Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.
Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.
Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.
När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.
Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.
Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.
Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.
En artist som drog sig tillbaka ungefär när jag föddes, och som aldrig spelade in ett studioalbum. Kanske når hon sin rättmätiga publik nu. Läs hennes otroliga historia i The New York Times. Nu släpps en box med alla hennes låtar. Flera tidigare outgivna.
EDIT 25 februari 2018. Här hittade jag en telefonintervju gjord av Lisa Wall på Sveriges radio. De första inspelade intervjun med Jackie Shane någonsin. Vilket scoop!
Visst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?
När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.
Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.
Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.
Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.
Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.
Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?
Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.
Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer,fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.
För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.
Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.
K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.
Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.
K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.
Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.
Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.
I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.
Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.
Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.
Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.
Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.
Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”
Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?
Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.
Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.
Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.
Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.
Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.
Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.
Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.
Street fashion
Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.
Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.
Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.
Morgon i Jimbocho
Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.
En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.
Ingången till Manadarkes källarbutik.
Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.
Inemuri. Att sova på tåg.
En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.
Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.
Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.
Kö till bästa lunchsushin.
Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.
johns antikvariat 