Arkiv | februari, 2013

Ju fler kockar, desto sämre distribution

24 Feb

Cloud Atlas sveper inte Oscarn i kväll. Lite beror det kanske på filmen, men en hel del beror också på hur den presenterats och distribuerats. Det är en väldigt påkostad film som finansierats av en mängd investerare. De som satsat pengar i filmen har haft förtroende för skaparnas vision men när det kommit till hur filmen ska nå kunderna har man inte varit överens med varandra. Läs om turerna här i The Guardian. Sedan kan man invända mot delar i själva filmen också. Det kan vara problematiskt med två eller rent av tre regissörer, kan det verkligen bli en vision? Vi får se. Jag laddar upp inför Oscar Night med att se filmen på Cinema 3 i Ystad i eftermiddag.

De bästa intervjuerna inför Oscarn gör garanterat Zack Galifianakis på Funny or Die.  Miss inte. Titta på del 1 här och del 2 här.

I Sydsvenskan läste jag häromdagen en märklig artikel som påstod att filmens förlaga, romanen av David Mitchell, inte skulle vara väl sedd bland kritiker eller att Mitchell ”aldrig fått den uppskattning en del anser att han förtjänar”. Vilka märkliga påståenden, av en doktorand vid engelska institutionen i Lund, dessutom. New York Times jämför Cloud Atlas med Ulysses, Washington Times skriver om författarens ”Nabokovian delight in word play”. I The Guardian skriver AS Byatt en fin recension som kallar boken, ”powerful”, ”elegant” och ”delicious”. Boken var nominerad och favorittippad till Bookerpriset när det begav sig. Nej, David Mitchell och hans böcker får så mycket kärlek en författare kan önska sig, både från kritiker och läsare. David Eggers säger det bäst (som han ofta gör):”If any readers have doubted that David Mitchell is phenomenally talented and capable of vaulting wonders on the page, they have been heretofore silent. Mitchell is almost universally acknowledged as the real deal. His best-known book Cloud Atlas is one of those how-the-holy-hell-did-he-do-it? modern classics that no doubt is — and should be — read by any student of contemporary fiction”.Jag håller med, jag uppskattar Mitchells böcker mycket. Någon gång i år ska jag ta mig an hans senaste, The Thousand Autumns of Jacob de Zoet. Läs mer på författarens hemsida.

 

Lördagsgodis till bokhandlaren

23 Feb

IMG_1948Obillig men omistlig: Turkiska rikets annaler sammandragne ur dess egna urkunder. Köpt idag till den egna samlingen.

IMG_1949

In Cold Blood inte lika sanningsenlig som Truman påstod

17 Feb

capotedeweyTruman Capotes In Cold Blood skapade en ny genre med reportageromanen. Författaren vidhöll att ”allt var sant” i boken, ingenting var ändrat för att förbättra storyn. Men material från mordutredningen som boken handlar om har kommit i dagen och dessa handlingar motsäger Capote. Han har tillrättalagt och friserat verkligheten för att få den att passa in i romanen och för att framställa utredningsledaren, Alvin Dewey (i mitten på bilden) som mer kompetent än han kanske var.

Never let the facts get in the way of a good story, som Mark Twain sa, men i just det här fallet så gjorde Capote ett stort nummer av att allt var sant och att han inte tillrättalagt någonting. Då är hela boken bygd på en lögn vilket fläckar läsupplevelsen. Det är fortfarande en bra bok, men inte samma geniala verklighetsroman som jag tyckt i alla år. Bara ett ovanligt bra reportage, skrivet på ett helt normalt vis, med vissa friheter tagna av författaren. Inte en immaculately factual roman, som författaren själv beskrev boken.

Läsa alla detaljer i Wall Street Journal.

Salon har samma nyhet.

Tro och tvivel på fiktionens kraft

17 Feb

Ian McEwans senaste roman, Sweet Tooth, var märklig. Mitt i bryter den alla konventioner och blir en metahistoria, som om författaren tröttnat på hela romanbygget och försökt hålla energin uppe genom att göra något helt oväntat. Det funkar inte alls. I The Guardian skriver McEwan om hur han ibland tvivlar på fiktionen. Vem bryr sig om påhittade karaktärer, egentligen? Inte han, inte när han är på det humöret, i alla fall. Det går inte att låta sig luras, suspend one’s disbelief, hur många gånger som helst. I slutet på texten berättar McEwan hur han hittar tillbaka till fiktionen, men ärligt talat känns det inte lika sant som första halvan där han övertygande smular sönder ”nyttan” med påhittade historier.

Både Orhan Pamuk och Hertha Müller har nyligen utkommit med böcker om hur litteraturen påverkat dem. Pamuks heter En naiv och sentimental prosaist, Müllers Alltid samma snö, alltid samma farbror. De är inte självbiografier, precis, men läsbiografier, vilken litteratur som gjort intryck på dem som författare och hur litteraturen format dem under uppväxten. Sydsvenskan skriver mer om dessa böcker. Även om de är olika så har de det gemensamt att de båda tror på fiktionen, mer än vad Ian McEwan verkar göra i sina mörkaste stunder.

En timme med GRRM

9 Feb

En givande timme i sällskap med George R R Martin.

Jeg går med hunden gennem byen

4 Feb

Jag hörde den här låten på bilradion på väg hem i eftermiddags och jag fick en extrem flashback till 1984. Det sound som kanske lät plastigt fel för tio år sedan känns idag, i mina öron väldigt fräscht. Och vilka minnen av Köpenhamn 1984, sedan!

Nya Klingan funkar inte

2 Feb

Det program som ersatt Felicia, Folke och Klingan, kallat Nya Klingan, är en flopp i mina öron. Det låter som urvattnad melodiradio. Enda skillnaden är att det är mer instrumentalt och mer främmande språk, men själva musiken är genommesig. Dessutom är jag helt ointresserad av etnisk folkmusik, svensk folkmusik, det som Folke sysslade med. Så om en tredjedel av programmet ska ägnas den sortens musik så vet jag ju inte när jag ska lyssna. Eller ska jag snabbspola i efterhand och försöka hitta de låtar jag gillar? På programmets hemsida står vissa hålltider. Det och det inslaget kommer i timme två, det här inslaget i timme tre… Poängen med smalare program är ju att man går på djupet. Lyssnaren kan förkovra sig, programledaren är en expert. Nya Klingan kan inte fördjupa sig, programledaren är inte expert på allt i programmet. Det blir slätstruket, olyssningsbart skval. Och det tycker säkert Folkes och Felicias fans också. Så dumt av P2-chefen Elle-Kari Höjeberg. Hon säger att det är för att förnya kanalen men det kan inte finnas någon annan anledning än den ekonomiska. Det är billigare att ha en redaktion för ett tretimmarsprogram än tre redaktioner för tre entimmesprogram. Så P2 blir en melodiradiokanal. Lugna klassiska favoriter på vardagarna, lugna folkmusikfavoriter på helgerna.

God natt, P2.

Homonym. Snart på SVT?

1 Feb
%d bloggare gillar detta: