Idag är det femtio år sedan Midnight Cowboy hade svensk premiär. Tillsammans med Easy Rider, som kom samma år, öppnade den dörren till ett nytt sätt att göra film i Hollywood, inspirerad av en europeiska filmen med en mer realistisk stil, inte minst vad gäller skådespeleri och ämnesval.
Filmen berättar historien om Joe Buck, som lämnar Texas för New York med idén att han kan tillfredsställa rika, äldre kvinnor mot betalning. Vi förstår att han haft en svår uppväxt och varit utsatt för ett trauma som ung.
Han klär ut sig till cowboy i Stetsonhatt och cowboyboots. När han efter en lång bussresa stiger av i New York, är han en främmande fågel även med New York-mått mätt. Han lever i en fantasivärld och är inte mogen att hantera stadens hårda klimat. Han blir lurad och utnyttjad av alla han möter och snart står han utblottad.
Filmen regisserades av John Schlesinger, en brittisk regissör som några år tidigare vunnit oväntad framgång med filmen Darling. Den vann tre Oscarstatyetter, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll för Julie Christie. Schlesinger blev själv nominerad för bästa regi. Han var skolad i den brittiska dokumentärfilmen. När han skulle göra sin första amerikanska film valde han att basera den på en nyutkommen roman av författaren James Leo Herlihy. Schlesinger säkrade rättigheterna till boken redan vid publikation, 1965. Han var också tidig med att få Dustin Hoffman att acceptera den ena huvudrollen, som den dödssjuke skojaren Ratso Rizzo, innan han gjort rollen som Benjamin Braddock i Mandomsprovet. Processen att få allting på plats för Midnight Cowboy drog ut på tiden och då hade Hoffman redan hunnit göra Mandomsprovet. Dess regissör, Mike Nichols uppmanade honom att backa ur Midnight Cowboy. En så osympatisk roll skulle vara karriärdödande, trodde Nichols. Han hade förstås fel; Hoffmans karriär nådde nya höjder och Ratso är inte alls osympatisk. Kanske i början på filmen, men när vänskapen etablerats till Joe Buck så vill vi som åskådare att han ska lyckas ta sig till Florida och bli frisk. Det gör slutet extra smärtsamt.
Den andra huvudrollen, som Joe Buck, var först tänkt att spelas av Michael Sarazin, mest känd från Sidney Pollacks They Shoot Horses, Don’t They? mot Jane Fonda. Men Sarazin försökte förhandla om sitt kontrakt efter att han tackat ja, för att få högre lön, men istället för mer pengar fick han sparken. Rollen gick istället till Jon Voight. Han var mer lättövertalad och gjorde rollen mot avtalsenlig lön. Hoffman fick betydligt bättre betalt. Voight hade haft mindre roller i några TV-serier och filmer, men han var främst teaterskådespelare i New York. Midnight Cowboy gjorde honom till filmstjärna över en natt.
När filminspelningen påbörjades våren 1968, hade Mandomsprovet haft premiär några månader tidigare; Dustin Hoffman var ännu inte superstjärna och Jon Voight var det ingen som kände till utseendet. Hoffman hade fått en beundrarskara, och vakter anställdes för att hålla dem från hans trailer, men när han var sminkad och klädd som Ratso liknade han inte längre den renrakade Benjamin Braddock, vilket gjorde att han och Voight kunde röra sig relativt fritt och filmarbetet genomfördes i stora delar direkt på gatan. Människorna i bakgrunden i gatuscenerna är inte statister. Schlesingers skolning som dokumentärfilmare kom till god använding. Ibland användes ren gerillataktik när man gömde kameran i en stor låda på ena sidan gatan och filmade Hoffman och Voight på andra sidan, utan att fotgängarna visste vad som var på färde.
Det är först när Joe Buck förlorat allt som berättelsen börjar på riktigt. Han får av en slump syn på en av dem som lurat honom, Ratso, springer ifatt honom för att straffa honom, men Ratso har inga pengar. Istället erbjuder han honom att bo i hans lägenhet, som är belägen i en rivningsfastighet. De båda inleder en vänskap och hjälper varandra att överleva i staden. Ratso blir Joe Bucks hallick, som ska hjälpa honom att hitta kunder.
Det finns några beröringspunkter mellan Midnight Cowboy och en av Audrey Hepburns mest kända filmer, Frukost på Tiffany’s, som kom åtta år tidigare. Midnight Cowboy är som en mörk spegelbild av Frukost på Tiffanys. Hepburn spelar Holly Golightly, som är en mer framgångsrik prostituerad än vad Joe Buck lyckas bli. Som det skildras i filmen är det en ganska behaglig tillvaro att få ”50 dollars for the powder room”, och stå ensam utanför Tiffany’s tidigt på morgonen och dricka kaffe efter en natts arbete.
Det första som händer när Joe Buck anländer till New York är att han passerar samma skyltfönster som Holly Golightly stod vid åtta år tidigare. Utanför entrén till Tiffany’s ligger en man utslagen. Människorna på gatan skyndar förbi, ingen hjälper honom. Var man för sig själv. Joe Buck tittar förbryllat på mannen innan han också går vidare. Det är hans första smak av storstadslivet.
Holly och hennes granne, författaren, går till Tiffany’s och talar med en trevlig, välklädd försäljare, spelad av John McGiver. De har inte råd att handla något, men de har en ring som de hittat i ett paket flingor. De ber att få den graverad och det går den vänlige expediten med på. I Midnight Cowboy spelar samme McGiver en smutsig och orakad, halvgalen predikant som klädd i morgonrock tar emot Joe Buck, lurad av Ratso att predikanten på något vis kan hjälpa honom. Joe flyr från predikanten. Ratso har redan stuckit.
Mot slutet av filmen ser Joes planer ut att gå i uppfyllelse. Han blir bjuden till en hipp fest tack vare sitt utseende och sina kläder. Där får han en kund som betalar för hans tjänster och till och med ger Ratso pengar till taxi hem. Hon spelas av Brenda Vaccaro. Festen är också ett eko av Frukost på Tiffany’s. Holly Golightlys cocktailparty, ljudsatt av Henry Mancini, är ljust och trevligt; festen i Midnight Cowboy är psykedelisk och liknar mer en feberdröm. Det som händer på de båda festerna är likartat. De vackra människorna festar och tar droger. Skillnaden är tonen i berättandet.
Schlesinger fick kontakt med Andy Warhol och hans superstars på the Factory. På festen syns flera av dessa, som till exempel Ultra Violet, och även filmregissören Paul Morrissey, som jobbade nära med Andy Warhol. Det var tänkt att Andy själv skulle synas i filmen, men den tredje juni 1968 blev han skjuten av Valerie Solanas, vilket satte stopp för det.
Ultra Violet
Paul Morrissey blev så inspirerad av att statera i Midnight Cowboy att han gjorde en egen film som handlade om en hustler i New York, spelad av Joe Dallessandro. Den gjordes sommaren 1968 och hade premiär på hösten samma år, ett drygt halvår innan Midnight Cowboy premiärvisades i USA. Det blev så småningom en trilogi, Flesh (1968), Trash (1970) och Heat (1972). Det är illa skådespelade filmer men de har en råhet som går utanpå det mesta. Rolling Stone utnämnde Trash till årets bästa film.
Slutet i Midnight Cowboy är bland filmhistoriens sorgligaste. Joe Buck och Ratso sitter på bussen på väg till Florida. Det är ljust och soligt under resan. Ratso är mycket sjuk och dör innan bussen når sin slutdestination. Joe Buck slänger sina cowboykläder i soptunnan och påbörjar ett nytt liv, ensam och långt bort från New York. Slutet i Frukost på Tiffanys är raka motsatsen. Det är natt och det spöregnar. Holly Golightly har schasat iväg sin katt men ångrat sig och är ute och letar efter den. Författargrannen hittar henne. De inser att de älskar varandra, de hittar katten och omfamnar varandra i regnet.
Schlesinger bodde granne med Bob Dylan i Malibu. När Dylan fick veta vad Schlesinger arbetade med blev han intresserad och bad att få läsa manuskriptet. Han sa att han ville skriva en låt till filmen. Det gjorde han också, men den blev klar för sent och under tiden hade Schlesinger jobbat med Harry Nilsson och kommit fram till att en cover på Fred Neils ”Everybody’s Talkin” skulle passa bäst i filmen. Dylans låt, ”Lay Lady Lay” blev klar lite för sent, annars kanske den hade hörts istället. Men Dylans musik är med indirekt ändå. För att komma i rätt stämning lyssnade Schlesinger och filmteamet ofta på ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”, och filmens instrumentala tema, av John Barry är tydligt inspirerat av Dylans munspel på den låten.
Det senaste exemplet på filmens fortsatta påverkan är Once Upon a Time in Hollywood. Quentin Tarantino har byggt sin karriär på att citera och parafrasera äldre filmer och sällan har han använt så många filmreferenser som i denna film. Därför är det inte orimligt att tro att det inte är en slump att Brad Pitts rollfigur, stuntmannen Cliff Booth, i en stor del av filmen bär en gul hawaiiskjorta som är väldigt lik den skjorta Ratso har på sig på bussen i slutet av Midnight Cowboy. Både Ratso och Joe Buck vet att han är döende. När han lutar sig mot Joes axel drömmer han för en kort sekund om livet i Florida. Han skuttar omkring på stranden, frisk och stark. Men snart återvänder vi till verkligheten och Ratso sluter ögonen för sista gången.
Cliff Booth och hans Hawaiiskjorta
Hela OUATIH är ju en dröm, en alternativ verklighet som aldrig blev, lika lite som Ratso fick komma till Florida och bli frisk. Den gula skjortan talar om för tittaren att detta är en dröm. Ett ytterligare bevis för att den gula skjortan inte är någon slump är det faktum att Brenda Vaccaro spelar en liten roll i OUATIH, som filmproducenten Marvin Shwarz’ (Al Pacino) hustru. Varför göra sig besväret att engagera just henne för en roll så liten att den lika gärna kunde gjorts av en statist om det inte var någon poäng med det?
Ett en annan beröringspunkt mellan filmerna är att det var Roman Polanski som föreslog att Schlesinger skulle använda Adam Holender som filmfotograf. Polanski och Holender hade studerat tillsammans i Polen. Midnight Cowboy blev hans första jobb i USA och början på en lång, framgångsrik karriär som filmfotograf i Hollywood.
Listan över filmer och TV-serier som skojar eller gör parafras på Midnight Cowboy är lång. Några av de mest kända är: Forrest Gump, Elf, Back to the Future II, Pitch Perfect II, Buffy the Vampire Slayer, Northern Exposure, Flight of the Conchords, Community, Rick & Morty, Curb Your Enthusiasm och The Simpsons (flera gånger). Men den allra roligaste blinkningen till filmen görs nog i Seinfeld där Jerry och Kramer i slutet på ett avsnitt tvingas ta bussen. Kramer får näsblod och, ja, sedan hamnar vi i Midnight Cowboy. Det outsägligt sorgliga slutet förvandlas till humor.
Det finns ytterligare en koppling mellan Seinfeld och Midnight Cowboy. När Joe Buck står på botten och inte ser någon annan utväg, försöker han sälja sex till en ung man. Till och med i den transaktionen blir han blåst; killen har inga pengar. Den unge mannen spelas av Bob Balaban, som många år senare spelade TV-chef i Seinfeld. Det är han som försöker förhandla med Jerry och George när de ska skriva sin TV-serie ”about nothing” och senare blir han kär i Elaine och blir Grenpeace-aktivist för att vinna hennes hjärta.
Bob Balaban
Denna mörka och, som Mike Nichols tyckte, karriärdödande, film vann tre Oscarstatyetter. Detta trots att den hade artonårsgräns, var X-rated, en kategorisering reserverad för porrfilm och extrema våldsfilmer. Den vann för bästa film, regi och manus efter förlaga. Både Hoffman och Voight nominerades för manliga huvudroll, men förlorade till John Wayne i True Grit.
Det är svårt att överskatta det inflytande Midnight Cowboy haft på filmskapandet i USA. Hur hade Taxi Driver och Mean Streets sett ut utan Midnight Cowboy? Att skildra människor i marginalen på den stora skärmen var sällsynt och Midnight Cowboy bröt ny mark, som inspirerade exempelvis John Cassavetes och den följande amerikanska indievågen på sjuttio- och åttiotalet att göra film i samma anda.
Filmen står sig än idag som en stark skildring av vänskap mot alla odds och den tål att ses om många gånger.
johns antikvariat 