Ida var en av förra årets bästa filmer. Här är en ärlig inblick i processen bakom arbetet från filmens skapare, regissören och manusförfattaren (tillsammans med Rebecca Lenkiewicz) Pawel Pawlikowski. Han lyfter fram den lyckliga slumpen som avgörande för att filmen blev så bra. Han hade en tydlig vision för vad han ville skapa, men alla bitarna fanns inte tillgängliga och han visste inte hur han skulle hitta dem. Men om man förbereder sig så skapar man förutsättningar för att hitta den lyckliga slumpen. Huvudrollsinnehavaren är inte skådespelare, till exempel, men när Pawlikowski såg henne på ett kafé visste han att det var hon som var Ida. Eller manuskriptet, som han inte var nöjd med, men han var tvungen att ha något nedskrivet på papper för att få finansiering. Han visste att han inte skulle göra filmen enligt manus, men han kunde inte artikulera exakt vad det var han ville visa. Samtidigt var han så säker på sin vision att han visste att han skulle hitta rätt när arbetet började. Filmmanus är bara en grov ritning över vad en film är, men ofta framhålls manusförfattande som en egen konst. Det tycker inte jag att det är. Det skrivna skiljer sig alltid från det färdiga resultatet. Dels är det så många filmiska variabler som inte kan nedtecknas och dels så skapas nya delar av filmen på plats under inspelning och i efterproduktionen. Det är regissören som är konstnären; författaren är i bästa fall en god hantverkare. Men läs artikeln. Pawel Pawlikowski har skrivit den själv, från början var det en föreläsning han höll på en brittisk filmskola, och den är som sagt ovanligt ärlig.
Här är Kino möter Filosofiska rummet, där man talar om Ida.
johns antikvariat 
Lämna en kommentar