. Någon tyckte att jag skulle sjunga eller ännu bättre recitera den här låten. Det är iofs är en favorit, men jag äntrade aldrig scenen, tack och lov.

Sophie Zelmani på Fritiden i Ystad

27 Jul

Sophie Zelmani spelade på Fritiden i Ystad igår, tisdag. Det var en mycket bra spelning och antagligen publikrekord för evenemangen på Fritiden hittills. Lars Halapi briljerade med sitt gitarrspel, Zelmanis intima röst nådde ut trots den inte helt koncentrerade miljön. Det här var en bättre konsertupplevelse än den gången jag betalade pengar för att se bandet på KB i Malmö för många år sedan. Sophie Zelmani är en genre i sig själv och låtarna flyter lätt ihop även om de känns distinkta i lyssningsögonblicket. Det var ett tag sedan jag lyssnade på hennes skivor, men det ska jag absolut göra den närmaste tiden.

Sture Dahlström och annat

22 Jul

Några fina Sture Dahlström-böcker i originalupplagor här. Och när A Game of Thrones av George R R Martin blivit stor HBO-serie är det kanske någon som vill ha svenska originalupplagan av första boken? Den har jag här i så fall. Så sakteliga närmar jag mig 1000 titlar på bokbörsen. Kolla hela sortimentet här eller titta på alla mina 15 000 böcker i butiken på Bruksgatan 30 i Ystad.

Resa till Levanten med ångkorvetten Danzig år 1853 av Govert Adolf Indebetou

20 Jul

Författaren reser via London, Gibraltar, Malta till ”Constantinopel”:

[H]usen gå så nära vattnet, att det ofta lärer hända att fartyg peta sönder dem med rårna. Dessa hus äro nämligen bara av bräder, tämligen snyggt målade på den den smala framsidan, men sidorna ohyvlade och utan fönster eller annat än på sin höjd ett par strävor.

Sedan far han vidare till Aten, Alexandria, Kairo, Cádiz till hemmahamnen i Darthmouth.

Rapport från Istanbul

16 Jul

Nu har jag lagt till en sida som heter Istanbul i maj 2011 med Elif Shafak. Det är en text baserad på en inlämningsuppgift till kursen Istanbul – kulturmöten, monument och identitet mellan öst och väst.

Brasilien är inte Portugal

12 Jul

Vid stängningsdags på torget idag kom en ung kvinna och frågade på svenska efter böcker på engelska eller franska. När jag smyglyssnade på henne prata med sin tjejkompis hörde jag att de talade portugisiska. Genast försökte jag komma på något vettigt att säga till dem på portugisiska men det enda jag kom på var… ingenting. Det engelska uttrycket My mind drew a blank var just vad som drabbade mig. Jag kom inte på ett enda ord portugisiska. Jag ville så gärna säga något, vadsomhelst, men jag hittade verkligen inte ett enda ord. Jag borde ha sagt ”Bom dia, senhoras. Tudo bem?” men istället fick jag tilltala dem på svenska. Jag frågade om de var från Portugal. Nej, verkligen inte! De slog ifrån sig, vilken förolämpning. Hur kan du tro att vi är från Portugal? Brasilien, förstås. Vi har ingenting med Portugal att göra. Nähä, men säger ni att ni talar brasilianska, eller talar ni portugisiska? Okej, vi talar portugisiska, men vi förstår inte den portugisiska de talar i Portugal. Vi har ingenting med dem att göra. Portugiser är dumma (!)

Det var alltså en förolämpning att ens fråga en portugisisktalande brasilianska om hon var från Portugal. Kom ihåg det till nästa gång. Fråga: Var kommer du ifrån? istället för att chansa på det ena eller det andra landet. Tragiskt att min hjärna är så seg att den lilla portugisiska jag lärt mig ligger så långt borta att det bokstavligen tar en halv dag innan den kommer upp till ytan. Undrar om jag någonsin kommer att få fart på det språket.

Quando eu falarei o português fluente?

Den svensktalande brasilianskan köpte Gandhis självbiografi och Aristoteles på engelska. Vilken supermänniska. Av någon anledning hade hon lärt sig utmärkt svenska och som semesterläsning valde hon två av världshistoriens stora tänkare.

Ola Magnell i Ystad

10 Jul

Igår spelade Ola Magnell på Fritiden i Ystad.  Han stod ensam på scenen, men så som han spelade gitarr och munspel lät det som en hel orkester. Så otroligt säker han var på sina instrument och rösten var lika uttrycksfull som den alltid varit. Väldigt bra. Vad jag kom att tänka på igår var att hans texter ofta refererar till klassikerna, de gamla klassikerna, de grekiska och romerska myterna och författarna. Det är inte så många musiker som klarar av att göra det på ett naturligt vis. På rak arm kommer jag bara på en annan: Bob Dylan.

En av de märkligare spelningarna jag bevistat var för övrigt just med Ola Magnell. Det var när jag jobbade på SJ Kulturvagn, ett samarbetsprojekt mellan SJ och Kulturarbetsförmedlingen. En vagn byggdes om till bibliotek och utställningslokal och följde med reguljärtåget Malmö-Göteborg och Malmö-Stockholm sex dagar i veckan. Utställning byttes varannan månad. En utställning var ”Konsertlokal” och olika artister åkte med och spelade, bland andra Ola Magnell. Så där satt han och jag i sex och en halv timme från Stockholm till Malmö. En och annan ströbesökare tittade in i vagnen, men fullt blev det aldrig. När jag ropade ut i högtalarna att Ola Magnell fanns i tågets sista vagn så trodde nog många att det var ett skämt. Men jag fick höra en stor del av Magnellkatalogen i en konsertupplevelse som inte kan kallas något annat än intim: Det var jag, det var Ola Magnell och det var tåghjulens rytmiska dunk mot rälsen.

Steg av Jerzy Kosinski

7 Jul

En ung kvinna som jag möjligen kände igen frågade efter Jerzy Kosinski häromdagen. Jag hade några stycken i butiken. Den målade fågeln är bland det grymmaste jag läst, då med ursprungsbetydelsen av grym. Jag var också lite för ung när jag läste den, vilket bidrog till känslan. Det är en riktigt skrämmande bok. Det tycker jag fortfarande. I hyllan stod en Kosinskibok som jag inte hade läst: Steg, Steps i original. Den vann National Book Award 1969. Den är bara på 125 sidor, så jag läste den på torget igår och idag. Den består av en mängd scener – 48 stycken, om vi ska vara noga – de flesta väldigt grymma. Många är mer eller mindre perversa sexuella beskrivningar, i så gott som alla scener förekommer otäckt våld. De hänger inte ihop annat än att det möjligen är samma person som återger dem. Det är inte en roman så mycket som en samling mardrömmar. Soldaten som gömmer sig från paraden bara för att vakna naken mitt i dess väg, t ex och andra, mycket mörkare små scener som beskriver våld och övergrepp. I och med att scenerna är så korta och fantasifulla samtidigt som de beskriver så hemska saker så kan man inte låta bli att läsa. Det är en hemsk bok, men också hemskt bra. Den skär genom oväsentligheterna:

Jag började upptäcka vissa likheter mellan mig själv och patienterna. Inte heller kunde jag undvika insikten om att jag en dag skulle bli vad de var nu, samma krafter som hade brutit ner dem till deras nuvarande tillstånd också skulle betvinga mig. Jag betraktade de sjuka i deras ändlösa plågor där de kröp omkring som krossade kräftor. När jag arbetade inne på rummen såg jag de döende patienterna med rinnande ögon och insjunkna ansikten, med kroppar som hade skrumpnat ihop av sjukdom. De låg i de smala sängarna och stirrade apatiskt på de bleknade bilderna av helgon eller på träkrucifix som var prickiga av maskhål. Några höll fotografier av barnen hårt tryckta mot bröstet.

David Foster Wallace gillade boken.

This won some big prize or other when it first came out, but today nobody seems to remember it. ”Steps” gets called a novel but it is really a collection of unbelievably creepy little allegorical tableaux done in a terse elegant voice that’s like nothing else anywhere ever. Only Kafka’s fragments get anywhere close to where Kosinski goes in this book, which is better than everything else he ever did combined.

Wallace fann samma svar på den stora frågan som Kosinski. De slutade sina dagar likadant.

Sist jag läste om Kosinski var det debatt om han verkligen skrivit sina böcker själv. Nu verkar det fastlagt att han var en stor bluff som i bästa fall använde språkligt skickliga personer att putsa hans manuskript och i sämsta fall var en plagiatör som snodde innehåll såväl som språk från andra personer.

Läs mer om Kosinskis falska liv här.

Hur det än var med den saken så skapade (eller skrev) han tre riktigt bra böcker, Steps, The Painted Bird och Being There.

Idoru äntligen verklighet

3 Jul

I dagens DN läser jag att världens största poporkester (till medlemsantalet), AKB48, avslöjats med att ha en digital medlem som inte finns IRL. Det är en idé som finns i många varianter i science fiction-litteraturen. I William Gibsons Idoru är idén om en ”syntetisk” popstjärna central. Och nu är den alltså inte SF längre. Kul och oroande på samma gång. Nyheten stod att läsa redan för två veckor sedan i utländsk media, men jag och DN är lite långsamma. Här är en hälsning från Aimi Eguchi som alltså bara existerar i cyberrymden.

Nutella: The Food of Champions

2 Jul

Wimbledonfinal imorgon. Nadal-Djokovic. Vad är det som gör dessa fenomenala tennisspelare så överjordiskt bra? Kanske maten? Sedan Novak Djokovic gick över till en glutenfri diet har han bara förlorat en enda match på åtta månader! Borde man skippa gluten? Eller inte. Tennisvärldens allra bäste och mest vältränade, Rafael Nadal, laddar med Nutella. Han berättar i The Guardian att han ”gets through copious amounts of Nutella”. Först skeden ner i burken och sedan fingrarna på slutet för att få upp det sista, kan jag tänka mig. Där är jag och Nadal lika.

Nutella byggde denna kropp

Stefan Sundström i Hammenhög

2 Jul

Igår spelade Stefan Sundström på Garageprojektet i Hammenhög. Riktigt ösigt, nygamla texter, gott humör. En härlig kväll. Idag spelar han på Öland och sedan vidare genom sommar-Sverige på lite udda spelplatser. Missa inte. Här är turnéplanen.

%d bloggare gillar detta: