Här är en intervju med Leonard Cohen inför hans nya skiva. Här kan man lyssna på hela skivan, gratis och lagligt. Och här är ett referat av ett scensamtal mellan Jarvis Cocker och Cohen. Allt i The Guardian, förstås.
För ett och ett halvt år sedan besökte Deolinda, en av Portugals bästa musikorkestrar, Helsingborg just den dagen jag var bortrest till Paris. Vilken osis och vilken märklig spelplats för ett så stort band. Nu händer det igen, men den här gången är jag på plats. Fatoumata Diawara från Mali kommer till Dunkers kuturhus torsdagen den 9 februari. Det är enda Skånespelningen. Sverigeturnén innefattar Gävle, Sundsvall, Stockholm och Helsingborg. Bland övriga städer på den långa Europaturnén märks inga sådana hålor, det är nästan bara metropoler som Paris, London, München, Köpenhamn, Amsterdam, Glasgow, Innsbruck, Wien, Rom… Så det ska bli riktigt kul att se henne i lilla Helsingborg. Hon kommer från Mali, precis som Rokia Traoré och spelar en liknande musik. Kanske lite mjukare, men samma genre, skulle jag säga. Etta på Klingans topplista över bästa världsmusik 2011.
Veckan innan ska jag se First Aid Kit i Lund och veckan efter Rammstein i Köpenhamn. Blandad musik för en bokhandlare.
1990 kom Twin Peaks och bröt ny mark för hur en TV-serie kan se ut. Samtidigt kom en annan serie som också visade vägen för hur TV-drama kunde göras. Den hette Northern Exposure och visades på TV3 i Sverige. Mycket överraskande ser jag att den nu, tjugo år senare, börjat visas på SVT, sent på eftermiddagen och tidigt på natten. Mycket lite information finns om serien på SVT, och det var en slump att jag slog på TV:n och upptäckte att serien börjat visas. Den svenska titeln är Det ljuva livet i Alaska men programmet finns inte med i SVT:S egen lista över vad som sänds i kanalerna. Inte går den på SVT Play heller. Varför sända något man inte informerar om? Det här är riktigt bra TV.
Serien har en lätt sagostämning, men inga obehagligheter eller mysterier á la Twin Peaks. Premissen är att en nyutexaminerad läkare från New York kommer till en liten håla i Alaska. Han har fått sin läkarutbildning genom ett stipendium som stipulerar att han måste arbeta i detta samhälle i Alaska i fyra år innan han är fri att arbeta var han vill. Bryter han kontraktet får han böta 10 000 dollar och arton års fängelse…
Alla karaktärerna i samhället är just Karaktärer med stort K, tydliga, kanske övertydliga men intressanta och underhållande på ett sätt som inte visats på TV tidigare, tror jag. ”Riktiga” människor i en sagoaktig värld. Det var en väldigt lyckad kombination. Genom New York-läkarens ögon möter tittaren vildmarken och de människor som bor här ute. Jag var lika engagerad i Northern Exposure när det begav sig som i Twin Peaks. Eftersom TP var mer extrem så blev den en del av kult-kanon medan NE inte blivit en del av den allmänna TV-historien på samma sätt. Men det finns många som har ett passionerat förhållande till serien fortfarande, det märks ute på nätet. Det är många som skriver att detta är den bästa TV-serien någonsin.
Skådespelarna var mycket bra och flera av dem har haft fina karriärer inom televisionen. Läkaren spelades av Rob Morrow som gjort flera framgångsrika (men inte lika bra) serier, och ibland är han med i stora biofilmer också (Quiz Show, The Bucket List).
Om ni skulle hamna framför TV:n vid femtiden på eftermiddagen eller halv tolv på natten så kan ni få se riktigt bra TV. Undrar om SVT planerar att sända alla sex säsongerna. Det vore något.
Sedan dottern började spela cello för två år sedan så har mitt intresse för instrumentet givetvis skjutit i höjden. Här i The Guardian berättar några av Englands främsta cellister om sina favoritcellister (med musikexempel).
Enid Blyton var världens värsta mamma, om man ska tro den film som gick på TV tidigare idag med Helena Bonham Carter i titelrollen. Repris imorgon klockan 15.00. Tyvärr inte på SVT Play. All den eventuella välvilja Blyton kände mot barn lade hon ner i sina böcker (över 700!). Hennes egna döttrar fick ingen kärlek och Enid Blyton var en omogen, hemsk människa i största allmänhet. Enligt den här filmen. Den ena dottern har skrivit en memoar som berättar ungefär samma historia. Den andra dottern har en mer positiv bild av sin mamma. Objektiva fakta talar till Enids nackdel, dock. Här är en intervju med båda döttrarna, gjord 2002. Och här en intervju med en dotterdotter i samband med firandet av sextioårsjubileet av Noddy, Blytons mest kända figur, vid sidan om Femgänget.
På årets sista dag slumpade det sig att jag läste ut två tecknade memoarböcker. Alison Bechdels Fun Home: a Family Tragicomic var en uppmärksammad bok 2006, men den gick mig spårlöst förbi. Jag är glad att jag upptäckte den till slut, för den är otroligt bra. Författaren berättar om sin uppväxt i en liten stad i Pennsylvania. Främst är det ett porträtt av hennes pappa och hans relation till familjen. Han är en komplex person, på en gång en främling för sin dotter och samtidigt mer lik henne än vad de båda vill tro. Det är en fascinerande historia, väldigt litterär i sina referenser och noggrann i detaljerna. Men man behöver inte vara litteraturintresserad för att läsa boken, det är en uppslukande historia för vem som helst. Det finns planer att göra musikal på den, av personerna bakom Shrek: The Musical och det säger väl något om hur bred berättelsen är. Den exakta handlingen vill jag inte återge. Ju mindre man vet innan läsningen, desto bättre. Filmen Coal Miner’s Daughter spelar en viss roll för far och dotter i boken. Lustigt att den gick på TV samma kväll som jag läste ut Fun Home. Jag var tvungen att se om den och såg den då genom Alison Bechdels ögon.
Det är oundvikligt att jämföra Bechdels bok med Art Spiegelman’s Maus. Den boken står som ett riktmärke för alla moderna tecknade serier, i och för sig, men Maus och Fun Home har flera beröringspunkter. Mouse handlar om en pappas hemligheter och hur barnet påverkas av pappans problem att förhålla sig till sin egen historia. Det är huvudtemat i Fun Home också.
Här berättar Bechdel om hur hon skapade sin bok.
Och Loretta Lynn är still going strong! Coal Miner’s Daughter känns oändligt gammal, både filmen och perioden den berättar om, men Loretta Lynn var ung när hon började och hon turnerar än. När filmen gjordes var hon ”bara” 45. Hennes senaste skiva är inte helt färsk, men den producerades av Jack White.
Mer om hur tecknade serier skapas lär man sig i Jiro Taniguchis A Zoo in Winter. Det är också en memoar. Vid en första anblick inte lika dramatisk som Bechdels, men när jag läst ut den så kanske ändå. Båda handlar om uppbrottet från familjen, om att gå sin egen väg om att bli accepterad för den man är av sin familj (och andra)… Året är 1967 och Taniguchis unga alter ego vill bli mangaka (skapare av tecknade serier). Han bryter upp från Kyoto och flyttar till Tokyo där han turligt får anställning på en mangastudio. Han går igenom samma äventyr som de flesta unga män gör – och några ovanligare och på köpet får läsaren lära sig en del om hur manga skapades på sextiotalet.
Både böckerna är vackert tecknade och snyggt konstruerade berättartekniskt. Virtuost är ett ord jag inte gillar att använda, men nu gör jag det. Båda dessa tecknade memoarer är virtuost berättade i ord och bild. Bland det bästa jag läst i genren.
johns antikvariat 