Sådant gift är tennisen. Amen. Här är en intervju med Elif Batuman, amerikansk-turkisk litteraturvetare som skrivit boken Besatta som handlar om just besatta personer i litteraturhistorien. Har inte läst den än, men den verkar vara min sorts bok.
Arkiv | februari, 2012
Leo Tolstoj lärde sig tennis vid 68, på våren, och spelade därefter tre timmar om dagen hela sommaren, envist, oavsett väder
27 FebErrol Flynn, tennisspelare
26 FebErrol Flynn var en atlet innan excesserna tog över. Här är ett utdrag från en bok av en vän till Flynn. Boken heter The Wimbledon Final That Never Was och författaren heter Sidney Wood. Han var en av sin tids bästa tennisspelare och vann bland annat Wimbledon 1931. En gång var det nära att Wood och Flynn deltog i US Open som dubbelpar. De kvalificerade sig, men ställde aldrig upp.
Läs Flynn självbiografi, My Wicked, Wicked Ways, postumt publicerad, liksom för övrigt Woods bok.
Cormac korrläser
21 FebCormac McCarthy korrekturläser vetenskapsböcker, för skojs skull. Läser jag i The Guardian. Han har ett arbetsrum på Santa Fe Institute, ett naturvetenskapligt institut grundat av Nobelprisvinnaren i fysik 1969, Murray Gel-Mann. Utropstecken och semikolon är förbjudna.
I en annan text i samma tidning läser jag att någon försökt twittra under Cormacs namn. Men de som känner honom bättre vet att han inte gillar kortare texter. ”Anything that doesn’t take years of your life and drive you to suicide hardly seems worth doing”, sa han en gång på frågan om varför han inte skrev noveller.
SNL
19 FebÄr det bara jag eller har Saturday Night Live blivit mycket bättre den här säsongen? Jag har följt SNL genom åren, när möjlighet funnits med mitt kanalutbud, men ett tag tyckte jag att det som skulle föreställa humor var helt trist. Men nu, det senaste året har de varit på topp. Delvis har det att göra med att Kanal 6 sänder väldigt nya avsnitt, bara en veckas väntan, så det aktualitetsbundna materialet känns fräscht, men materialet är absolut över lag bättre nu än för några år sedan. Senaste avsnittet med Zoey Deschanel var en riktig höjdare. Överraskningsgästerna Jean Dujardin och Nicolas Cage var helt fantastiska och Clint Eastwoods Chrystler-reklam var nästan lika snygg som originalet och mer innehållsrik. Lägg till det en tidlös His Girl Friday-sketch och sköna ZD så blir det en nära nog perfekt SNL-show, i mina ögon (musikartisten glömmer vi).
Efter 3D: stumfilm
18 FebReaktion och motreaktion. När den digitala tekniken ger nya möjligheter med exempelvis 3D kommer motreaktionen, hyllningar och prisregn över stumfilmen Artisten. Här är huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin i Saturday Night Live. (Dubbad till franska för extra effekt!)
Djangon av Levi Pinfold
12 Feb
Bilderböcker är en intressant genre. Författare och illustratörer kan skapa böcker som är helt uppåt väggarna underbara under täckmantel av att de är gjorda för små barn.The Django av Levi Pinfold kom ut 2010 och finns nu på svenska från förlaget Karneval. Sydsvenskan skriver några rader om den svenska utgåvan, vars översättning och korrekturläsning inte verkar vara på topp. Men det är en fin bok och om översättningen är helt galen kan man göra som jag och direktöversätta från originalet vid läsningen. Det ger en ny läsupplevelse varje gång för både lyssnare och läsare. Texten är rytmisk och skön så översättningen är ganska viktig men det är bilderna som skiljer denna bok från många andra. På författarens Facebook-sida finns bilder från denna bok och andra illustrationsuppdrag. Jag ser fram emot fler böcker. Pinfold har en egen stil. Debutboken är inspirerad av Django Reinhardt, på ett sätt, men den är mycket mer än så.
OK Go
10 FebHjälp vad mycket musik det finns i världen. Bandet OK Go kände jag inte till annat än för den roliga videon till ”Here it goes again”. Nu är de mina favoriter, åtminstone denna fredag, åtminstone för deras musikvideor. Den senaste hade premiär som reklamfilm under Super Bowl. Det är ett bra sätt att nå ut till publiken. 10 000 000 visningar på youtube på en vecka. Bra jobbat. Kul film, bra musik.
Så bra var First Aid Kit i Lund 3/2 2012
5 FebNästan gammaldags musik, stämsång som magiskt trick – hur kan det låta så tight? – i klass med Everly Brothers och Beach Boys. Publiken äldre än artisterna men artisternas uttryck helt tidlöst. Många av de nyskrivna låtarna kunde lika gärna skrivits på tjugo- trettiotalet, eller ännu tidigare. Underbart att ren musik utan tingeltangel kan slå så hårt som FAK verkar göra just nu. Samtidigt som de spelade i Lund syntes de i Skavlan på TV. Det är väl ett kvitto på framgång så gott som något. Skavlan gjorde sig onödigt korkad, tycker jag, eller är han sån? (Kände ni till Patti Smith innan ni skulle sjunga för henne?)
Men bandet gör sig bra i alla sammanhang, stora som små. Världens scener ligger för deras fötter. Hurra för det. Det är bara en tidsfråga innan de gästar på en Emmyloukonsert.
Lättkränkta män ger varandra på flabben
1 FebDox fortsätter leverera fascinerande dokumentärer. Synd att de inte marknadsförs lite bättre i tablån, men bra att de finns på SVT Play i en månad. I den alldeles nya Knuckle (biopremiär i USA december 2011) får vi en inblick i livet hos resandefolket på Irland. Filmaren Ian Palmer har följt några resandefamiljer i över tio år. Han dokumenterar deras pågående fejder som hela tiden utmynnar i planerade slagsmål, boxningsmatcher utan handskar. Fejderna är generationer gamla och eldas på med hån och smädelser som skickas med videoband mellan familjerna (nuförtiden facebookar de kanske sina utmaningar till varandra). De här männen är mycket lättkränkta. Det ska inte mycket till för att de ska utmana varandra på slagsmål. Kvinnorna som kommer till tals är rätt trötta. Men det finns pengar i boxningsmatcherna. Varje familj samlar ihop en ansenlig pott som måste matchas av motståndaren. Vinnaren tar allt. Den högsta potten som redovisas i den här filmen är 120 000 pund Det är inte småpotatis. Det är en ganska unik inblick vi får i resandekulturen. Märklig för en utomstående men helt logisk, förstår man, för de som lever i den. Filmskaparens uthållighet är imponerande, tio år och mer än det, redigerat till en nittio minuter lång film som berättar något nytt.
1997 upplevde jag en del av den skottska armen av resandefolket. Jag vet inte om de är släkt med irländarna, men det är väl inte omöjligt. Jag såg en man vid namn Duncan Williamson på en festival för muntligt berättande i Wales. Han är helt klart bland de bästa, om inte den allra bästa muntliga berättaren jag sett. Han var helt naturlig på scenen, så avslappnad och säker i sitt berättande, han var en trollkarl som förhäxade sin publik. Så kändes det. Han hade så många historier att välja på och han kunde kombinera dem med varandra och anpassa dem till miljön han uppträdde i. Han var fantastisk helt enkelt, och han tillhörde resandefolket i Skottland. Inom storytelling-communityn ansågs han vara den största. Han dog 2007. Men hans är en annan historia. Se Knuckle på SVT Play, det kommer ni inte att ångra.
Här sjunger Duncan Williamson en sång.
johns antikvariat 