Här är en bra intervju med Alan Moore i The Guardian. Han kommenterar bland annat Occupy Wall Street-rörelsens användande av Guy Fawkes-masken. Det var ju Moore som introducerade masken som symbol för folkmotstånd i boken V for Vendetta. Det ironiska är att den mask som demonstranterna använder är merchandise för filmen V for Vendetta, så varje gång en antikapitalismdemonstrant köper en sådan, så göder han storbolaget TimeWarner, som äger rättigheterna till filmen.
Alan Moore är känd för att ofta komma i konflikt med sina arbetsgivare. Han äger inte rättigheterna till många av sina verk. Han blir tillfrågad om han inte kastar ut barnet med badvattnet när han tar strid när hans böcker blir filmer.
”Well, I don’t own the baby any more. During a drunken night it turned out that I’d sold it to the Gypsies and they had turned my baby to a life of prostitution. Occasionally they would send me glossy pictures of my child as she now was, and they would very, very kindly send me a cut of the earnings…”
Första advent idag, regn och blåst, normalt decemberväder för Ystad. Förra året vid den här tiden var vi insnöade, så jag föredrar regnet. Jag har skyltsöndagsöppet 14-18.
1-23 december har jag öppet måndag-fredag 13.00-18.00, lördag 11.00-14.00.
Det blir bara julmusik i butiken. I år Neil Diamond, The Carpenters och Tori Amos. Vi får se vilken skiva jag står ut med längst. Julmusik kan bli outhärdlig och tidigare år har vissa skivor blivit olyssningsbara efter några dagar medan andra hållit ända fram till julafton. Förra året stod sig Chris Isaaks julalbum bäst. Året innan trivdes jag bäst med Systrarna McGarrigles julskiva. I år står det mellan Neil, Karen och Tori.
dog häromdagen. Ärligt talat trodde jag att hon gått hädan för länge sedan. Drakar och kärleksintriger, är det fortfarande gångbart? Jag har en del engelska pocket till salu för trettio spänn styck: The Renegades of Pern, To ride Pegasus, The White Dragon, Nerilka’s Story, Partnership (med Margaret Ball (The Ship Who Sang is not alone) och Black Trillium, tillsammans med Marion Zimmer Bradley, Julian May och Andre Norton, vilken supergrupp! På bokbörsen säljer jag Drakryttarna, en av två (tror jag) McCaffreyböcker som finns på svenska.
Upptäckte nyligen en väldigt trevlig nättidskrift som heter Flavorwire. Här är en artikel om en viss sorts författare som man gillar för det mesta, men som andra kan tycka illa om pga deras framtoning. Som så ofta på sistone talar jag om Miranda July och hennes likasinnade. På annan plats i tidskriften/bloggen/sajten Flavorwire finns fotnoter till varje avsnitt av Bored to Death. För den som verkligen inte vill missa några litterära, geografiska eller andra alluderingar i denna litterära komediserie så finkammar Flavorwire varje avsnitt och visar på mer eller mindre obskyra hänsyftningar Jonathan och de andra gör. Man kan känna sig duktig och säga, ”det visste jag redan” eller så kan man lära sig något nytt.
Hunter S Thompsons roman The Rum Diary har blivit film med Johnny Depp i huvudrollen. Boken finns redan på svenska och jag har den till salu på mitt antikvariat. Det är begripligt att boken, som Thompson skrev i början på sextiotalet, fick ligga orörd i en låda i trettio år innan Depp tillsammans med Hunter hittade den en dag när de rotade runt på vinden. Det är en halvbra bok, inte i Thompsons vanliga klass. Filmen verkar sevärd men inte fantastisk. Det bästa är att Depp lyckats locka Bruce Robinson tillbaka till regissörsstolen. Hoppas att detta är början på en lysande höst för regissören till Withnail & I och att han får skriva och regissera fler filmer framöver.
The Guardians kulturjournalister väljer favoritfilmer. Tidigare har flera av mina egna favoriter valts, filmer som inte känns som de mest uppenbara valen, som Beautiful Girls, American Splendor, Broadway Danny Rose… Igår valde Jonathan Hayes The Princess Bride, eller Bleka dödens minut som den svenska titeln är. Det var på den tiden utländska filmer och TV-serier fick svenska titlar. The Trip skulle ha fått heta Matresan, till exempel. The Princess Bride är en osannolik och härlig äventyrsfilm i regi av Rob Reiner. William Goldman skrev boken som blev film femton år senare, 1987, med manus av honom själv. Jag upptäckte boken via en udda antologi i början på åttiotalet, The Best of All Possible Worlds. Där hade redaktören, Spider Robinson valt ut ett antal favoritberättelser och låtit dessa författare välja en av sina favoritnoveller. Robinson fuskade lite och tog fäktningskapitlet från The Princess Bride istället för en novell. Tacksam är jag, som genast gav mig ut och köpte boken. Som i de flesta fall så är boken bättre än filmen, även om filmen är mycket bra. Boken är spännande på riktigt även om den också är rolig. Filmen är mer en blinkning till hela äventyrsgenren medan boken både skojar och är allvarligt spännande på samma gång. År 2000 köpte jag The 25th Anniversary Edition av boken. Det är helt klart den utgåvan man ska ha. Här finns ett nytt förord där Goldman berättar om bokens långa väg till filmduken och bäst av allt så finns det ett kapitel från Morgensterns uppföljare, den vi trodde hade förkommit, som heter Buttercup’s Baby. I och med The Princess Bride hittade William Goldman en del av sin kreativitet som han inte varit nära sedan dess. Boken är en helt egen skapelse som inte liknar något annat han har skrivit och jag tror honom när han säger att det är det han är mest stolt över att ha skrivit, trots att han vunnit två Oscarstatyetter och flera andra priser.
I kommentartråden till Guardiantexten nämner någon filmen Stardust, regisserad av Matthew Vaughn med manus av JANE Goldman (inte släkt! men gift med Jonathan Ross) efter Neil Gaimans roman. Det är en utmärkt jämförelse. Den har samma kvalitéer som The Princess Bride. De är både riktiga sagor men lyckas ändå överraska och vara trovärdiga i sitt universum. De har också samma sorts humor som gör att tittaren kan vara lugn och inte bli riktigt rädd fast det ser mörkt ut för våra hjältar.
The Princess Bride var ingen omedelbar succé men den har vunit publik genom åren och nu är den i det närmaste ett fenomen. Och även om den inte slår boken så är det en väldigt sevärd film som jag gärna ser om då och då. På rätt humör och i rätt sällskap försöker jag alltid få in replikerna ”As you wish” och ”Inconceivable!” så ofta jag kan. Flera av skådespelarna träffades häromdagen för att fotograferas till Entertainment Weekly. Samtidigt blev de intervjuade på Good morning America. Så Bleka Dödens Minut verkar vara nu, trettioåtta år efter boken och tjugofyra år efter filmen.
Lagom tills jag köpt The Trip-DVD:n så börjar SVT visa serien. Tid: torsdagar 22.45. Programläggarna måste anse att det är farligt att skratta, för det mesta av det jag finner roligt visas vid den tiden på kvällen. Gavin & Stacey, Bored to Death, Larry David… Även en bokhandlare behöver stiga upp tidigt på morgonen. Våld anses inte lika farligt, True Blood visas 22.00. Larry David och Bored to Death har lite naket och runda ord, men The Trip är ju totalt harmlös. Okej, sändningstider är inte lika viktiga längre i och med SVT Play, men ändå, det känns dumt. I fallet True Blood och Bored to Death är det rent korkat att inte börja med Bored 22.00 och sluta med Blood 22.25.
David Lynch är gästredaktör för film och musik-avdelningen på The Guardian den här veckan. Flera spännande artiklar skrivna utifrån Lynchs direktiv. Dessutom intervju om hans nya skiva. Och glädjande nyheter om återfunnet material från Blue Velvet. 50 minuter bortlippta scener – som ska förbli bortklippta men som ändå ska göras tillgängliga på nyutgåva av filmen.
johns antikvariat 