I mellandagarna började jag läsa Eleanor Cattons Bookervinnare The Luminaries, Jag hade nyss avslutat hennes första bok, The Rehearsal, som jag tyckte mycket om. Bara det att boken utspelar sig på en kommunal musikskola i Nya Zeeland, är uppfriskande. The Rehearsal var på många sätt en fantastisk debutroman. Varifrån kommer denna visdom? tänkte jag. Hon var ju bara några och tjugo när hon skrev den. Så jag gav mig på The Luminaries och fångades direkt. Den här gången var ambitionsnivå och omfång större än i debutboken. Vi är i historisk miljö, Nya Zeeland år 1866. Guldrusch. En man som nyss stigit av båten kommer till ett värdshus där det råder bister stämning. Tolv personer har samlats för att tala om en rad brott och underligheter som inträffat den senaste tiden. Nykomlingen kastas ofrivilligt in i försöken att lösa dessa gåtor. Första kapitlet lade grunden till ett magnifikt läsäventyr, men någonting bröt min läsrytm och sedan hade jag inte tid att ta upp boken igen. 800 sidor kvar, den kommer inte att bli läst före sommaren.
Häromveckan (först stod det ”häromdagen”, men jag blir ju aldrig färdig med någonting; skönt att det inte slutade med ”härommånaden” eller ”häromåret”) tog jag mig an en annan Bookervinnare, denna av betydligt behändigare format, endast 150 sidor. Det var Julian Barnes’ The Sense of an Ending. Jag läste ut den i två sittningar. Barnes är alltid läsvärd. Jag upptäckte honom av en slump på biblioteket i Emmaboda 1993. Titeln Flauberts papegoja lockade mig till lån och läsning och sedan dess har jag läst det mesta han publicerat i bokväg. Han levererar stadigt överraskande och läsvärda böcker. The Sense of an Ending är inget undantag. Hela den korta boken verkar handla om en sak, en man som minns sin ungdom och reflekterar över de val han gjorde, men de sista sidorna ändrar perspektivet och man känner sig nästan tvingad att läsa om boken. Allting som verkade betyda en sak betydde egentligen någonting annat. Kanske. Jag tyckte att jag förstod vad det handlade om men jag ville veta hur andra läsare tolkat boken, så jag googlade. Då fann jag denna sida, där flera hundra duktiga läsare delar med sig av sina känslor kring slutet på The Sense of an Ending. Det var riktigt skönt att läsa en lång kommentarstråd där så gott som alla försöker att bidra till diskussionen, bygga vidare på tidigare resonemang och komma vidare till någon sorts förståelse. Att en så till omfånget liten bok kan generera så många spekulationer är ett bra betyg till dess läsvärdhet, tycker jag. Det måste vara en favorit i bokcirkelkretsar; på samma gång fåsidig och mångbottnad.
Eftersom Barnes tidigare visat att han kan skriva stora romaner som otvetydigt betyder något så är jag säker på att The Sense of an Ending gör exakt vad författaren vill med läsaren. Berättelsen stannar kvar länge nästan som ett autentiskt minne, eftersom man vrider och vänder på berättarens minnesbilder utan att få rätsida på dem. Läs den om ni inte redan gjort det, och delta i diskussionen.
johns antikvariat 