Penn & Teller är nog magivärldens mest kända (nu verksamma) duo. De har varit stora länge, jag kommer ihåg att de gjorde en spelfilm för tjugo år sedan, Penn & Teller Get Killed, regisserad av Arthur Penn (inte släkt).
Teller, som är tyst som Harpo Marx under föreställningarna, har ett problem. Han utvecklar underbara illusioner för scenen, men mindre nogaräknade magiker stjäl hans trick. Här är en lång, intressant artikel från Esquire om detta. I texten intervjuas också några personer som utvecklar illusioner, bygger dem, men som inte framträder själva. Det är också en historielektion som berättar om några av historiens främsta illusionister. Mycket intressant läsning, både för den som gillar magi och de upphovsrättsintresserade.
Nyinkommet på nätantikvariatet idag. Några av de mer svårhittade delarna i serien om Det lilla huset på prärien, De fyra första åren, På väg hem, Den lilla staden på prärien och några till. Merabs skönhet av Torgny Lindgren och en halvudda Frank Heller i skick som ny trots att det är ett mjukband med snart 100 år på nacken: Den svenske förbrytaren Karlsson och några kolleger.
En stund verkade det som att vi skulle få ganska dåliga platser, men strax innan Patti började spela så gjordes plats till vänster nära staketet, och plötsligt stod vi helt perfekt. Det var mycket som var perfekt denna kväll. Artistens humör var på topp. Tidigare på dagen hade hon varit i mitt Ystad, kollat Wallandersevärdheter och köpt T-tröjor med Ystadmotiv på turistyrån. Hon och hennes vapendragare Lenny Kaye bar dessa tröjor som artistkläder denna kväll. Hon berättade om Ystadbesöket och om mycket annat och utstrålade positiv energi. ”Den här sången dedicerar jag till Hundarna i Riga”, sa hon. ”Va, kom igen”, utbrast hon när publiken för en gångs skull inte skrek halsen av sig. ”Det är kanske inte Tolstoj, men den är ju bra!” Patti Smith är verkligen en Mankellfan. ”Det är varmt här”, sade hon lite senare. ”Efter konserten ska vi bada i havet och dricka martini… Nej, jag skojar, vi ska dricka vodka och äta rysk kaviar. Nej, jag skojar, jag ska dricka citronjuice. Det är sant.”
”Bastu!” ropade någon. ”Vill du att jag ska bada bastu med dig?” sa Patti Smith. ”Okej, men bara om vi kan få tag på samma fotograf som tog bilder på prinsessan av Cambridge… Jag menar de där killarna med sina kameror… De har inga snoppar, de går omkring med sina jättekameror istället och tar bilder på stackars prinsessor… Vänta, jag menar hertiginnor!”
Så på några få meningar lyckas hon ge en känga åt både paparazziindustrin och åt de ”stackars” kändisarna. Alla lider och alla tjänar på cirkusen.
Något annat som var perfekt var ljudet. Det var inte alls för högt men nådde ändå ut i hela lokalen. När man hör så bra ljud undrar man varför det så ofta är dåligt ljud på konserter. Patti Smiths musik riskerar att bli brötig och svårrattad, men denna kväll hördes alla musiker i skön harmoni och Patti Smiths uttrycksfulla röst ömsom svävade, ömsom borrade sig genom ackompanjemanget. Det var en stor upplevelse. I ett mellannummer spelade Lenny Kaye en låt som han dedicerade till ”det konstigaste svenska band jag någonsin köpt en skiva av, nämligen Spotnicks!” Samtidigt som han spelade gick Patti Smith ett litet varv i publiken och skakade hand och hälsade. Bland annat min hand trycktes. Det korta handslaget förmedlade omätbara mängder energi som jag hoppas kunna använda i höst. Hela konserten var en mäktig energikick, Jag blev faktiskt överraskad av vilken nivå hon hade på sin konst. Boken var ju en sak, men att hon kan vara så skön och säker på scenen, det är underbart.
Doppelgänger? Jo, strax innan musiken började hörde jag någon som pratade bakom mig. Dialekten var en blandning av skånska och småländska och något annat. Ungeför som jag kraxar. Ämnet var musik (förstås), mer specifikt, amerikansk folk- och countrymusik. Steve Earle nämndes och sedan – så väldigt märkligt – Nanci Griffith, en artist jag följt och älskat i nära trettio år. Hon har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Det var något rösten också påpekade och den fortsatte att berätta att Griffith tycker om Irland och att hon besöker en festival där nästan varje år. Man borde åka dig någon gång sa rösten samtidigt som jag tänkte tanken. Jag vände jag mig om för att se vem som yttrat dessa ord och fick då se en man i min ålder, i min längd, klädd som jag ofta är klädd (dock inte idag) i rutig skjorta. Inte nog med att han påminde om mig utan att direkt likna mig, det kändes också som att detta kunde vara en man som var på lägenhetskonserten med Jane Siberry. Egentligen liknade det honom mer än mig, men det var inte han heller. Mannen såg ganska förvånad ut att jag vände mig om, fast jag försökt vara diskret. Ett ögonblick senare var han borta. Nanci Griffith är ingen okänd artist, men att på samma tid och plats samla två riktiga fantaster är kosmiskt.
Det var en parentes. Det här var Patti Smiths kväll från början till slut. Här är Sydsvenskans recension av kvällens konsert, med bilder. Här skriver lokaltidningen Ystads Allehanda om Patti Smiths sightseeing i Ystad. Man lyckas också få en intervju.
De första avsnitten av Lillyhammer var näranog perfekta. I den mörkaste vintern försöker New York-gangstern Frank finna sig tillrätta i norra Norge. Men när nu våren når Lillehammer tappar serien fokus. Polisen Geir åker till New York och blir skjuten. Inte bra. Den scenen hör till en helt annan berättelse. Och Frank verkar vara otrogen mot sin gravida hustru. Det passar heller inte in i det som hittills varit en varm och vänlig historia. Idag använde Frank en spikpistol för att skjuta en spik genom handen på en hotfull bodybuildare. Tredje felsteget och nu är förtroendekapitalet plötsligt ganska lågt för Frank, som vi nyss gillade så mycket. Jag hade hoppats att den våldsbenägne och gravt kriminella Frank skulle lära sig att använda sina talanger i det godas tjänst på något vis, men just nu verkar det inte bli så och Lillyhammer känns inte lika kul för mig längre. Men det kan ju vända igen. En viss, irreparabel skada är dock redan skedd.
Lite mer nytt på nätantikvariatet idag. Norman Mailers sista bok, Slottet i skogen, Novaexpressen och Biljetten som exploderade av William S Burroughs, Homo Faber av Max Frisch, Spelare av Don DeLillo, Leoparden av di Lampedusa och några till av samma sort.
Nytt i nätbokhandeln är böcker om städers historia. Moskva, Göteborg, Malmö, Halmstad, Istanbul… Dessutom idéhistoria av Ronny Ambjörnsson och Darwins Om arternas uppkomst.
Leif GW Persson, Modesty Blaise, Georges Simenon med 4 Maigret, två av Agatha Christies sista böcker, Nemesis och Tåg till Frankfurt, Jo Nesbø, Maria Lang. Och såna grejer nyinkomna i min nätbutik.
Bokfestival i Kristianstad i går. I år var jag där som köpare och besökare, inte som säljare.
Den amerikanska fantasyförfattaren Kristina Cashore berättade om sin jobbiga skrivprocess och visade bilder på manussidor fulla med anteckningar, på olika högar med manuspapper och på anteckningsblock. Det var mer prat om hur hon skrev än vad hon faktiskt producerat. Sånt kan vara intressant ibland, men nog är det verket man vill höra om, inte hur författaren våndats under vägen? Det ska se lätt ut, hur svårt det än är. På sin blogg berättare Cashore om sina egna intryck av Kristianstad och Sverige.
Monica Fagerholm hade rest från Finland samma dag och mer eller mindre stod och somnade i talarstolen efter den långa resan. Jag somnade i min stol. Men hennes nya bok, essäer, verkar bra ändå.
Jag smet ut och drack kaffe för att piggna till inför estradintervjun med Liv Strömquist på biblioteket. Hon var försenad eftersom hon inte hittade rätt avfart från motorvägen. Bilen ställde hon vid Hvilan och tog taxi sista biten, berättade hon när hon hastat in, några få minuter försenad. Liv Strömquist var – i motsats till Kristina Cashore – mycket mån om att tala innehåll och inte form. ”Ni vill inte höra vad jag använder för pennor när jag ritar”, sa hon bland annat. Ett samtal mellan Strömquist och Cashore kunde blivit explosivt: Process kontra resultat. Men i alla fall, Strömquist berättade om sitt författarskap på ett mycket informativt och levande vis. Jag tror att alla i lokalen lärde sig något nytt. Författaren tipsade bland annat om en serie hon ritat som förklarar och kommenterar Ayn Rands bok Atlas Shrugged. Här kan man läsa den (serien, inte den tjocka boken) på Galagos hemsida. I höst kan vi se TV-versionen av hennes bok Prins Charles känsla. Ny bok kommer till bokmässan (kör inte bil dit) och flera andra intressanta projekt är i görningen för Liv Strömquist. De ska bli kul att följa.
De bra radioprogrammen läggs ner, ersätts med andra, sämre versioner. Jag skrev om Klingan och Felicias nedläggningshot för en tid sedan. Nu är det litteraturprogrammens tur. I nedlagda Biblioteket avhandlades högt och lågt från litteraturens värld. Det var en stor spännvidd i tid och rum på den litteratur som var med i programmet. Aktuella intervjuer varvades med funderingar kring glömda klassiker. Det sammanhållande draget i programmet var att det försökte förmedla något alla lyssnare troligen inte alltid var helt förtrogna med. Något nytt. Ny kunskap. Det är väl inte så hemskt? Att lära sig något nytt, få ny information… Det kan väl till och med kallas önskvärt? Men någon som bestämmer tyckte motsatsen, så Biblioteket finns inte mer.
Istället har vi Lundströms Bokradio vars huvudnummer i premiärprogrammet är intervjuer med Jens Lapidus och Sara Kadefors. Ovanpå det Bengt Ohlsson och Margot Wallström. Det är olycksbådande för någon som gillade Bibliotekets sökande efter nya litterära kickar. Det känns som att den annars väldigt duktiga Lundström fått tydliga riktlinjer för sitt nya program: Snacka om sånt som folk redan känner till. Tänk kändis.
Jonas Karlsson, Alejandro Leiva Wenger, Claes Holmström, Mare Kandre, Willy Kyrklund, Peter Nilson och fler riktigt bra svenska författare är nyinkomna i nätbutiken idag.
Bullhead heter en belgisk film som jag såg nyss på bio Scala i Ystad. Det är en nattsvart studie i manlighet. Den handlar delvis om avigsidorna med köttproduktion, hur boskap injiceras med tillväxthormon för att bli större snabbare. Men huvudsakligen handlar det om manlighet. Mer behöver jag inte säga. New York Times tycker att filmen är bra men deeply flawed. Det håller inte jag med om. De olika delarna av berättelsen passar kanske inte ihop mjukt och fint som i ett pussel, men de tillför absolut något till den stora berättelsen. Det är en film att bli starkt berörd och möjligen provocerad av.
johns antikvariat 