Amatörsajten som översätter Haruki Murakamis frågespalt har släckt ner efter önskemål från författarens advokater. Det var väl synd och taskigt?
Arkiv | januari, 2015
Fråga Haruki
21 JanHaruki Murakami har under en begränsad tid en frågelåda där man kan ställa frågor om allt möjligt. Vad lyssnar du på för musik? Vart har min katt tagit vägen? Jag är otrogen mot min man, vad ska jag göra?
Frågor och svar är på japanska, men det finns en inofficiell översättning till engelska här.
Ganska roande, tycker jag, även om jag egentligen tröttnat på Murakamis romaner. 1Q84 var för lång och Den färglöse herr Tazaki lockar mig inte.
Att förstå sin samtid
9 Jan
…är inte lätt. Här några nyinkomna böcker som kanske hjälper: Saint-Denis, berättelsen om en Parisförort av Gilles Kepel, Det här är vår tid, fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien av Fanny Härgestam, Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski, Luisas tupp, 100 kubanska bilder av Torbjörn Elensky. Det finns mer nyinkommet i nätbokhandeln som kan sorteras under reportage eller sociologi.
Nu flyger James Corden till USA
7 Jan
Under helgerna har jag tittat på TV-serien The Wrong Mans. Det finns två säsonger hittills. James Corden är medskapare och har den ena huvudrollen. Matthew Baynton heter den andre huvudrollsinnehavaren och kreatören. Det här är en rolig och spännande serie. Bournefilmerna möter The Office, på något vis. Riktigt underhållande, och vad som är mest förvånande är att actionhandlingen faktiskt är spännande. Insatserna är höga, det finns mycket att förlora, och mitt i alltihopa duggar skämten tätt. Hög klass rakt igenom.
James Corden är känd i England. Han är en av de där personligheterna som riskerar att bli överexponerad. Många älskar honom, men en del klagar på att han syns för mycket. Här i Sverige är han ännu ganska okänd, tror jag. Jag såg honom första gången i Gavin & Stacey, som han var med och skapade och skrev. Det var också en bra serie. Jag har skrivit om den tidigare.
Över julhelgen visades andra säsongen av The Wrong Mans i England, nyligen gick musicalfilmen Into the Woods med Meryl Streep i huvudrollen upp på amerikanska biografer; James Corden har en stor biroll och i början på mars tar Corden över The Late-Late Show i USA. Jag råkade höra en radiointervju med honom tidigare idag (BBC6, förstås) där han berättade att han var på väg till planet som skulle ta honom till Amerika för att bli pratshowsvärd. Han känns ganska osannolik i den rollen, fast hans föregångare var också från Storbritannien och gjorde jobbet bra, Craig Ferguson.
Wake in Fright, Animal Kingdom, Bad Boy Bubby
5 Jan
I höst har jag sett två australiensiska filmer som varit något extra. Först köpte jag Wake in Fright på blu-ray, på rekommendation av Peter Bradshaw i The Guardian. Hela 2014 har tidningen haft en serie artiklar om klassiska australiensiska filmer. Det finns flera bra förslag där som jag kanske återkommer till. Wake in Fright, gjord 1971, är en skräckfilm lite i samma anda som Straw Dogs. Man kan också se den som en hyperrealistisk skildring av stadsbo möter the Outback. Premissen är samma som i Northern Exposure. En ung man har fått sin utbildning betald av staten och i utbyte för det måste han arbeta några år på en otillgänglig plats. I Northern Exposure är det en läkare som tvingas arbeta i Alaska. I Wake in Fright är det en lärare som måste jobba i en håla ute i den australiensiska ödemarken. Filmen börjar när den sista lektionen tar slut för terminen. Läraren tar tåget mot civilisationen för att hålla lov. Han stannar till i en annan håla, och dras där in i desperat drickande och spel om pengar. Det blir en lost weekend i kolossalformat, en ångestresa som bara kan sluta i en katastrof. Crescendot kommer i en mycket otäck kängrujakt på fyllan. Och sedan är det tillbaka till skolan i vildmarken. Totalt tröstlöst. Oupphörligen fascinerande, skrämmande och samtidigt vackert filmat. Till min förvåning ser jag att hela filmen finns på Youtube. Inte lika bra bild som blu-rayutgåvan, men ändå något. Nyss var filmen i det närmaste omöjlig att se, nu är den tillgänglig för alla via nätet. Wake in Fright är regisserad av kanadensaren Ted Kotcheff. Han hade redan arbetat med TV och teater i mer än tio år när han gjorde den här filmen. Det är hans andra biofilm, Sedan gick han vidare till Hollywood och gjorde klassiker/blockbusters som Fun with Dick and Jane (originalet med George Segal och Jane Fonda), First Blood, A Weekend at Bernie’s.
I Exodus: Gods and Kings medverkar två australiensiska skådespelare i viktiga roller. Joel Edgerton och Ben Mendelsohn spelar de egyptiska maktmännen Ramses och Hegep. I en mastodontfilm måste det till mastodontiskt överspel, och Edgerton och Mendelsohn levererar. Jag fattar inte varför Ridley Scott, på sin ålders höst, väljer att göra en sådan här struntfilm. Säkert hade Scott sett Animal Kingdom från 2010 och där imponerats av Edgertons och Mendelsohns skådespelartalanger, när han valde dem till sin film. I Animal Kingdom är de betydligt mer nyanserade i sitt skådespel, även om karaktärerna är extrema.
Animal Kingdom hittade jag av en slump på en utförsäljning i en videobutik. Den handlar om en familj som livnär sig på väpnade rån. Men vi får aldrig se något rån och inte så väldigt mycket våld heller. Rånartiden är över. Nu följer vi familjen när polisens snara sakta dras åt. Paranoian ökar och familjemedlemmarna fattar allt sämre beslut. Det blir inte bättre av att polisen är helt hänsynslös och inte följer några regler. De är fast beslutna att sätta dit den här rånarfamiljen. Filmen berättas av en utomstående, som tvingats in i familjen. J är sjutton år och hans mamma har precis dött i en överdos. Han ringer sin mormor, Oscarnominerat, utsökt spelad av Jackie Weaver, som han knappt träffat tidigare. Hon är familjeöverhuvud och rånarligans egentliga chef, även om hennes söner tror att de styr ligan. Hur obehagliga och psykopatiska hennes söner än är, så är hon snäppet värre.
Det här är en riktigt spännande film, en tragedi, med ett lite oväntat slut. Många sköna scener där skådespelarna får spela ut, utan att spela över.
Filmen är regisserad av David Michôd. Det är hans debut. 2014 kom uppföljaren, The Rover, skriven tillsammans med Joel Edgerton (som dock inte är med i filmen). Guy Pearce och Robert Pattinson har huvudrollerna i vad som ser ut som en postapokalyptisk närframtidsvision. Det är de ju bra på, australiensarna, så den är säkert bra.
Avslutningsvis vill jag bara nämna en annan extrem, australiensisk film: Bad Boy Bubby. Den är också med i The Guardians artikelserie. Jag tar upp den här för att jag har glädjen att ha den till salu i antikvariatet. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag kunde inte tro mina ögon. Kan man visa sådant här? Det här är att gå över gränsen. En ung man har hållits inspärrad i hemmet av sin mor. Hon är knäpp, han har grava psykiska problem. Till slut kommer han ut i verkligheten, som han förstås har svårt att hantera, men han finner sin plats. Köp den av mig i sommar eller se den på youtube via länken nedan. Den är ruskig och ruskigt bra. Läs mer i The Guardian.
The Bone Clocks av David Mitchell
3 Jan
Den här boken hamnade på många årsbästalistor för 2014. Jag fann den också läsvärd, särskilt första delen. Men ju mer författaren förklarar om världen han skildrar, desto mindre magisk blir den. Det är nästan omöjligt att infria de höga förväntningar som skapas i anslaget.
Den stora berättelsen rör en kamp mellan två sorters odödliga människor. I denna kamp används vanliga människor som spelbrickor. Den första delen utspelar sig år 1984 när den unga Holly Sykes rymmer hemifrån. Hon ser syner och hör röster. Är hon galen? Hennes mamma tror det. Holly har en lillebror som har börjat bete sig väldigt lillgammalt. Väldigt. Tidigt i boken är den stora berättelsen oklar. Läsaren får koncentrera sig på Hollys äventyr och bara acceptera de underligheter hon tror sig uppleva. Nästa del utspelar sig 1991 och har en annan huvudperson. Genom hans ögon får vi träffa Holly igen.
Så fortsätter det, med hopp in i framtiden, tio, tjugo år i taget. Holly står centrum för berättelsen, men är inte berättarröst som i första delen. Sakta lär vi oss mer om kampen mellan de två olika odödliga grupperna. Det är spännande och påminner lite om Murakami i ämnesvalet. Fast där Murakami är vag och inte kommer till någon riktig poäng, så vinnlägger sig Mitchell om att verkligen förklara vad det är som händer. Det är på både gott och ont. När han tar tillbaka mysteriet från läsarnas hjärnor och bestämmer åt dem vad det är som händer så förminskar han ju berättelsen; från de många möjligheternas historia till den enda, sanna storyn. Å andra sidan så är det en spännande förklaring han har hittat på och många läsare kommer säkert att uppleva Sense of Wonder när ”sanningen” avslöjas. Det är mycket möjligt att författarens långsamma avslöjande av hur allt ligger till är det som driver vissa läsare framåt. Dock inte mig, jag föredrar mysteriet. Cloud Atlas var avgjort bättre på det planet i och med att den bokens struktur höll läsaren i ovisshet om vad som komma skulle. Den som ville ha förklaringar fick dem också, och de som ville rida på ovisshetens våg, fick göra det också mycket längre än här.
Olika personer är i centrum i de olika delarna. Flera av dem dör, vilket känns snopet och oväntat, på ett dåligt vis. Mitchell är inte riktigt juste mot sina figurer, tycker jag. Det är bara Holly han är trogen och även hon överges eftersom vi inte får höra hennes röst igen, vi ser henne utifrån. Det finns ingen figur att idnetifiera sig med eftersom författaren byter huvudperson i varje del.
Ekon från Mitchells tidigare romaner finns i den här boken, helt handgripligen. Figurer och incidenter från The Thousand Autumns of Jacob de Zoet och Black Swan Green flimrar förbi; kanske finns hans övriga böcker också representerade utan att jag tänkte på det. Det är finurligt och lite kittlande, men tillför i ärlighetens namn ingenting till boken. Det är bara blinkningar från författaren till läsaren: kolla här, var du med på det?
Så detta är en snabbläst, spännande modern fantasiberättelse. Kanske är författaren för skicklig, för noggrann. Om han lämnat delar mer skissartade hade jag nog uppskattat boken mer. Här är en recension i The New Yorker som noggrannare analyserar boken – och berättar mer av handlingen.
Det blåser på månen – minus ett kok stryk
2 Jan
Idag såg jag Det blåser på månen på Helsingborgs stadsteater. Det var en bra, fartfylld föreställning. Boken är spretig och innehåller väldigt många figurer, kanske går det inte att få med alla i en teaterföreställning. Jag hade gärna sett fler vara med i scenversionen, men samtidigt finns det pladdriga longörer i boken som det är skönt att slippa. Jag ska inte klaga på det som inte vara med utan bara hylla det som faktiskt stod på scenen. Det var riktigt bra.
Vi läste boken i familjen i mellandagarna för att ha storyn aktuell. Förutom koncentrationen av roll-listan så var tonen mjukare än i boken. Pappa majorens ständiga hot om ”ett rejält kok stryk” i boken finns till exempel inte med i scenversionen. Spelas till den 24/1. Gå och se.
Poking a dead frog och Bill Haders 200-filmslista
1 Jan
Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.
Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.
Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.
Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.
På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.
johns antikvariat 