Arkiv | februari, 2022

Quentin Crisp

18 Feb

Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.

Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.

Ni måste se den! Det är TV-teater när den är som bäst. En så gripande, sann berättelse, gestaltad helt övertygande av Hurt, som blev god vän med Crisp under arbetet med filmen. Här kan ni se hela filmen på Youtube. (Inställningar gör att det inte går att se youtubefilmen i denna blogg.)

Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.

Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.

År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.

Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:

Här är en intervju från The Guardian med John Hurt från 2009 där han berättar om sin vänskap med Crisp.

Och slutligen några John Hurt-scener.

Scennintervju med John Hurt.

Etiketter:,

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura

8 Feb

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.

Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.

Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.

Etiketter:, ,

%d bloggare gillar detta: