The Bosphorus: The line of unification of two seas and continents, and at the same time, a fault line where civilizations, religions, peoples and empires step on one another like tectonic plates. Although all these subterranean influences and forces apparently step on one another, deep down none of them mix with the others.
– Jean Baudrillard
”I cannot show you the library. Never!” Fader Dorotheos slår ut med händerna i en definitiv gest som bara kan tolkas på ett sätt. Vi har flugit från Sverige, åkt båt över Marmarasjön så långt att vi nu befinner oss i Asien, vandrat upp för berget där klostret tronar på toppen – allt för att besöka detta bibliotek, men Fader Dorotheos backar inte. ”Never.”
Den heliga Treenhetens kloster och den teologiska skolan den inhyser ligger på ön Heybeliada (Halki på grekiska), en av Prinsöarna, en dryg timmes båtfärd ut på Marmarasjön från Istanbul. Det grundades på 850-talet. 1844 byggdes skola och bibliotek till, men redan 1894 raserades alla byggnader utom kyrkan i en kraftig jordbävning.
Var hundrade år drabbas Turkiet av en stor jordbävning, berättar Fader Dorotheos. Vad kan man göra åt det? Husen som uppfördes efter det senaste stora skalvet är byggda för att stå emot jordbävningar. 1999 skakade det här också, men vi klarade oss, säger den skäggige munken.
I biblioteket vi inte får besöka finns 60 000 volymer, både handskrifter och gamla tryckta böcker. Det är enligt bibliotekets egen utsago en av världens bästa samlingar av gamla tryckta skrifter.
Samlingarna är öppna för forskare. Allt som krävs är att skicka en förfrågan till Patriarkatet inne i Istanbul, eller Konstantinopel som den grekisk-ortodoxa kyrkan konsekvent kallar staden vid det Gyllene hornet. Vilka böcker behöver du? Vilka språk behärskar du? Sedan är du välkommen.
Det är en fantastisk resurs som antagligen utnyttjas alltför lite. En eller annan forskare från USA hittar hit, men för de allra flesta är denna plats okänd. För det är en kristen institution och då är den så gott som osynlig i det muslimska Turkiet. Sekulära Turkiet. Muslimska sekulära Turkiet…
På Heybeliada finns många trähus och det ger en viss känsla av svensk skärgård. Det är en väldigt skön, avslappnande atmosfär. Jag skulle gärna stanna längre. Flera av Turkiets stora författare har tillbringat mycket tid här, Orhan Pamuk lär vara här ute varje sommar. Nazim Hikmet (1902-1963) , som jämförs med Lorca och Neruda, gick på kadettskolan som ligger här på ön. Hikmet hade det svårt under Atatürk och fängslades ideligen för sina radikala, kommunistiska uttalanden. Han satt sexton år i fängelse för sina åsikter. När han släppte 1951 lämnade han Turkiet för Moskva och återvände aldrig till sitt hemland.
Inbrottsturister
De äldsta delarna av Istanbuls stadsmur byggdes på 800-talet före Kristus. Den viktigaste porten in i staden var den Gyllene porten. När det kommer en större turistgrupp hit blir vakten förvånad. Så många. Varför? Det är ju bara en gammal mur. Murbruket vittrar sönder, växter spränger stenen. Stadsförvaltningen verkar inte särskilt intresserad av att vårda detta minne. Det enda här som verkar putsas är ett antal stora kanonkulor i sten. De sägs vara de kanonkulor som avfyrades ur världens första kanon, som slutligen knäckte Bysans försvar mot Mehmet Erövrarens armé år 1453. Dessa kanonkulor ligger på två led som ett triumftåg. Resten av murarna kring den Gyllene porten vittrar sönder på väg mot glömskan.
Inte så långt härifrån ligger Hagios Ioannis Prodromos en tou Stoudios, den äldsta kristna kyrkoruinen från bysantinsk tid, byggd på 400-talet, äldre än Hagia Sophia. Det skulle kunna vara en riktig turistattraktion, men istället är området avspärrat, kyrkoruinen överväxt av ogräs, yttermuren nedklottrad. Det är inte meningen att man ska kunna se vad som döljer sig bakom stängslet. En kaféägare ser att en grupp utlänningar vill titta in. Han visar på ett ställe i stängslet där man kan klättra över. Han håller medan några i gruppen tar sig in. Inbrottsturism.
Varken klostret på Heybeliada, Gyllene porten eller denna gamla kyrkoruin har någon framskjuten placering i turkisk turistinformation. Det som härstammar från bysantinsk tid får falla i glömska medan det Osmanska arvet bevaras och restaureras. Istället för att införliva minnen av andra härskare undertrycks historien, till och med när det finns påtagliga fysiska manifestationer av denna historia.
”I likhet med de flesta av Istanbuls turkar var jag inte särskilt intresserad av Bysantinska riket när jag var liten”, skriver Orhan Pamuk i boken Istanbul – Minnen av en stad. Detta ointresse för stadens äldre, icke-Muslimska historia uppmuntras från staten.
Hur ska man förstå sin samtid om man inte känner till sitt förflutna? Överheten gör sina undersåtar historielösa.
Elif Shafak har turkiska föräldrar men tillbringade en stor del av sin uppväxt utanför Turkiet. Fadern var poet, modern diplomat. Hennes arbete gav dottern en varierad uppväxt i Spanien, Jordanien och Tyskland. I vuxen ålder återvände Shafak en period till Istanbul. Hon bodde där när den stora jordbävningen 1999 drabbade östra Turkiet. Fortfarande är hon en världsmedborgare. Fram tills helt nyligen arbetade hon som lärare i ”Near Eastern Studies” vid University of Arizona. Nu säger hennes hemsida att hon delar sin tid mellan Istanbul och London.
Vid det här laget har hon skrivit tolv böcker, de flesta romaner. I höst kommer hennes första på svenska, Bastarden från Istanbul. Den ges ut av ett nytt imprint till Bonniers, 2244, heter det. The Flea Palace var hennes femte och publicerades i Turkiet 2002. Två år senare kom den i engelsk översättning.
Boken har två tydliga strukturer. Först och främst begränsas den av huset dit nästan all handling är förlagd, Bonbon Palace. Det finns tio lägenheter i huset, tio familjer. Alla familjer får komma till tals i egna kapitel. Ibland interagerar de med husets andra hyresgäster, ibland gör de andra saker. Det är inte så enkelt som att varje familj representerar en del av den turkiska identiteten, men det går ändå att säga att dessa familjer ger prov på vilken stor spännvidd det är på den turkiska befolkningen. Här finns en slacker-typ som hade passat in i Austin, Texas. Han är granne med en hålldam eller älskarinna till en affärsman som citerar Koranen för henne. Älskarinnan kan texten bättre och får bita sig i tungan för att inte rätta honom. Det är ju han som betalar hyran. I bottenvåningen finns en frisersalong som drivs av ett par tvillingar. Den ene växte upp i Australien, den andre stannade i Turkiet. Men båda blev frisörer. I deras salong händer det att kvinnorna i huset träffas. Mitt emot frisersalongen bor en familj som värjer sig mot all kontakt med grannarna. Men hustrun spanar gärna ut för att se vem som rör sig i trapphuset.
Kapitlen kan läsas som karaktärsstudier, som fristående noveller. Den övergripande berättelsen som håller samman lägenheterna och gör boken till en roman och inte en novellsamling är mysteriet med vem det är som stjäl soporna. Det som en gång var Bonbon Palace har blivit The Flea Palace eftersom sophämtningen är eftersatt och till råga på allt är det någon som stjäl de sopor lägenhetsinnehavarna sätter ut utanför dörren på kvällen. Alla är drabbade. Vem är tjuven, och varför? Och medan tjuven går fri sprider sig en otäck stank genom huset. Är det de stulna soporna som luktar eller något helt annat?
Alla kapitel berättas i tredje person utom de som handlar om ”Jag”, en manlig universitetslärare som också bor i huset. Läsaren får intrycket att det är han som berättar hela den här historien, han som skriver boken.
Den andra tydliga berättarstrukturen i romanen är tekniken med en berättelse i en berättelse (i en berättelse). Det är ett berättarsätt som kommer från den muntliga traditionen och vars mest kända exempel är sagorna i Tusen och en Natt. De här tekniken är på en gång väldigt gammal, men också mycket modern. Den gör att författaren kan kommentera sin egen berättelse, sätta in sig själv, eller sin berättare i historien, diskutera berättelsens rimlighet och kvalité samtidigt som den utspelas på boksidan. Den stora berättelsen i boken inleds och avslutas med ett metaperspektiv där författaren, det vill säga ”Jag” som bor i lägenhet nummer sju, reflekterar över sin text. Det här lekfulla och infallsrika förhållningssättet till texten gör läsaren delaktig, uppmuntrar till vidare frågor om texten och innehållet. Den öppnar för en diskussion om Turkiet och turkiskheten.
Sokollu Mehmet Pasha-moskén är ett av arkitekten Sinans (1490-1588) många mästerverk. Moskén är också speciell eftersom det finns tre skärvor från Kaaban i Mecka här, Islams heligaste plats. En vaktmästare öppnar åt gruppen, pekar på Kaabafragmenten, visar några sladdriga bilder han vill ha betalt för. Det allra heligaste blir snabbt reducerat till simpel turism. Vad som verkar viktigast är att besökarna tar av sig skorna på rätt plats. Vaktmästaren pekar strängt på de som ställer skorna på fel ställe. Det är vad som definierar det heligaste: skor av, skor på. Ritualen ersätter innehållet och personkulten suddar ut gränsen mellan det religiösa och det profana. Religion och politik närmar sig varandra på ett oväntat sätt. I väst är man orolig för att muslimska länder ska styras utifrån Koranens principer i allt högre grad. Men på plats i Istanbul är inte det vad som först slår (den här) besökaren utan hur de religiösa och världsliga ritualerna liknar varandra.
I Dolmabahçepalatset måste alla besökare bära skoskydd och de guidade grupperna leds från rum till rum där Turkiets landsfader bott och arbetat. Här satt Atatürk och skrev brev. Här är hans toalett. Här är sängen där han dog… Femtio par skoskydd prasslar mot golvet när besökarna passerar landsfaderns dödsbädd. Det går kanske inte att behandla landets grundare på något annat vis än ett helgon, men det känns ändå konstigt att mannen som kapade banden med det Osmanska riket, som ville skapa en modern stat efter västerländsk modell, behandlas likadant som Islams profeter. I Topkapipalatset visas Muhammeds mantel, en liten ask sägs innehålla ett strå från hans skägg, Johannes döparens arm ligger i ett armfodral av guld, Moses stav, 3 400 år gammal, visas i en monter, och så vidare. Besökarna går i långsam kö förbi montrarna med dessa saker. Skoskydd behövs inte. Relikerna efter religionens profeter och landets grundare visas på samma sätt och framkallar samma känslor. Minnet av Atatürk behandlas som minnet av en profet.
I Turkiets politik bekämpades länge de så kallade Islamistiska partierna. AK-partiets ledare och Turkiets nuvarande premiärminister, Recep Erdogan, sattes i fängelse när han var borgmästare i Istanbul. Anledningen var att han reciterade en dikt vid ett offentligt möte. Nu får hans parti fler röster för varje val. I det senaste valet fick AK-partiet ca 50% av rösterna.
I bakgrunden står armén som en okänd kraft. Ingen vet vad de kan ta sig till. Turkiet har NATOs näst största armé (efter USA) och genom Turkiets nitttonhundratalshistoria har armén gripit in flera gånger i inrikespolitiken. 2010 var det mycket nära att armén gjorde statskupp när de inte var nöjda med Erdogans politik. Kuppen avvärjdes i sista stund av Överbefälhavaren, som insåg att det var fel väg att gå.
Islam och det sekulära samhället i Turkiet är – och har varit – som två kontinentalplattor som skaver mot varandra. Aldrig kommer de att fogas samman men de påverkar varandra, formar varandra, ger och tar innehåll och form av varandra. Religionen och den sekulära delen av samhället samexisterar, lånar uttryck av varandra, men kommer aldrig att samarbeta. Personkulten kring landsfadern Atatürk och religionen som Muhammed grundade påverkar varandra i högsta grad idag. Krafterna Islam och Sekulärt samhälle påverkar och formar varandra, men blandas gör de inte.
Även en tillfällig besökare inser snabbt att detta är ett mycket speciellt samhälle, fullt av motsägelser och motsatser. Det är ett samhälle som behöver sina skönlitterära författare, för det skönlitteraturen gör bättre än någon annan konstform är att förklara komplexa förhållanden och beskriva det svårbeskrivbara. Författare tas på allvar i Turkiet. När de uttalar sig lyssnar både politiker och läsare. Kanske skulle man kunna ställa upp en ekvation där författares betydelse i samhällsdebatten ökar ju mer yttrandefriheten i landet är begränsad. I ett land som Sverige där man kan säga och göra i stort sett vad som helst i konstens namn, har de skönlitterära författarna inget utrymme i samhällsdebatten. De verkar inom sitt fält och får ytterst sällan möjlighet att yttra sig i frågor som inte rör litteraturen.
I Turkiet är yttrandefriheten hela tiden under angrepp. Nästa år kommer ett tjugotal internetsajter att censureras. Redan nu är gratistjänsten Blogspot blockerad. I det samhällsklimatet väger författarens ord tyngre än i Sverige. Oavsett om hon vill det eller ej kommer författarens ord att tolkas politiskt. Att säga ”Jag berättar bara en historia” hjälper inte. Den som skriver begår en politisk handling och måste vara beredd att ta konsekvenserna av det. Elif Shafak har precis som Orhan Pamuk stämts för att ha förolämpat turkiskheten. I Shafaks fall handlade det om att hon lät en av sina romanfigurer i The Bastard of Istanbul tala om Armenienfrågan, det folkmord på armenier som turkiska staten vägrar erkänna.
”A writer is always more than a writer in Turkey, much more so than in America”, säger Shafak i en intervju för New York Times 2007.
Men samtidigt säger hon att en berättelse inte är mer än en berättelse: ”As much as I love stories, recently I have also begun to think that they lose their magic if and when a story is seen as more than a story”, säger hon i sitt TED-talk 101019.
Den som skriver för att göra en politisk poäng kan inte engagera och berätta lika bra som den författare som enbart koncentrerar sig på berättandet.
Dagens Istanbul är beläget i skarven mellan flera kulturer. Staden ligger på en plats som verkar kräva förändring. Från alla håll trycker motstående kulturer på. Kanske är Mehmets invasion och det muslimska styret bara en liten parentes i Konstantinopels historia, eller så är det tvärt om så att Islam kommer att utverka inflytande på Istanbul i tusen år till.
Kampen kommer att gå vidare. Politikens och religionens kontinentalplattor kommer att fortsätta att skava mot varandra och utlösa nya jordbävningar.
Dagen efter besöket på Heybeliada drabbades Turkiet av ett litet jordskalv. Epicentrum låg söder om Istanbul i staden Simav men skalvet kändes i Istanbul också. En person dog. Han hoppade ut genom fönstret till sitt hus när golvet och väggarna började skaka.
Nästa geologiska storskalv dröjer, om man ska tro Fader Dorotheos, ytterligare åttio år. Men politiskt kommer Turkiet att skälva långt innan dess.
The last word has not been said on this tectonic of powers.
johns antikvariat 
Intressant! Roligt att läsa! /ISL