johns antikvariat

Det här inlägget handlar om poliser i konstiga ställningar, men det börjar någon helt annanstans.

Jag kunde gå på fest på fredagkvällen, men eftersom jag var tvungen att stiga upp halv sex på lördagen för torghandel, valde jag att stanna hemma och titta på Mulán med dottern. Det är inte någon av de mest hyllade Disneyfilmerna, men den är riktigt bra, tycker jag. En ung flicka tar sin pappas plats i armén som ska försvara landet mot Hunnerna. Hon måste skydda sin identitet, annars dödas hon, hon måste visa sig minst lika stark som männen i armén annars anas oråd… Episkt och jättespännande.

När dottern somnat fortsatte jag filmkvällen med Funny People på Trean. Jag hade tänkt slå över till Trême när den började, men Funny People var faktiskt så bra att jag följde den till slutet, trots alla reklamavbrott. Det är Judd Apatows tredje film som regissör efter 40-Year Old Virgin och Knocked Up. Filmen gapar efter ett stort stycke och alla smulor går väl inte ner i strupen, men ganska många. Adam Sandler spelar en komiker i fyrtioårsåldern vid namn George Simmons som nått fantastiska framgångar. Han gör fjantiga men framgångsrika filmer. Sandler spelar alltså en version av sig själv. Det visas klipp från filmerna som gjort Simmons så framgångsrik och det är också versioner på Sandlerfilmer: En bebis med en vuxens huvud är en variant av Billy Madison, Simmons gör en figur som heter Merman som alltså är en manlig sjöjungfru (sjöjungman?). Sandlers film Waterboy blir Merman. Och så vidare. Men det här är bara början. Filmen handlar lika mycket om en figur spelad av Seth Rogen. Han jobbar på snabbmatsrestuarang men strävar efter att bli stå upp-komiker. Han bor tillsammans med två andra komiker, Jonah Hill, som klagar på att Rogens karaktär gått ner i vikt, en smal kille är inte lika rolig som en tjock och Jason Schwartzman, som är den i trion som kommit längst i karriären då han fått en roll i en sitcom som heter Yo, Teach! Han låter lönecheckarna om 25 000 dollar per vecka ligga framme och skräpa för att visa hur bra det går för honom. Trion är vänner men kämpar samtidigt om samma uppdrag på stå upp-scenen och i komikervärlden. Dessa två världar kolliderar då Simmons får cancer och Rogens karaktär blir hans assistent. Förvecklingar, Simmons är ett kräk, men sjukdomen gör att han omvärderar sitt liv samtidigt som han hjälper Rogens karaktär att bli en bättre komiker, Simmons försöker återvinna sin ungdoms kärlek, han provar ny medicin… Puh, det blir lite för mycket, men det mesta funkar ändå. Många roliga cameos också, Eminem, James Taylor, många gamla SNL:are och andra komiker som spelar sig själva. Och fast regissören hävdar att filmen är fiktion så känns den i många stycken ärlig i skildringen av komediscenen. Simmons ungdomsflamma och hennes två barn spelas av Apatows riktiga fru och barn; Apatow och Sandler delade lägenhet och försökte etablera sig på stå upp-scenen i början på nittiotalet. Så mycket är nog sant. Jag gillade den här filmen överraskande mycket. Det enda som inte föll mig i smaken var stå-upp-rutinerna som Sandler och Rogen bjöd på. Inte kul.

Kolla trailern här som berättar hela filmen på 214 sekunder:

Klockan var ett när filmen var slut. Jag borde flytta min bil på datumparkeringen, men jag orkade inte. Lika bra att sova några timmar och stiga upp kvart i fem och flytta den innan jag åkte till torget med hustruns Saab, som jag lånat de senaste månaderna. Men egen bil borde skrotas eller helrenoveras. Jag gick och la mig, lyssnade på nattradion och hörde där ”Where do you go to my lovely” med Peter Sarstedt innan jag somnade. Det är en härlig låt och den var aktuell för mig eftersom Jason Schwartzman använder den som bakgrundsmusik vid känsliga ögonblick i verkligheten i filmen The Darjeeling Limited (och dess förfilm Hotel Chevalier, som ni kan se här:)

The Darjeeling Limited såg jag för en dryg vecka sedan, och nyss var Jason Schwartzman på TV:n i Funny People. Hur ofta spelas Peter Sarstedt på radion? Hur ofta lyssnar jag på radio? Jag vaknade några timmar senare, kvart i fem och skyndade mig upp. Parkeringsvakterna i Ystad är notoriskt ivriga, så att de skulle vänta klockan fem en lördagmorgon vid en bil som skulle vara felparkerad en minut över fem är inte alls orimligt.

Det var klar himmel men väldigt mörkt. Kallt var det också. På min gata hade bilarna klarat sig från frost, men i villaområdet där Volvon stod var alla bilar helt igenfrostade. Jag började med att skrapa rutan på Volvon innan jag kopplade in startkablarna mellan Saaben och Volvon. Saaben stod och puttrade medan jag startade min egen bil. Sedan stängde jag av motorn på Saaben, tog kvickt bort kablarna, stängde huvarna och körde iväg med Volvon. Jag hade inte skrapat så värst mycket, så sikten var nära noll. Det lilla utkikshålet frös snabbt igen, så jag var tvungen att slå på vindrutetorkarna på max för att ha någon sikt under den korta färden. De flesta platser på gatan var tagna så jag fick ställa mig längst bort. När jag steg ur bilen såg jag att en annan bil kört fram till Saaben hundra meter bort. Det var en stor bil och den stod precis bredvid Saaben, som ju stod på fel sida gatan eftersom jag varit tvungen att ställa den nos mot nos med Volvon för att startkablarna skulle räcka. Klockan var fem, jag var övertygad om att det var parkeringsvakterna. Bilen tände helljuset och bländade mig där jag gick mot min bil. Vandringen kändes lång men jag ville inte gå snabbare heller och erkänna att helljuset stressade mig. När jag kom fram kunde jag fortfarande inte se vad det var för bil som lyste på mig. Det var så förtvivlat mörkt. Hela situationen började kännas drömlik. Jag satte mig i Saaben och körde iväg.

Den stora bilen följde efter. Den blinkade med helljuset. Jag stannade och steg ur. Den stora bilen stod bakom mig. Jag gick fram till den och såg nu att det var en polisbil. Jag har aldrig sett en SUV-polisbil tidigare, men det här var en sådan. Jag gick fram till förarsidan. Rutan gled ner. Där inne satt två kvinnliga poliser. De såg unga ut. Läppglansen glänste när föraren log mot mig i den tidiga morgonen.

”Vi har låst in oss”, sa polisen. ”Vi kommer inte ut ur bilen.”

Vad svarar man på det? Någonting kvickt eller ingenting alls? Jag hann inte välja innan polisen fortsatte: ”Den där bilen har körförbud sedan i juni. Och det är inte din.”

”Nej, det är min frus”, sa jag, uppriktigt förvånad. Jag kom tydligt ihåg hur vi besiktigade bilen i våras. Hur kunde den ha körförbud?

”Ska du till jobbet, eller?” undrade polisen?

”Nej, jag bara flyttade min bil på datumparkeringen”, sa jag. ”Nu är jag på väg hem.”

”Du slipper böter nu, men sedan fixar du det här, va?”

”Ja, det är klart.”

Jag satte mig i bilen och körde hemåt. Polisen följde efter så att jag verkligen körde hem och inte till något jobb. Varför kollade de inte mitt körkort? Jag kunde ju vara vemsomhelst. Hur kunde poliserna vara inlåsta i sin egen bil? Varför var det så förtvivlat mörkt? Allt det här var kanske bara en dröm? Jag låg kanske i TV-soffan och sov? Det har hänt förut. Fast då brukar jag vakna.

Jag vaknade faktiskt i soffan, men det hade inte varit en dröm utan jag behövde vila en halvtimme till innan jag körde till torget. De kvinnliga poliserna som låst in sig i bilen, körförbudet, Sarstedt, allt var sant. Tur att jag inte gick på festen, då hade jag missat den här upplevelsen.