Föredrag på Tomelilla bibliotek fjärde april

3 Apr

På torsdag, den fjärde april håller jag föredrag på Tomelilla bibliotek. Ämnet är bokomslag och science fiction och baseras på en utställning med gamla omslag. På bilden syns några av dem. Ystads Allehanda skriver om utställningen.

Truman Capote 100 år, Babel

19 Mar

Jag brukar undvika Babel på SVT, jag orkar inte med personfixeringen, simplifieringen och programledarens självgodhet. Det skrev jag om redan för femton år sedan. Herregud vad tiden går, men ingenting har förändrats. Blir dessa egomänniskor aldrig trötta på sig själva? Ett program om litteratur ska sätta litteraturen i centrum, inte programledaren, det säger sig väl ändå självt? Men nej, i alla dessa år har programmet rullat på med programledarens outhärdliga babbel i centrum. Det är ju en ”talkshow” främst, inte ett litteraturprogram.

Igår uppmärksammades att Truman Capote skulle fyllt hundra år i år, så då bestämde jag mig för att ändå titta. Han är ju en av mina favoriter. En panel bestående av Nina Hemmingsson, Tone Schunnesson och Ulf Karl Olov Nilsson skulle diskutera boken Frukost på Tiffanys och ifall det fortfarande kunde kallas en klassiker. Den enda som faktiskt verkade ha läst boken var Nina Hemmingsson. Hon hade några vettiga saker att säga. De andra två var mer intresserade av att framhäva sig själva än att prata om boken. Nilsson sa att han snabbläst boken under en tågresa och att den inte givit honom så mycket. Då undrar jag varför man deltar i ett samtal om en bok när man inte ansträngt sig att läsa den lite noggrannare. Om han gjort en ansats skulle han funnit mycket att diskutera. Berättelsen är ändå bara nittio sidor lång.

Men han bläddrade åtminstone igenom sidorna. Tone Schunnesson verkar inte ha öppnat boken överhuvudtaget. Hon sa att all litteratur från den tiden var ”casually racist” och att det var så tröttsamt, att berättarjaget ”sexualiserar henne [Holly Golightly, bokens huvudperson]” och ”det jag minns mest från Tiffanyvärlden är Audrey Hepburn”. Samtliga dessa tre påståenden handlar om filmen Breakfast At Tiffany’s som i avgörande delar är en motsats till boken. Tone Schunnesson har ett minne av filmen, men inte ett enda ord hon sa i Babel handlade om boken! Filmen och boken har några figurer gemensamt, men berättelsen går åt motsatta håll. Filmen har verkligen en rasisitisk anstrykning, särskilt med dagens glasögon och särskilt Mickey Rooneys hemska nidbild av den japanske fotografen, Mr Yunioshi, som bor i huset. I Rooneys yellowface och löständer talar han väldigt dålig engelska; i boken är hans engelska helt normal. Visst språkbruk i boken är svårsmält med dagens mått, men språket förändras; de orden var allmängods då.

Bokens berättare är uppenbarligen homosexuell, en version av Truman Capote själv, och hela boken är utformad så att det ska kännas som ett minne från författarens ungdom, innan han blivit publicerad. Hans blick på Holly Golightly är inte alls sexualiserad, tvärt om. Han ser hur andra män behandlar Holly illa och han hjälper henne. Det är bara han som ser människan där andra ser partyflickan som får femtio dollar för att gå och pudra näsan. De träffas första gången när hon flyr från en våldsam man hon har i lägenheten under och de blir platonska vänner. Där i deras första möte pratar de också om homosexualitet på ett mycket avslöjande sätt. Om Tone Schunnesson läst dessa rader hade hon haft en helt annan inställning till boken. I filmen däremot är berättaren hetero, har ett förhållande med en äldre kvinna som betalar hans räkningar och han är attraherad till Holly. I boken är Hollys öde ett mysterium, inget vet vart hon tagit vägen. I filmen blir berättaren och Holly ihop på slutet. I boken är Holly en blond flicka som snart fyller nitton; i filmen porträtteras hon av brunhåriga Audrey Hepburn, som var över trettio vid inspelningen. Truman Capote hade Marilyn Monroe som förebild till Holly. Kanske hade hon också varit fel skådespelare, för hon var tre år äldre än Audrey, men Truman hade önskat och till och med blivit lovad att Monroe skulle få rollen. Hur som helst. Det enda Tone Schunnesson hade att diskutera var sina minnesbilder av filmen och av Audrey Hepburn vilket osökt får mig att tänka på den gången George i Seinfeld skulle vara med i en läsecirkel och boken var just den vi avhandlar nu. Fast den som sagt bara är nittio sidor så fann George, liksom tydligen Tone, inte ro att läsa den, så George ser filmen istället.

Det enda Ulf Karl Olov Nilsson hade att diskutera var att han betraktade boken som ringa och att den inte var värd sin klassikerstatus. Jag tror inte han sa någonting alls om innehållet.

Men nästan inget av detta är deras fel. Okej, jag tycker att de kunde brukat allvar och läst boken, men Schunnesson och Nilsson är begåvade författare, det är bara det att formatet på Babel tvingar in dem i att ge korta ”roliga” svar som inte betyder någonting. Första frågan från den infama programledaren var ”skulle du vilja bo granne med Holly och den sista var, ”har du någon plats du går till för att dämpa din ångest, så som Holly Golightly har Tiffany’s?” Av samtalets tio minuter togs fyra upp av svaren på dessa idiotiska frågor. Sex minuter kvar att prata om boken. Det är omöjligt för vem som helst att säga något vettigt på den korta tiden.

Lika omöjligt att hinna säga något om språket i boken. Varför är Truman Capote fortfarande en läst författare? Det är inte för att han levde ett intressant liv, det var det många som gjorde. Det är inte för att handlingen i hans berättelser är speciellt annorlunda. Det är för att han var en av de bästa amerikanska stilisterna under nittonhundratalet. Hans formuleringskonst var oöverträffad. Med några få ord kunde han beskriva en människa eller miljö på pricken. Här är en beskrivning av en av Hollys bullriga uppvaktare:

He was short and vast, sun-lamped and pomaded, a man in a buttressed pin-striped suit with a carnation withering in the lapel.

Vi förstår exakt vad det här är för människa, både till utseende och kynne. Det är genialiskt beskrivet, tycker jag. Men för att komma till bokens stil behövs ett längre samtal än sex minuter och en samtalsledare som är intresserad av att tala litteratur och inte bara leka ”talkshow”.

Jag kommer även fortsättningsvis att undvika Babel. Jag blir bara på dåligt humör av att titta på det.

JG Ballard på SVT 1986

17 Mar

David Bowie den 16 november 1973

11 Feb

2024 börjar som insnöad

17 Jan

Det blev inte mycket till julförsäljning. Snön gjorde det svårt att ens få upp dörren till antikvariatet. 2024 har fortsatt på samma vis. I skrivande ögonblick har två träd vält framför antikvariatets entré och snön är upp till knäna, om inte mer. Siktar på att säsongen börjar veckan före påsk. Tills dess är antikvariatet stängt.

Åtta timmar Steve Martin på Letterman

6 Okt

Efter att ha charmats av Only Murders In The Building, som jag såg under sensommaren, sökte jag på Youtube efter annat kul med Steve Martin och Martin Short. Det finns en hel del, men vad jag fastnade för var detta: varenda gång Steve Martin var gäst på Letterman. Hans tajming är perfekt och Letterman är så lycklig att få leka med. Mycket njutbart, och en bra salva mot höstmörkret.

Nya sommartider

29 Jun

På grund av olyckliga omständigheter ändras antikvariatets sommaröppettider.

Måndag, tisdag, fredag 16-19. Cirka 16. Oftast kommer jag körande från torget, risken är att jag blir sen.

Onsdag, torsdag, 12-19.

Lördag 15-18. Cirkatid igen, kommer körande från torget.

Söndag 12-16.

Sommartider

13 Jun

Öppettider för antikvariatet i Fågeltofta i sommar:

24 juni till 20 augusti: måndag- fredag 12-19, lördag, söndag 12-16.

10-12 augusti STÄNGT.

Torghandel i Simrishamn måndag, tisdag, fredag, lördag. På ett ungefär. Väder och ork kan ge fler eller färre torgdagar.

Påsköppet

4 Apr

Antikvariatet är öppet klockan 12-16 långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk. På skärtorsdagen och påskafton står jag på torget i Simrishamn. På skärtorsdagen har jag öppet i Fågeltofta efter torget från ca 16 till 18.

I april och maj är det öppet i Fågeltofta söndagar 12-16. F ö r d e t m e s t a. Dubbelkolla om ni kommer långväga.

Detectorists

12 Mar

I början på året hörde jag en låt på radion som jag gillade och aldrig hade hört förut. Den hette ”Detectorists” och artisten hette Johnny Flynn. Det var antingen på Gideon Coes nattprogram eller Radcliffe & Maconie en lördag- eller söndagförmiddag. I vilket fall sa de efter låten att det var signaturmelodin till en TV-serie, vars julspecial sänts några veckor tidigare. Jag tror inte de sa mer än så, men låten var så bra att jag kollade upp vad det var för serie och då visade det sig att det var en komediserie skriven och regisserad av Mackenzie Crook, med honom själv och Toby Jones i huvudrollerna. Det fanns tre säsonger à sex avsnitt, som sändes 2014-2017, och två julspecialer (2015, 2022). Den hade fått väldigt fin kritik och vunnit priser, men jag hade aldrig hört talas om den. Det kändes märkligt. Mackenzie Crook kommer jag ju ihåg från The Office och Pirates Of The Carribean och Toby Jones har synts i mängder av filmer. Hans största roll är som Truman Capote i filmen Infamous. Vidare fann jag att serien röstats fram som en av tidernas bästa brittiska komediserier, en av få som skapats på 2000-talet; de flesta på listan kom från sjuttio- och åttiotalet.

Så jag letade omedelbart upp serien och började titta. Jag blev inte besviken. Snart märkte jag att det var bland det bästa jag sett i detta format. Det är både skratta högt-humor och allvarligare teman, behandlade på ett finurligt och nyanserat vis. Handlingen kretsar kring två medelålders män vars hobby är att gå med metalldetektor och leta efter gamla saker som gömts i marken. De vill inte kalla sig själva för skattletare, men på något vis är det det ändå. Vi träffar också deras familjer och vänner i den metallletarförening de är med i. Alla biroller är perfekt castade och hur udda en del figurer är, så blir de ändå trovärdiga.

Vanliga komediförvecklingar blandas med filosofiska funderingar om tid, åldrande och relationer. Det låter kanske inte som humor, men det är det. Detectorists är, mer än något annat, en väldigt rolig komediserie med en helt eget anslag. Den utspelar sig på landet i norra Essex. De flesta scenerna är filmade utomhus, vilket är ovanligt för vilken serie som helst, men särskilt för en komediserie. Naturen är en karaktär lika mycket som de olika personerna. Aldrig har jag sett en komedi så vackert filmad.

Serien går att se på streamingtjänsten Britbox men också på Youtube. Ta en titt, om ni inte såg den för flera år sedan.

Att samla på skräp

26 Jan

Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.

Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.

Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.

Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.

Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.

Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.

Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.

Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:

”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”

Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.

Julöppet i Fågeltofta

16 Nov

Lördag, söndag alla adventshelger fram till jul, kl 12-16.

26-27 november, 3-4 december, 10-11 december, 17-18 december.

Julklappsrim, inslagning, överraskningar, Jag har Guns’n’Roses-jultröjan på alla dagar…

Lina Wolff i Fågeltofta 24 augusti, 2022

26 Aug

Förr om åren har författarsamtalen varit i Verkstan, som har plats för sjuttio personer,men där händer annat just nu, så vi var i en mindre lokal. Den blev full när trettio personer bänkade sig för att lyssna på scensamtal mellan bokhandlaren och författaren.

Lina Wolff berättade att hon skrev sina första noveller när hon bodde i Spanien och att det spanska kynnet är strängare på många vis. På gott och ont.

En stor läsuppelvelse i unga år var Charles Perraults bok Gåsmors sagor, särskilt den grymma berättelsen om Blåskägg, som mördar sina fruar, tömmer dem på blod och lägger dem i ett rum som den senaste hustrun absolut inte får öppna, men det gör hon förstås ändå…

I senaste boken, Djävulsgreppet finns en person som drabbas av översättningsneuros, hon måste veta vad allting i rummet heter på alla språk hon kan, ifall hon skulle behöva simultantolka. Lina Wolff kan känna en ansats till detta också ibland, för hon har arbetat som tolk.

Några dagar innan besöket i Fågeltofta var hon på Louisiana i Danmark och den litteraturfestival som arrangeras där. Hon intervjuade den argentinska författaren Pola Oloixarac. Det är en fantastisk författare som Lina Wolff starkt rekommenderade. Osäkert om det finns planer på att översätta till svenska, men det ska vi väl hoppas att det gör. Lina Wolff har översatt flera böcker från spanska och det har varit en stor glädje att göra det, även om det inte varit lätt. Tredje riket av Roberto Bolaño, Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Räddningsavstånd av Samanta Schwerin är några titlar Wolff översatt. Kanske har hon översatt färdigt, för det tar hårt på krafterna att göra det, men en bok som hon skulle tänka sig att göra en ny översättning av är Pedro Páramo av Juan Rulfo. Han var en stark inspiration för Gabriel García Márquez och hela vågen av magisk realism som kom från Sydamerika på sextio- och sjuttiotalet.

Mycket annat avhandlades under den timme samtalet varade, mer än som kan rapporteras här. Det avslutades med att bokhandlaren visade boken De ödesdigra breven av den argentinske författaren Marco Denevi och gav författaren ett exemplar av en spanskspråkig utgåva. Originaltitel: Rosaura A Las Diez eftersom han tyckte att även detta är en bok som skulle behöva en nyöversättning. Ingen kände till boken tidigare, trots att den sägs vara en klassiker i hemlandet. Det är en finurligt berättad historia med flera opålitliga berättare.

Sedan gick vi in i antikvariatet och publiken köpte Djävulsgreppet och fick den signerad av författaren.

Höst i Fågeltofta

26 Aug

Från den första september fram till den nionde oktober är antikvariatet öppet söndagar 12-16. Om man hör av sig går det säkert att handla böcker på andra dagar i veckan också.

Sommaröppet i Fågeltofta

25 Jun

ÖPPET 25/6-21/8

Måndag, tisdag, fredag 16-19, onsdag,torsdag 12-19, lördag 15-18, söndag 12-16

EXTRAÖPPET 18/7-31/7

måndag-fredag 12-19, lördag 12-18, söndag 12-16

De dagar jag står på torget händer det ibland att jag inte hinner tillbaka till Fågeltofta på slaget fyra. Om ni väntar en liten stund så kommer jag att anlända.

Med rädsla och nostalgi kommer man ingenstans

13 Maj

Ny utveckling i historien om Kim’s Video gör att detta inlägg förtjänar att läsas igen, elva år senare.

johns antikvariat

Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta…

Visa originalinlägg 909 fler ord

Jarvis Cocker intervjuad av Olivia Laing

9 Maj

Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.

Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.

Mycket läsvärda artiklar, båda två.

Påsköppet

11 Apr

Öppet i Fågeltofta skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdagen, annandag påsk kl 12-16.

Torgbokhandel i Simrishamn skärtorsdag och påskafton.

Våren kommer

8 Mar

Från och med nu är det öppet i Fågeltofta söndagar 12-16. Hoppas kunna begå torgpremiär i Simrishamn lördagen den 26 mars.

Quentin Crisp

18 Feb

Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.

Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.

Ni måste se den! Det är TV-teater när den är som bäst. En så gripande, sann berättelse, gestaltad helt övertygande av Hurt, som blev god vän med Crisp under arbetet med filmen. Här kan ni se hela filmen på Youtube. (Inställningar gör att det inte går att se youtubefilmen i denna blogg.)

Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.

Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.

År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.

Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:

Här är en intervju från The Guardian med John Hurt från 2009 där han berättar om sin vänskap med Crisp.

Och slutligen några John Hurt-scener.

Scennintervju med John Hurt.

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura

8 Feb

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.

Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.

Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.

The Memory Police av Yoko Ogawa (nu på svenska som De förlorade minnenas ö)

15 Jan

The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.

Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”

Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.

Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.

Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.

Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.

Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.

Brazil på SvtPlay till 16/1

5 Jan

Brazil finns att streama på SvtPlay fram till den sextonde januari, 2022. Missa inte! En av de åtta bästa filmerna någonsin enligt bokhandlarens utställning i Fågeltofta 2019.

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

Tom Cruise skänker tårtor – bokhandlaren gör tummen upp.

15 Dec

Detta roar mig. Kanske dig.

Vad är en bluff?

14 Dec

Jag fick mejl ett mejl häromdagen från ett företag som ville hjälpa mig att få fler följare på Instagram.

My colleague Stephanie just found you on Instagram and loved your content! She passed me your details and told me to reach out to you!

My name is Belinda and I am in charge of finding new talent for our Instagram marketing agency. Similar accounts to yours are CRUSHING it on Instagram – from what I’ve seen, you could be doing even better than them!

Belinda fortsätter att berätta att företaget hon jobbar för kan hjälpa mig att få många fler riktiga följare, bara för att mitt Insta är så intressant. Det låter bra, för bra, förstås, så jag inser eller anser att detta företag försöker lura mig. Jag går in på företagets sida och kollar. Det ser bra ut. Ansikten på personer som jobbar där, telefonnummer man kan ringa, citat från nöjda användare. Klicka här för att komma igång, gratis! Hmm, jag vill ju tro att det är ett ärligt bolag. Googlar lite på företagsnamnet med olika kombinationer av ordet bluff. Hittar en artikel i en nättidning som berättar hur bra det här företaget är. Hittar en sida som avslöjar bluffar, de skriver att företaget inte är en bluff. Men varför hittar jag bara en enda artikel? Och den här sidan som avslöjar bluff-företag, vem står bakom den? Det börjar kännas som Philip K Dicks A Scanner Darkly. Består hela världen av falska aktörer som lurar varandra och sig själv? Vem är äkta? Det här företaget som vill hjälpa mig har kanske städat undan negativa omdömen på nätet och sedan arrangerat en positiv artikel som kommer högst upp i sökflödet. Det går kanske att köpa sig ett positivt omdöme på vissa bluffkollarsajter. Jag vet inte och jag orkar inte gå till botten med det,

Tillbaka till ”kom igång gratis” på sidan. Hur lång tid är tjänsten gratis? Vad kostar den sedan? Hittar ingen information om detta, men läser att tjänsten innebär att jag ska lämna över min inloggning till företaget, att det kan hända att Instagram kommer att fråga mig om det verkligen är jag som har kontroll över kontot och då ska jag säga ja (fast jag inte har det…).

Men är det en bluff?

Det är ju inte en bluff, det är bara ett amerikanskt företag som säljer en väldigt problematisk tjänst, som förmodligen skapar en massa krångel för de som faller för frestelsen att testa den. De berättar allting de tänker göra, kunden har all information och ska veta vad den skriver på. Men sedan är man fast.

Det är samma sak som de här snabblånen utan säkerhet. Det låter ju toppen att man kan få låna en halv miljon utan säkerhet, och låneräntan anges ju ganska tydligt, den är mellan tre och nästan trettio procent. Företaget i sig är ingen bluff, men de villkor de erbjuder borde vara förbjudna. Stackars den som är i desperat behov av en halv miljon och lånar det mot en ränta på tio procent eller mer, till exempel. Det går ju aldrig att betala tillbaka med mindre än att man vinner på lotto.

Så länge man säljer en produkt och talar om vad den är så får man sälja vad man vill. Problemet är att vissa desperata människor kommer att falla till föga och med öppna ögon köpa en produkt som kommer att skada dem.

Julöppet

27 Nov

Antikvariatet öppet lördag söndag 12-16 fram till julafton. Glögg efter eget recept serveras i denna semiantika samovar. Välkomna.

Höst

23 Aug

Från och med idag råder hösttider i antikvariatet. I augusti och september är det öppet i Fågeltofta lördag kl 15-18 och söndag kl 12-16. Om ni vill hälsa på någon annan dag så går det säkert att ordna, om ni hör av er några dagar i förväg. Skrivmaskinsutställningen är kvar till sista september.

Notorisk skrivmaskinssamlare siktad i Fågeltofta

8 Jul

Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.

Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.

Årets utställning – Författarnas skrivmaskiner

26 Jun

Kom till antikvariatet och titta på några av litteraturhistoriens viktigaste skrivmaskiner. Vilken skrivmaskin använde Philip Roth när han skrev Portnoy’s Complaint? Vad skrev Françoise Sagan sin debutbok Bonjour Tristesse på? Hade Ian Fleming verkligen en skrivmaskin i guld, och gick den att skriva på? Tio skrivmaskiner visas i ett nyöppnat rum i antikvariatet.

Det blir också en tävling som går ut på snabbskrivning på manuell skrivmaskin. Tävla om ett presentkort på 500 kronor.

Antikvariatet öppet varje dag hela sommaren. Välkomna.

Douglas Coupland inspirerar fortfarande

19 Jun

Douglas Coupland har skrivit en ny bok tillsammans med Shumon Basar och Hans Ulrich Obrist. Den heter The Extreme Self och tar vid där deras förra bok, The Age of Earthquakes avslutades. Det är en sorts handbok för vår nutid och snara framtid. The Age Of Earthquakes talade till mig och jag ska snarast skaffa The Extreme Self. Läs en intervju med Coupland här.

Johns antikvariat på Radio Kristianstad

29 Apr

I tisdags hälsade lokalradion på i Fågeltofta för att prata om böcker som inredningsdetalj. Lyssna här. Jag är med i början, direkt efter nyheterna.

I like minimalist art but it doesn’t look good in my house because I’m a maximalist.

27 Apr

John Waters fyllde sjuttiofem häromdagen. Marc Maron pratade med honom på sin podcast, WTF. Det blev ett bra samtal, fyllt med citatvänliga repliker, som den i rubriken. Ännu bättre var det avsnitt av You’re Booked som jag tidigare tipsat om, där lyssnaren får hälsa på hemma hos John Waters och han visar runt bland sina bokhyllor.

Med Marc Maron pratar han bland annat om tidiga läsupplevelser: ”Grove Press saved my life… Grove Press was the ultimate defier of everything I was taught at school and by my parents… The Marquis de Sade, The 120 Days Of Sodom, I remember reading that and thinking ‘Oh, my God!’ It’s still pretty shocking!”

Denna amerikanska förstaupplaga är till salu i Fågeltofta.

Vem har den rockigaste rösten?

23 Apr

Vårsäsong

25 Mar

Nu öppnar vi i Fågeltofta igen. Många nya böcker, samma gamla katt.

Öppettider i Fågeltofta de närmaste veckorna

Lördag 27/3, kl 12-16, söndag 28/3, kl 12-16.

Skärtorsdag 1/4, kl 11-18, långfredag 2/4, kl 12-16, påskafton, kl 12-16, påskdagen 4/4, kl 12-16, annandag påsk 5/4, 12-16.

Söndag 11/4, kl 12-16.

Musiken har tagit slut

9 Mar

Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.

En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.

Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?

Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.

I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.

Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.

Poddtips

13 Jan

Jag har aldrig lyckats komma in i vanan att lyssna på böcker. Jag måste se bokstäverna och orden för att texten ska gå in. När jag lyssnar tappar jag tråden. Det är lättare att lyssna på podd. Jag gillar mest de som liknar radioprogram, med tydliga reportage eller intervjuer. Här är några av mina favoriter. Titellänken är till Spotify, avsnittslänkarna till hemsidan, ifall de har en egen hemsida.

You Must Remember This heter podden som Karina Longworth gör. Den handlar om Hollywoods okända historia. Varje säsong har ett visst tema och Longworth har gjort ett grundligt researcharbete. Senaste säsongen heter Polly Platt, The Invisible Woman och handlar om en kvinna som varit otroligt viktig för den amerikansk sjuttiotalsfilmen, med början med The Last Picture Show. Utanför Hollywood är hennes namn helt okänt, men utan henne hade filmhistorien varit en annan. Det är ingen överdrift. Tidigare säsonger har bland annat handlat om Bela Lugosi och Boris Karloff, faktakontroll av Kenneth Angers Hollywood Babylon, Döda blondiner och Joan Crawford. Den som är det minsta intresserad av amerikansk filmhistoria måste lyssna på denna podd.

This American Life har cirka fem miljoner lyssnare varje vecka, hälften som radioprogram på NPR och hälften som poddlysnare. Programmet är välkänt. Varje avsnitt har ett tema med två, tre reportage. Det är svårt att förklara vad som är så bra med de bästa avsnitten. Det är bara bra historier, helt enkelt. Verkligheten överträffar dikten. Här är några av mina favoriter. The Room Of Requirement, The Feather Heist, Anatomy Of Doubt, The Super, A Night At The Wiener Circle, Made To Be Broken, A Mess To Be Reckoned With, One Last Thing Before I Go, Digging Up the Bones, The Walls Are Closing In,

No Such Thing As A Fish – är en podd som uppkommit ur TV-programmet Qi. Fyra personer som jobbar för Qi som faktahittare träffas varje vecka och berättar var sitt fakta som de hittat under veckan i nya eller gamla källor. TV-programmet Qi går ut på att få kända personer att gissa på ursprung av ord och fakta. Ofta avslöjas vaneföreställningar.

Here’s the Thing – Alec Baldwin talar med skådespelare, författare, politiker. Det är inte de vanligaste intervjuoffren och det blir ofta intressanta samtal. Robbie Robertson, Joe Dallesandro, John Turturro, Steve Erickson.

Broken Record – Musikproducenten Rick Rubin och journalisterna Malcolm Gladwell och Bruce Headlam talar med musiker. Det blir extra bra när det är Rick Rubin som leder intervjuerna. Några av de bäst samtalen har varit med Bruce Springsteen, Beastie Boys och Buffy Sainte-Marie, men nästan alla samtal jag hört har varit riktigt bra.

Jon Ronson har skrivit flera intressanta reportageböcker. En av dem har han gjort om till podd – So You’ve Been Publicly Shamed. Den handlar om hur lätt det är att cancela (om det nu är ett svenskt ord) folk på nätet för, oftast, harmlösa saker de gjort. Ett dåligt skämt, en tanklös bild. Ett liv slås i spillror, en karriär tar slut för att någon delat en bild utan att tänka på att det finns mängder av människor som lever för att misstolka och söka konflikt på nätet. Han har också gjort poddar som (ännu) inte finns i bokform. En heter The Butterfly Effect och handlar om hur gratisporren på nätet uppkom eller rent av uppfanns när Pornhub grundades av tysken Fabian Thylmann. Här är en intervju från Psychiatric Times där Ronson berättar mer. Under arbetet med denna stora historia hittade han en annan, i samma miljö, ett människoöde: The Last Days Of August. Jon Ronson går till botten med de ämnen han undersöker. Jag rekommenderar hans böcker ännu mer, till exempel The Psychopath Test, som handlar om hur idén om mental hälsa exploaterats och skapat en miljardindustri. Här i The Guardian finns flera långa reportage och intervjuer från Ronsons penna.

The Cryptid Factor är en podcast som levererar nya avsnitt högst oregelbundet. Ämnet är kryptozoologi, alltså djur som vissa påstår finns men vars existens vetenskapen inte kunnat belägga. Som Bigfoot eller Loch Ness-odjuret. Jag är inte särskilt intresserad av detta, men så som ämnet behandlas av Rhys Darby, Dan Schreiber och ”Buttons” är det högst njutbart. Rhys Darby är enormt kvicktänkt och rolig och han får god hjälp av sina något mer sansade samtalspartners. I programbeskrivningen på Spotify står det: ”Though  they take the pseudo-science as seriously as they can, they struggle to take themselves seriously at all.” Det blir ett roligt – ofta skratta högt-roligt – samtal om ett knasigt ämne. Detta har varit min favoritpodd under 2020.

The New York Times Book Review, nyheter från förlagsvärlden, intervjuer med författare, innehållsrikt, välgjort alltid intressant – David Sedaris, David Byrne, Jules Feiffer

You’re Booked är en väldigt bra idé: att besöka författare och få dem att tala om sina bokhyllor. Avsnittet med John Waters är fenomenalt. Men det är en svår balansgång att vara entusiastisk över sin samling utan att samtidigt låta självgod. Jag har lyssnat på några fler avsnitt men har inte riktigt fastnat. John Waters-avsnittet får ni dock inte missa. Det är väldigt inspirerande!

The Film Programme är BBC Radio 4 gör temaprogram om film. Tack vare BBC:s stora arkiv blir dessa program mycket innehållsrika med gamla och nya intervjuer. Några av mina favoritprogram han handlar om Heaven’s Gate, Alejandro Jodorowsky och Derek Jarman’s The Garden.

BBC Radio 4 sänds även programmet A Good Read, där författare och andra ger boktips. Här är ett bra program med Laurie Anderson och radioprataren Stuart Maconie.

Lauren Laverne har morgonprogram på BBC Radio 6. Där får hon möjlighet att prata med en mängd olika människor. Ibland blir det riktigt intressant, som den gången hon pratade med John Malkovich. Intervjun början vid minut 19.

Mitt intresse drar åt radio, som synes. Hoppas några av dessa tips kan locka till lyssning.

Shoplifters på SVT hela januari

4 Jan

Ni får inte missa den japanska filmen Shoplifters! Den finns att se på SVT Play hela januari. Den handlar om en familj som lever på marginalen och gör vad som krävs för att överleva. I början är det ganska oklart vad som egentligen händer och hur familjens inbördes förhållanden ser ut, men allteftersom så förstår man hur det hänger ihop. Det är en oupphörligen spännande och gripande film. Temat påminner om Bong Joon-hos Parasite, hur en familj arbetar tillsammans för att överleva och ibland tvingas bryta mot lagen för att klara sig, men de är ändå mycket olika. Skynda och se. Hinner ni inte i januari så har jag ett ex eller två till salu i antikvariatet.

Julpussel

29 Dec

När jag var mycket ung och min science fiction-vurm stod i full blom, upptäckte jag konstnären Boris Vallejo. Han hade målat omslagsbilden till några böcker jag gillade, till exempel Berserker’s Planet av Fred Saberhagen.

En dag när jag gick på Strøget i Köpenhamn såg jag en man som lagt ut en filt på marken där han sålde inramad konst. Många av tavlorna kände jag igen som Vallejo-bilder. Jag köpte två stycken, som i flera år hängde på min vägg tillsammans med bilder av Salvador Dalí. Olika som de är så är det två konstnärer som lätt eggar fantasin hos en ung science fiction-läsare. Tavlorna som gatuhandlaren såde var helt enkelt bilder han klippt ut från en bok och ramat in med enklast möjliga clipramar.

Jag har inte tänkt på Boris Vallejo på många år, men i jul fick vi ett pussel i julklapp av tomten, med motiv av Boris. Det var ett kärt återseende. Tyvärr är vi inte de mest erfarna pusslare, så vi har inte kommit så långt, men det är ju några dagar kvar på ledigheten.

Boris Vallejo lever och har hälsan än. Sedan jag följde hans göranden på åttiotalet har han hittat kärleken, som delar både hans intressen och skicklighet. Snacka om själsfrände.

Why would you want to walk down the street and not listen to the street? I completely failed to grasp that one.

11 Nov

Film Music 1976-2020 heter en ny samlingsskiva från Brian Eno med musik skapad till producerade filmer, i motsats till albumet Music For Films, som ju innehöll musik som sökte sina filmer. Här är en bra intervju i The New York Times, där han bland annat säger det som står i rubriken. Jag håller helt med honom. Jag kan inte ha hörlurar på mig när jag är utomhus. Att gå eller springa med hörlurar kopplar bort mig från omgivningen. Det är kanske önskvärt för många, men det finns så mycket att höra och lyssna på i verkligheten, tycker jag. Synd att missa det. Hemma, däremot, lyssnar jag alltid på musik eller pratradio. Så de senaste dagarna har det varit mycket Eno hemma.

Bruce Springsteens litterära influenser

6 Nov

I podcasten Broken Record intervjuar Rick Rubin och Malcolm Gladwell musiker. Eftersom Rubin är en av vår tids främsta musikproducenter så får han musiker att öppna sig och prata om saker de i vanliga intervjuer inte får tillfälle att diskutera. När Bruce Springsteen härförleden berättade om sin nya skiva så nämnde han till exempel att tre av de viktigaste litterära influenserna för honom varit James M Cain, Flannery O’Connor och Jim Thompson. Oväntat men ändå självklart när man hör det. Han säger också att han inte inspirerats av musik sedan han var ung, utan att litteratur och film är det enda – förutom verkligheten – som givit inspiration till hans konst sedan början på sjuttiotalet.

Här är Springsteens version av The Grapes Of Wrath.

Philip Guston berör fortfarande

5 Nov

Här är en artikel om en uppskjuten utställning med verk av Philip Guston. Jag upptäckte den här konstnären ganska nyligen och jag har några böcker med hans konst i nätbutiken. Intressant att konst kan vara så explosiv fyrtio år efter konstnärens död.

”I still have it, by the way”

24 Okt

Jag kan också rekommendera John Rechys City Of Night. Tror jag har ett exemplar i antikvariatet.

Konsten att lyssna

3 Aug

Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.

Sommaröppet

21 Jun

Öppet i Fågeltofta 21 juni till 16 augusti.

Måndag-fredag 16-19, lördag 16-18, söndag 12-16

Extra öppet 6 juli till 24 juli

Måndag-fredag 12-19, lördag 12-18, söndag 12-16

Little Richard

13 Maj

När jag var åtta, nio år berättade någon att Little Richards ”Lucille” var en häftig låt. På något vis hittade jag en köpkassett där låten fanns med. Men jag blev förvånad och besviken för den lät inte alls som jag trodde att den skulle låta. Jag hade nog hört ”Tutti Frutti” och ”Long Tall Sally”, men den här ”Lucille” liknade inte alls dem. Det visade sig att jag kommit över en kassett med countrymusik och att det var Kenny Rogers låt ”Lucille” och inte Little Richards. Olika världar. Felet rättades och när jag väl fick höra den rätta låten blev jag glad. Inget ont om Kenny Rogers, men Little Richards ”Lucille” är tidernas bästa rocklåt, tycker jag.

En timslång dokumentär där Little Richard själv berättar om sin uppväxt och karriär. Mycket sevärd.

Snygg konsertfilm av DE Pennebaker.

Påsköppet

8 Apr

Antikvariatet är öppet från skärtorsdag till annandag påsk, klockan 12 till 16. Välkomna.

Stephen, Jack och jag

14 Mar

I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika  kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.

Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.

Basket

27 Jan

Jag är ingen basketfan, men jag blir ändå ledsen och chockad när en av spelets största rycks bort i en dum olycka. Han var en konstnär. Samma dag som det hände hade han gratulerat LeBron James när han slagit ett av hans poängrekord.

Neil Gaiman räddar dagen

25 Jan

En bokhandlare beklagar sig på twitter över att han inte har haft en enda kund på hela dagen. Neil Gaiman uppmärksammar detta och ber sina följare att handla böcker av denna bokhandlare. Plötsligt har han fler ordrar än på länge!

Läs mer här. Neil Gaiman skriver bra böcker och gör dessutom allt han kan för att stötta den fysiska boken.

Årets juletta i England

20 Dec

En Jarvis Cocker-låt från 2006 håller på att bli Englands juletta. Kulturen frodas i det mörka politiska landskapet.

Kampanjen att ta denna låt till nummer ett gick inte lika bra som Jarvis & Co hade hoppats; den landade på fyrtioåttonde plats. Etta blev, för andra året i rad, LadBaby med en korvsång till melodin av ”I Love Rock and Roll”.

Jul i Fågeltofta

29 Nov

Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…

Det blir rimstuga, julklappsförslag, inslagningsservice, hembakat och annat som kan bidra till julstämningen. Kanske Dafne visar sig också.

Välkomna!

Midnight Cowboy 50 år

8 Okt

Idag är det femtio år sedan Midnight Cowboy hade svensk premiär. Tillsammans med Easy Rider, som kom samma år, öppnade den dörren till ett nytt sätt att göra film i Hollywood, inspirerad av en europeiska filmen med en mer realistisk stil, inte minst vad gäller skådespeleri och ämnesval.

Filmen berättar historien om Joe Buck, som lämnar Texas för New York med idén att han kan tillfredsställa rika, äldre kvinnor mot betalning. Vi förstår att han haft en svår uppväxt och varit utsatt för ett trauma som ung.

Han klär ut sig till cowboy i Stetsonhatt och cowboyboots. När han efter en lång bussresa stiger av i New York, är han en främmande fågel även med New York-mått mätt. Han lever i en fantasivärld och är inte mogen att hantera stadens hårda klimat. Han blir lurad och utnyttjad av alla han möter och snart står han utblottad.

Filmen regisserades av John Schlesinger, en brittisk regissör som några år tidigare vunnit oväntad framgång med filmen Darling. Den vann tre Oscarstatyetter, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll för Julie Christie. Schlesinger blev själv nominerad för bästa regi. Han var skolad i den brittiska dokumentärfilmen. När han skulle göra sin första amerikanska film valde han att basera den på en nyutkommen roman av författaren James Leo Herlihy. Schlesinger säkrade rättigheterna till boken redan vid publikation, 1965. Han var också tidig med att få Dustin Hoffman att acceptera den ena huvudrollen, som den dödssjuke skojaren Ratso Rizzo, innan han gjort rollen som Benjamin Braddock i Mandomsprovet. Processen att få allting på plats för Midnight Cowboy drog ut på tiden och då hade Hoffman redan hunnit göra Mandomsprovet. Dess regissör, Mike Nichols uppmanade honom att backa ur Midnight Cowboy. En så osympatisk roll skulle vara karriärdödande, trodde Nichols. Han hade förstås fel; Hoffmans karriär nådde nya höjder och Ratso är inte alls osympatisk. Kanske i början på filmen, men när vänskapen etablerats till Joe Buck så vill vi som åskådare att han ska lyckas ta sig till Florida och bli frisk. Det gör slutet extra smärtsamt.

Den andra huvudrollen, som Joe Buck, var först tänkt att spelas av Michael Sarazin, mest känd från Sidney Pollacks They Shoot Horses, Don’t They? mot Jane Fonda. Men Sarazin försökte förhandla om sitt kontrakt efter att han tackat ja, för att få högre lön, men istället för mer pengar fick han sparken. Rollen gick istället till Jon Voight. Han var mer lättövertalad och gjorde rollen mot avtalsenlig lön. Hoffman fick betydligt bättre betalt. Voight hade haft mindre roller i några TV-serier och filmer, men han var främst teaterskådespelare i New York. Midnight Cowboy gjorde honom till filmstjärna över en natt.

När filminspelningen påbörjades våren 1968, hade Mandomsprovet haft premiär några månader tidigare; Dustin Hoffman var ännu inte superstjärna och Jon Voight var det ingen som kände till utseendet. Hoffman hade fått en beundrarskara, och vakter anställdes för att hålla dem från hans trailer, men när han var sminkad och klädd som Ratso liknade han inte längre den renrakade Benjamin Braddock, vilket gjorde att han och Voight kunde röra sig relativt fritt och filmarbetet genomfördes i stora delar direkt på gatan. Människorna i bakgrunden i gatuscenerna är inte statister. Schlesingers skolning som dokumentärfilmare kom till god använding. Ibland användes ren gerillataktik när man gömde kameran i en stor låda på ena sidan gatan och filmade Hoffman och Voight på andra sidan, utan att fotgängarna visste vad som var på färde.

Det är först när Joe Buck förlorat allt som berättelsen börjar på riktigt. Han får av en slump syn på en av dem som lurat honom, Ratso, springer ifatt honom för att straffa honom, men Ratso har inga pengar. Istället erbjuder han honom att bo i hans lägenhet, som är belägen i en rivningsfastighet. De båda inleder en vänskap och hjälper varandra att överleva i staden. Ratso blir Joe Bucks hallick, som ska hjälpa honom att hitta kunder.

Det finns några beröringspunkter mellan Midnight Cowboy och en av Audrey Hepburns mest kända filmer, Frukost på Tiffany’s, som kom åtta år tidigare. Midnight Cowboy är som en mörk spegelbild av Frukost på Tiffanys. Hepburn spelar Holly Golightly, som är en mer framgångsrik prostituerad än vad Joe Buck lyckas bli. Som det skildras i filmen är det en ganska behaglig tillvaro att få ”50 dollars for the powder room”, och stå ensam utanför Tiffany’s tidigt på morgonen och dricka kaffe efter en natts arbete.

Det första som händer när Joe Buck anländer till New York är att han passerar samma skyltfönster som Holly Golightly stod vid åtta år tidigare. Utanför entrén till Tiffany’s ligger en man utslagen. Människorna på gatan skyndar förbi, ingen hjälper honom. Var man för sig själv. Joe Buck tittar förbryllat på mannen innan han också går vidare. Det är hans första smak av storstadslivet.

Holly och hennes granne, författaren, går till Tiffany’s och talar med en trevlig, välklädd försäljare, spelad av John McGiver. De har inte råd att handla något, men de har en ring som de hittat i ett paket flingor. De ber att få den graverad och det går den vänlige expediten med på. I Midnight Cowboy spelar samme McGiver en smutsig och orakad, halvgalen predikant som klädd i morgonrock tar emot Joe Buck, lurad av Ratso att predikanten på något vis kan hjälpa honom. Joe flyr från predikanten. Ratso har redan stuckit.

Mot slutet av filmen ser Joes planer ut att gå i uppfyllelse. Han blir bjuden till en hipp fest tack vare sitt utseende och sina kläder. Där får han en kund som betalar för hans tjänster och till och med ger Ratso pengar till taxi hem. Hon spelas av Brenda Vaccaro. Festen är också ett eko av Frukost på Tiffany’s. Holly Golightlys cocktailparty, ljudsatt av Henry Mancini, är ljust och trevligt; festen i Midnight Cowboy är psykedelisk och liknar mer en feberdröm. Det som händer på de båda festerna är likartat. De vackra människorna festar och tar droger. Skillnaden är tonen i berättandet.

Schlesinger fick kontakt med Andy Warhol och hans superstars på the Factory. På festen syns flera av dessa, som till exempel Ultra Violet, och även filmregissören Paul Morrissey, som jobbade nära med Andy Warhol. Det var tänkt att Andy själv skulle synas i filmen, men den tredje juni 1968 blev han skjuten av Valerie Solanas, vilket satte stopp för det.

Ultra Violet

Paul Morrissey blev så inspirerad av att statera i Midnight Cowboy att han gjorde en egen film som handlade om en hustler i New York, spelad av Joe Dallessandro. Den gjordes sommaren 1968 och hade premiär på hösten samma år, ett drygt halvår innan Midnight Cowboy premiärvisades i USA. Det blev så småningom en trilogi, Flesh (1968), Trash (1970) och Heat (1972). Det är illa skådespelade filmer men de har en råhet som går utanpå det mesta. Rolling Stone utnämnde Trash till årets bästa film.

Slutet i Midnight Cowboy är bland filmhistoriens sorgligaste. Joe Buck och Ratso sitter på bussen på väg till Florida. Det är ljust och soligt under resan. Ratso är mycket sjuk och dör innan bussen når sin slutdestination. Joe Buck slänger sina cowboykläder i soptunnan och påbörjar ett nytt liv, ensam och långt bort från New York. Slutet i Frukost på Tiffanys är raka motsatsen. Det är natt och det spöregnar. Holly Golightly har schasat iväg sin katt men ångrat sig och är ute och letar efter den. Författargrannen hittar henne. De inser att de älskar varandra, de hittar katten och omfamnar varandra i regnet.

Schlesinger bodde granne med Bob Dylan i Malibu. När Dylan fick veta vad Schlesinger arbetade med blev han intresserad och bad att få läsa manuskriptet. Han sa att han ville skriva en låt till filmen. Det gjorde han också, men den blev klar för sent och under tiden hade Schlesinger jobbat med Harry Nilsson och kommit fram till att en cover på Fred Neils ”Everybody’s Talkin” skulle passa bäst i filmen. Dylans låt, ”Lay Lady Lay” blev klar lite för sent, annars kanske den hade hörts istället. Men Dylans musik är med indirekt ändå. För att komma i rätt stämning lyssnade Schlesinger och filmteamet ofta på ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”, och filmens instrumentala tema, av John Barry är tydligt inspirerat av Dylans munspel på den låten.

Det senaste exemplet på filmens fortsatta påverkan är Once Upon a Time in Hollywood. Quentin Tarantino har byggt sin karriär på att citera och parafrasera äldre filmer och sällan har han använt så många filmreferenser som i denna film. Därför är det inte orimligt att tro att det inte är en slump att Brad Pitts rollfigur, stuntmannen Cliff Booth, i en stor del av filmen bär en gul hawaiiskjorta som är väldigt lik den skjorta Ratso har på sig på bussen i slutet av Midnight Cowboy. Både Ratso och Joe Buck vet att han är döende. När han lutar sig mot Joes axel drömmer han för en kort sekund om livet i Florida. Han skuttar omkring på stranden, frisk och stark. Men snart återvänder vi till verkligheten och Ratso sluter ögonen för sista gången.

Cliff Booth och hans Hawaiiskjorta

Hela OUATIH är ju en dröm, en alternativ verklighet som aldrig blev, lika lite som Ratso fick komma till Florida och bli frisk. Den gula skjortan talar om för tittaren att detta är en dröm. Ett ytterligare bevis för att den gula skjortan inte är någon slump är det faktum att Brenda Vaccaro spelar en liten roll i OUATIH, som filmproducenten Marvin Shwarz’ (Al Pacino) hustru. Varför göra sig besväret att engagera just henne för en roll så liten att den lika gärna kunde gjorts av en statist om det inte var någon poäng med det?

Ett en annan beröringspunkt mellan filmerna är att det var Roman Polanski som föreslog att Schlesinger skulle använda Adam Holender som filmfotograf. Polanski och Holender hade studerat tillsammans i Polen. Midnight Cowboy blev hans första jobb i USA och början på en lång, framgångsrik karriär som filmfotograf i Hollywood.

Listan över filmer och TV-serier som skojar eller gör parafras på Midnight Cowboy är lång. Några av de mest kända är: Forrest Gump, Elf, Back to the Future II, Pitch Perfect II, Buffy the Vampire Slayer, Northern Exposure, Flight of the Conchords, Community, Rick & Morty, Curb Your Enthusiasm och The Simpsons (flera gånger). Men den allra roligaste blinkningen till filmen görs nog i Seinfeld där Jerry och Kramer i slutet på ett avsnitt tvingas ta bussen. Kramer får näsblod och, ja, sedan hamnar vi i Midnight Cowboy. Det outsägligt sorgliga slutet förvandlas till humor.

Det finns ytterligare en koppling mellan Seinfeld och Midnight Cowboy. När Joe Buck står på botten och inte ser någon annan utväg, försöker han sälja sex till en ung man. Till och med i den transaktionen blir han blåst; killen har inga pengar. Den unge mannen spelas av Bob Balaban, som många år senare spelade TV-chef i Seinfeld. Det är han som försöker förhandla med Jerry och George när de ska skriva sin TV-serie ”about nothing” och senare blir han kär i Elaine och blir Grenpeace-aktivist för att vinna hennes hjärta.

Bob Balaban

Denna mörka och, som Mike Nichols tyckte, karriärdödande, film vann tre Oscarstatyetter. Detta trots att den hade artonårsgräns, var X-rated, en kategorisering reserverad för porrfilm och extrema våldsfilmer. Den vann för bästa film, regi och manus efter förlaga. Både Hoffman och Voight nominerades för manliga huvudroll, men förlorade till John Wayne i True Grit.

Det är svårt att överskatta det inflytande Midnight Cowboy haft på filmskapandet i USA. Hur hade Taxi Driver och Mean Streets sett ut utan Midnight Cowboy? Att skildra människor i marginalen på den stora skärmen var sällsynt och Midnight Cowboy bröt ny mark, som inspirerade exempelvis John Cassavetes och den följande amerikanska indievågen på sjuttio- och åttiotalet att göra film i samma anda.

Filmen står sig än idag som en stark skildring av vänskap mot alla odds och den tål att ses om många gånger.

Lyssna på Paperback Writers

2 Okt

Jag lyssnar ganska mycket på BBC Radio, både för musiken och programmen. Om några dagar börjar en ny säsong av Paperback Writers, där författare berättar om sina musikinfluenser. Det brukar alltid bli intressant lyssning. Den här omgången fokuseras på serieförfattare och vi får höra vad Alan Moore, Neil Gaiman och Hannah Berry lyssnar på för musik, och varför.

Synd att jag inte förstår att uppskatta Nick Caves musik

28 Aug

Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.

När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.

Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.

Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.

Johns antikvariat i Ystads Allehanda

28 Jun

I dagens Ystads Allehanda rapporteras från utställningen De Åtta Bästa Filmerna Någonsin Affischer.

Årets utställning i Fågeltofta handlar om filmaffischer

24 Jun

Vad betyder ”bästa”? Det här är ett personligt urval av bokhandlaren. Kom till antikvariatet i sommar och titta på affischerna och prata film.

Sommar i Fågeltofta

3 Jun

Sommarsäsongen i Fågeltofta börjar i år söndagen den 23 juni och slutar söndagen den 18 augusti. Antikvariatet är öppet varje dag.

Måndag-onsdag, fredag: 16-19, torsdag 12-19, lördag 15-18, söndag 12-16

Extra öppet vardagar 9 juli-20 juli: måndag-fredag 12-19

I kaféet blir det utställning av filmaffischer.

Torghandel i Simrishamn fyra-fem dagar i veckan hela sommaren.

 

Dyra böcker?

27 Apr

Svensk Bokhandel ställde en fråga till några boktyper. Här är mitt svar.

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Femtio år av JD Salingers skrivarbete på väg att publiceras

1 Feb

Jag hoppades och nu verkar det vara sant. JD Salinger fortsatte att skriva, han lät bara bli att publicera. Nu kommer dessa texter att publiceras med början inom några år. Läs mer i The Guardian.

Edward Gorey

11 Jan

Det har kommit en ny biografi över författaren och tecknaren Edward Gorey. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den, men jag lärde mig mycket om Gorey från recensionerna i The New Republic och The New Yorker.

Jag blev uppmärksam på Edward Gorey och hans verk första gången jag besökte New York, 1989. Jag handlade kanske flest böcker på Strand Book Store (då, 8 miles of books, nu, 18 miles of books) men den bokhandel jag gillade allra mest hette Gotham Book Mart. Den grundades 1920 och tvingades stänga 2007. Under hela den långa tiden hade butiken bara två ägare, Fanny Steloff från 1920 till 1967, och Andreas Brown som köpte verksamheten 1967 och drev den fram till 2007, då konkurs var oundviklig. Steloff arbetade kvar i butiken till sin död 1989. Hon blev 101 år gammal.

Nå, bokhandeln var helt fantastisk, lika mycket litterär salong och mötesplats som vanlig butik. Jag var där bara fyra-fem gånger under två besök i New York 1989 och 1992. När jag besökte staden år 2000 var den stängd de dagar jag passerade. Woody Allen, en flitig kund, sa att Gotham Book Mart var ”…everyone’s fantasy of what the ideal bookshop is.” Jag håller helt med.

Brown blev vän med flera författare som handlade hos honom. Han verkar ha kommit extra bra överens med Gorey. Gotham Book Mart gav ut tio av Goreys böcker och sålde och visade original och trycksaker som Gorey skapat. Jag blev fascinerad av vad som visades, då första gången jag var där, men jag förstod det inte riktigt, och köpte ingenting av Goreys verk, tyvärr.

Långt senare fick jag The Unstrung Harp av en man jag var på väg att bli nära vän med, men något gick fel, så våra vägar skildes, vilket gjorde mig ganska ont. Att minnas honom med en Edward Gorey-bok i allmänhet, och The Unstrung Harp i synnerhet är mycket passande.

Häromdagen var jag och köpte böcker i ett hem och kom då över den första svenska utgåvan av en Goreybok, Giftskåpet – tre betänkliga bilderböcker, utgiven av Bo Cavefors 1965. Det gladde mig mycket. Samma kväll zappade jag runt på TV:n, något jag nästan aldrig gör nuförtiden, och hamnade då i slutet av ett Simpsonsavsnitt, som gjorde en egen, mycket stilig hyllning till Edward Gorey. Vilket sammanträffande.

Januari är uppenbarligen Edward Goreys månad i år, i alla fall i min värld.

Lindsay Kemp

10 Jan

Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.

Här är ett klipp från en annan intervju, tagen från en dokumentär om Kemp som inte blivit klar än, fast arbetet pågått i tio år.

Decemberöppet

30 Nov

Det är öppet i Fågeltofta varje helg fram till julafton, till och med fjärde advent, dan före dan.

Lördag-söndag klockan 12-16.

Julklappstips, hembakat, glögg, rimstuga. Hela paketet, inklusive decemberväder inomhus. Ta på en extra tröja om ni hälsar på. Det är inte varmt i butiken.

Fågeltofta i oktober. Blir det lika vitt i december?

Bowies Glastonburyspelning 2000

8 Okt

Om några veckor kommer BBC att visa hela David Bowies spelning på Glastonbury år 2000, som avslutade festivalen. Många säger att det var det bästa som gjorts på Glastonbury, men hela spelningen har inte visats tidigare, konstigt nog, bara den halvtimme jag delar här. Ser fram emot att se hela. Här är David Bowie som spelar David Bowie, omfamnar hela sin karriär. Han spelade förstås alltid rollen av David Bowie, men det är extra tydligt i den här spelningen, tycker jag. Här är han femtiotre år gammal och får hela publiken att hoppa och leva sig in till hundra procent. Fantastiskt. Jag saknar honom mer för varje dag som går, vilket jag inte trodde var möjligt.

Höstsäsong

20 Aug

Då var sommarsäsongen över för min del och jag drar ner på öppettiderna. Fram till slutet av september är det öppet i Fågeltofta lördag 16-18 och söndag 12-16, och jag står på torget i Simrishamn fredag och lördag.

Som vanligt har det varit roligt och stimulerande att sälja bra böcker till bra människor, men det hindrar mig inte från att återkomma om en vecka eller två med en rapport om några knepiga kunder vars enda bidrag till min verksamhet är de ”roliga” historier de genererat.

Tack för den här sommaren.

Ögat i magen – Fredrik Jensner. Utställning i Fågeltofta hela sommaren.

28 Jun

Retrospektiv utställning av Fredrik Jensners verk i antikvariatets kafédel. Öppet varje dag hela sommaren.

Några lever

22 Jun

En rundtur i Liverpool med Paul MacCartney och James Corden.

 

 

Nyinkommen kokkonst jorden runt

18 Jun

Torgsäsongen är här och jag hinner nog inte lägga upp så många annonser på bokbörsen under sommaren. Här är nya matlagningsböcker från när och fjärran. Anthony Bourdain reser jorden runt, Torgny Lindgren berättar om maten i Västerbotten, Yukiko Duke presenterar det asiatiska köket, memoarer med det sovjetiska köket i fokus, gammal skånsk mat, Peter Loewe i Italien… och mer här.

Heathers som tv-serie

24 Maj

Att göra TV-serie av filmen Heathers låter som en dålig idé. Ändå har flera produktionsbolag jobbat med idén i tio år. Alla försök har fallerat, fram tills nu när Jason Micaleff för Paramount Network gjort en första säsong. Dock är ämnet så kontroversiellt att premiären skjutits upp flera gånger. Pilotavsnittet visades i mars (men bara på nätet, tror jag). Nytt premiärdatum är satt till tionde juli. Den kommer att finnas tillgänglig på HBO Nordic.

Originalet med Winona Ryder i huvudrollen handlar om mobbing, mord och självmordskult i high school-miljö – fast med humor… TV-serien har samma ingredienser, men vrider om kniven något varv till. Precis alla som tittar kommer att kunna känna sig kränkta och förbannade. Inte får man skämta om det där! Men jag säger att om det inte svider är det inte riktigt bra humor. Jag har sett första avsnittet och jag är försiktigt hoppfull. Det kan bli bra.

Daniel Waters, som skrev originalfilmen har inte arbetat med TV-serien, men han har sett den. Vad han säger i en artikel i Vanity Fair gör också att jag tror att serien kan vara riktigt bra:

A good dark comedy is the metaphorical lobster where you have to put it in the pot where the water’s still warm and cozy and then turn up the heat,” Waters says. “It’s easy to satirize the right, but when you can satirize the left, too, then you’re really making people feel uncomfortable. Anytime the world becomes politically correct, that’s the time to become satirically anti-politically correct.

Tema Gotland

1 Maj

Böcker om Gotlands långa historia finns nu att köpa här. Visby domkyrkas gravstenar, konstskatterna i Gotlands kyrkor, Visbys historia, allmogen och hussederna på Gotland och flygets historia på Gotland. Allt finns nu i nätbokhandeln.

.

Idag spelar Chrysta Bell och K.Flay i Stockholm

26 Apr

Got a light?

Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.

Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.

På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut  som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!

Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.

Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).

K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är  föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.

En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.

Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.

Att bränna lador nu som film

12 Apr

Vilka filmer som tävlar i Cannes om en månad avslöjades idag. En av filmerna heter Burning och är regisserad av Lee Chang-Dong. Den är baserad på Haruki Murakamis novell ”Bränna lador”, från novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök. Finns att köpa i Fågeltofta.

Ny musik från Fatoumata Diawara

27 Mar

Det här är en sparsmakad artist. Första skivan kom 2011 och först nu, sju år senare, kommer uppföljaren. Hon har jobbat med andra musikaliska samarbeten och skådespelat en del, så hon har säkert varit upptagen, men jag har väntat ivrigt på ny musik från Malis Fatoumata Diawara. Debutskivan, Fatou, var väldigt bra. Nya singeln är lovande.

99 år

24 Mar

I omklädningsrummet på tennisklubben berättade en bekant om en granne han haft en gång. Grannen var pigg fast han var gammal. Han hade fyllt 99 år, men han sa att han inte tänkte bli hundra. När hundraårsdagen närmade sig ringde lokaltidningen och ville skriva artikel. Nittionioåringen undanbad sig. Kanske hade tidningen dåligt med material, så de sa att de tänkte skriva ändå, eftersom inte så många människor blev så gamla.

Några dagar innan födelsedagen sa mannen till min bekant att han inte tänkte uppleva sin födelsedag. Han slutade helt enkelt att äta och dricka och dagen före dagen före födelsedagen dog han. Min bekant ringde tidningen och berättade vad som hänt och bad dem stryka artikeln, för hundraåringen de tänkt skriva om blev ju inte hundra. Det här var i fördigital tid, så sidan var redan satt och klar för tryck, men tidningen förstod att det inte skulle se bra ut med den här texten, så de stoppade den.

I dag, den 24 mars, fyller Lawrence Ferlinghetti 99 år. Han tänker inte fira sin födelsedag, men han verkar inte ha så drastiska planer som min bekants granne heller. Han lever och arbetar och fortsätter skriva. Han grundade en av världens bästa boklådor, City Lights Books i San Francisco och han var delaktig i beatrörelsen när den uppstod. Han har varit en viktig röst i amerikansk litteratur i sextio år.

Här är en ny intervju med honom, inför födelsedagen.

Jag känner ett litet släktskap med Ferlinghetti. Jag har också grundat en bokhandel och i intervjun läser jag att han, precis som jag, har en roddmaskin i sitt arbetsrum. Hoppas att den kan hjälpa mig att bli minst 99 år gammal, lika välbevarad som Lawrence Ferlighetti.

I enjoy acting, but I really do it because I’ve got enough downtime so I can read science fiction

16 Mar


Paul Giamatti är en underbar skådespelare. Första gången jag såg honom var förmodligen i NYPD Blue på nittiotalet. Sedan syntes han i intressanta biroller på både bio och TV som Homicide: Life on the Street, Donnie Brasco, Mighty Aphrodite och annat, innan han blev en stjärna i sin egen rätt med filmer som Man on the Moon, Sideways och American Splendor. Oftast spelar han en stor biroll, men det är nästan alltid honom man minns. Han är flitig och allting han är med i är verkligen inte bra, men han är alltid bra. Nu är han aktuell i tredje säsongen av Billions. Där har han faktiskt huvudrollen. Det är alltid kul att se honom, även om Bilions kanske inte är den sortens serie jag gillar mest.
I den här intervjun visar det sig att han är en älskare av science fiction-böcker. Inte bara det, han gillar de äldre böckerna, han vill ha lukten av gammal pulppocket. Vilken hjälte. Jag kunde inte hålla med honom mer. De första fem minuterna av denna intervju måste vara bland de ärligaste och härligaste jag sett på länge i talkshow-väg. Paul Giamatti skulle verkligen trivas i Fågeltofta.

Insnöad onsdag

28 Feb

Någon frågade efter artister som påminner om Joanna Newsom. Jag föreslog Vashti Bunyan och Linda Perhacs. Då fick jag i min tur förslag på för mig okända artister som Trees och Caedmon. Det blir en väldigt avslappnad, insnöad onsdag.

 

 

I know the past is the past, but then again the present’s nothing without it

16 Feb

Jag utnämner härmed ”Love You so Bad” av Ezra Furman till vårens låt. Den har precis allt jag vill ha av en bra poplåt, och lite till. Den är omedelbart catchy, den känns originell och bekant på samma gång. Texten är en hel novell, eller ett synopsis till en film. Och som bonus är cellon framträdande i ljudbilden, mitt favoritinstrument. Det blir inte bättre än så här.

Han verkar vara en bra artist och inte en enlåtskille. Live låter han som en blandning av Beck och Emo Phillips, men 100% äkta. Jag älskar det här!

Häromdagen var han med på BBC Radio 2. Det var där jag hörde honom först. Lyssna på intervju och några livelåtar här.

Den ultimata cellopoplåten är förstås Nick Drakes ”The Cello Song”.

Den är i och för sig inte sämre live med tvärflöjt.

Två timmar Bowie-covers via Howard Stern och Tony Visconti

15 Feb

Howard Stern sänder radio varje dag i veckan. Han är fantastisk på många vis och lite otäck på en del andra. Förutom sitt eget program producerar han specialprogram. Här är det senaste, en två timmar lång special med nyinspelade David Bowie-covers. Tony Visconti är gästprogramledare. Det är verkligen en brokig samling uttolkare, nya som gamla. Shawn Colvin, Lisa Loeb, Huey Lewis, det var länge sedan man hörde deras musik. Gogol Bordello, Garbage och Billy Corgan är inte riktigt lika osynliga, men ändå inte i centrum längre. De flesta musikerna är helt okända för mig, men gör bra versioner. Greta van Fleet, Jade Bird, Kristeen Young är nya bekantskaper, men jag ska helt klart lyssna mer på deras musik efter detta smakprov. Här är länk till programmet.

 

När Ernst-Hugo Järegård var sjutton år läste han Bödeln

3 Feb

När Ernst-Hugo Järegård var sjutton år använde han inte bindestreck i sitt namn.

I Lost my Heart to a Starship Trooper – Sarah Brightman & Hot Gossip

20 Jan

Den här missade jag när den var ny, 1978. Oj, vad jag hade älskat den då! Men tycker den är rätt fantastisk nu också.

Spalding Gray, Weimaranerhundar, Alec Baldwin, Steve Erickson

8 Jan

Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.

Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i  New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom.  Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.

James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.

 

Parkeringsplatsen, dan före dan

24 Dec

Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.

”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”

Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”

Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”

”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”

Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.

”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”

”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”

Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.

”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”

”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.

”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”

”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?

”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”

Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.

”Varför var hon såg arg?” sa hon.

”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”

”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”

Det kunde jag hålla med om. Stackars  stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.

 

Bokhandlarens klagan – The Diary of a Bookseller av Shaun Bythell

12 Dec

Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.

Boken är vad den heter, och följer Shaun dag för dag under ett års tid. Vilka kunder kommer in i affären, vad köper de? Vad får bokhandlaren in för böcker och boksamlingar? Det är underhållande och igenkännande läsning för en bokhandlare; kanske förvånande och upplysande läsning för en icke-handlare. Att handla med böcker är väldigt stimulerande på många plan, men det kan också vara enormt frustrerande. Shaun Bythell använder dessa frustrationer på ett kreativt sätt. På sin facebooksida har han i flera år berättat om märkliga saker kunder säger och gör i hans affär. Flera såna historier finns i boken, men också längre resonemang om bokhandel i allmänhet. Hur den sköttes förr, hur man måste göra nu, med hjälp och hinder av internet. Varje kapitel inleds med ett citat från George Orwells essä ”Bookshop memories” från 1936. Orwell tyckte inte alls om att arbeta i bokhandel och kunderna var det värsta av allt. Shaun Bythell håller med honom och även jag, ibland. Orwell skriver till exempel ”There are two well-known types of pests by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who […] tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying.”

En rolig aspekt för mig själv är hur likt mitt och Shauns bokhandelsliv är, ner till detaljer om vilka böcker vi verkligen hatar att sälja. Bokhandlarens klagan är kanske universell. Det är för mig en mycket givande sysselsättning att sälja böcker. Jag träffar intressanta människor som inspirerar och informerar mig. Men ibland möter jag en person som är raka motsatsen. Det verkar Shaun också göra. Han skriver mycket underhållande om dem i sin bok. Folk som stormar in i butiken och utropar ”Här skulle jag kunna gå en hel dag!” och sedan lämnar lokalen två minuter senare, utan att ha tittat närmare på böckerna och än mindre köpt någon, det verkar vara ett karaktärsdrag hos vissa människor. Likadant folk som känner behovet att berätta att de ”älskar böcker”, de kan man också vara ganska säker på inte kommer att handla någonting. Men det finns många sorter. I Diary of a Bookseller finns en mängd rolig anekdoter om mer eller mindre märkliga antikvariatskunder.

En man kommer förbi mitt bokstånd på torget någon gång per år. Han brukar handla, han brukar lovorda sortimentet, men mest vill han berrätta vad han läst för fina böcker och hur dåligt det står till med landet och världen idag. Förra sommaren hjälpte jag en annan kund medan han var där. Hon frågade om jag hade Madame Bovary. Javisst, det hade jag. När jag lämnade över boken steg mannen fram och avbröt transaktionen. ”Vänta”, sa han överlägset, ”inte ska du läsa den där. Det har kommit en nyöversättning den är mycket bättre!”

Här fanns två vägar att välja. Antingen kunde jag be honom hålla käften och dra åt helvete, vilket för mig är den naturliga reaktionen. Vilken sorts människa lägger sig i en affärstransaktion på det viset? Det var inte som att jag försökte lura på kvinnan en dålig produkt; den gamla översättningen i Bra Böckers klassikerserie är fullt läsvärd. Det är vad jag läste en gång och den skulle säkert passa denna kund som i detta ögonblick kände suget att läsa Madame Bovary. Nu fick gubben henne att känna sig dum och mig att känna mig som en lurendrejare. Mitt andra val var att inte säga något annat än att informera om den nya översättningen och föreslå att hon skulle köpa den på nätet (osannolikt att det någonsin hände).

I september kom gubben tillbaka och berättade att han läst i tidningen om boken  En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann. Han undrade om jag hade den (nej) eller om jag kunde skaffa den? Jag tittade på telefonen och såg att den fanns till salu. ”Jag beställer den nu”, sa jag, ”så hämtar du den nästa helg?” Gubben lovade dyrt och heligt att komma. Boken anlände, men tror ni att han kom förbi följande helg för att hämta sin bok? Nej, givetvis inte. Inte den helgen och inte någon annan dag den hösten heller. Följande år, i år alltså, såg jag honom på avstånd några gånger, han närmade sig inte. Ibland springer jag ifatt kunder när jag har något jag vet att de vill ha, eller när de beställt något som jag fått in, men den här mannen lät jag vara. Enligt principen att det är bra att låna ut pengar till folk man inte vill träffa, så att de håller sig undan, tänkte jag att det här bokköpet var ett billigt pris att betala för att slippa denna dryge gubbe som uppfattade sig själv som bildad, världsvan och verserad.

De allra flesta pocketböckerna jag säljer på torget kostar tjugo kronor. Det är vad de kostat sedan jag börjat 1999. Ändå är det för dyrt för vissa och jag kan inte begripa hur upprörda en del (en eller två personer per säsong) blir när de inser priset. En dam i femtioårsåldern letade metodiskt igenom boksnurran och hittade fem Dorothy Sayers-böcker och två andra. ”Får jag de här till ett bra pris?” sa hon. ”130”, sa jag. ”En tia rabatt?” Nä, det passade inte. Damen tyckte att jag skulle skänka henne två böcker gratis och bara ta betalt för fem. Jag orkade inte argumentera utan sa bara att hon skulle ställa tillbaka dem och vände henne sedan ryggen. ”Du behöver inte bli så sur. Jag hade tänkt köpa dem ändå”, sa hon men jag höll upp armen i en avvärjande gest för att mana till tystnad. Håll inte på. Handla eller låt bli, men håll inte på.

En kund kom in i butiken i Fågeltofta i somras. Har aldrig sett honom tidigare. Han undrade om jag hade afrikansk skönlitteratur, helst på engelska? Det är en ganska specifik fråga och det är osannolikt att det på landet i Tomelilla kommun finns en affär som har en hylla med afrikansk litteratur på engelska. Men jag har faktiskt det. Min engelska hylla är bra men inte perfekt sorterad. Dock har jag en avdelning med just det mannen efterfrågade. Jag tyckte att ett ljus tändes i hans ögon när han såg böckerna. Jag tror att han blev glad över vad han hittade. När han var färdig på antikvariatet hade han i alla fall valt ut sex-sju böcker, och alla var från den där hyllan. ”Får jag ett bra pris för de här?” sa han när han la dem på disken. Än en gång hade jag valet att bli arg eller låta bli. Om jag gick in i en butik och frågade efter en väldigt specifik sak som jag förmodligen letat efter i många affärer, och jag hittade vad jag sökte, skulle jag bli väldigt glad. Jag skulle inte försöka pruta. Tvärtom, ifall böckerna var pinsamt billiga (som dessa var vid 30-40 kr/st) skulle jag ganska säkert jämnat av priset uppåt och känt mig nöjd med att hitta eftersökta böcker och göra en god gärning genom att betala några kronor mer för ett antal underprisade böcker. Men inte den här mannen. Han ville ha ett ”bra pris”. Jag ignorerade hans fråga och räknade ihop vad böckerna kostade. Han betalade och sedan sa vi inget mer, tack och lov.

Till sist, inte en man som luktar gamla brödkanter, men värre. En man som jag varit vagt bekant med genom åren ringde och frågade om jag var intresserad av att köpa fotoböcker. ”Jag är alltid öppen för förslag”, sa jag sanningsenligt. Det är roligt att sälja böcker, men det är (tyvärr) ännu roligare att köpa. Efter ett antal krumbukter och telefonsamtal om när han tänkte komma (jag har fasta öppettider, så du måste inte tala om när eller om du kommer) så dök han till slut upp. Han hade en hund med sig. Det första den gjorde var att jaga iväg antikvariatskatten. Hon är inte van vid främmande hundar. Vår egen hund är lugn och sävlig med henne, men den här hunden satte full fart och jagade katten av tomten. Hmm, hoppas att hon kommer tillbaka. Mannen frågade om hunden fick komma in i butiken. Jag gillar hundar, vi har hund (även om den inte var i Fågeltofta just då), så visst, kom in. Mannen visade några tummade fotoböcker. Det märktes att han hoppades att de var värdefulla. Några var gjorda av kända fotografer, men värdefulla? Nej. Inte ens säljbara i det här skicket, sorry. Sedan visade han vad han egentligen ville sälja, en bok om tåg på Österlen som han själv gjort, med bidrag från en lokalkändis (som jag gör allt för att ignorera). Ja, jo, tåg säljer ju, och Österlen, visst. Men eftersom det var en ny bok ville säljaren ha ett pris som jag inte kommer att kunna ta i min butik. Det är helt poänglöst för mig att skylta med och göra reklam för varor där jag bara får igen de pengar jag lagt ut. Jag har 20 000 andra böcker som jag hellre säljer där jag faktiskt gör en vinst. Men okej, vi var gamla, vagt bekanta med varandra, så jag sa att jag kunde ta några exemplar på kommission, så slapp jag ligga ute med pengar. Mannen ville ha skriftligt på avtalet, så jag gick upp till mitt arbetsrum för att skriva ut ett sådant avtal. När jag kom tillbaka rodnade mannen och berättade att hunden just bajsat på golvet i butiken (på en handknuten, orientalisk matta, för att vara exakt). ”Gör han det hemma också?” sa jag skämtsamt. ”Inte så ofta”, sa mannen. Inte så ofta? Om det är minsta risk att mitt djur ska ställa till skada så tar jag inte med mitt djur. Det är i min värld helt självklart. Men den här mannen har en hund som inte så ofta bajsar inomhus, den hunden tar han med när han ska försöka sälja några skitdåliga böcker på antikvariat.

Så jag känner igen de vedermödor Shaun Bythell skildrar i The Diary of a Bookseller. Att sälja böcker är en givande syssla; inte ekonomiskt, men man samlar på sig en mängd historier om givmilda, intressanta och ibland helt obegripliga människor.

Ny säsong av Black Mirror

7 Dec

Tidig julklapp med ny säsong av Black Mirror på Netflix. Synd bara att arbetet med den serien gjort att Charlie Brooker inte hann göra sin traditionella tillbakablick på året med programmet Wipe.

 

Nyinkommen skönlitteratur i nätbutiken

20 Nov

Om jag var en sån som köpte böcker på antikvariat så är det exakt de här böckerna jag skulle köpa. Djuna Barnes, Jorge Luis Borges, Richard Brautigan, Julian Barnes. Mer nyinkommet här.

Marilyn Manson i Helsingör

9 Nov

Marilyn Manson spelar i Helsingör på onsdag. Tyvärr fick jag veta det för sent, när biljetterna var slutsålda. Till konserten i Stockholm, dagen innan, finns fortfarande tillgängliga biljetter. Ni som kan borde gå. För mig får det bli en annan gång. Jag har gillat Marilyn Manson sedan mitten på nittiotalet, och jag tycker att han håller än.

Hans egen musik är mästerlig, men han gillar covers också. Här är några. När amerikanska Så mycket bättre någon gång lanseras, tar jag för givet att Marilyn Manson är med.

 

Dagens ord är Cryptomnesia

3 Nov

När du tror att du varit med om något men har fått minnet från annan källa än din egen upplevelse. Inte tror, du vet, du är hundra procent övertygad om att du varit med om denna händelse, men det har du inte. Bara överväldigande bevis kan få dig att inse att du drabbats av ett fall av cryptomnesia.

Du kan ha läst det i en bok, någon kan ha berättat ett barndomsminne som du tar över, utan att du vet om det. Omedvetet plagierar du en text eller en låt, det är också exempel på cryptomnesia. Det finns många slående exempel i denna text av Oliver Sacks, hämtad från boken The River of Consciousness, som publiceras postumt i dagarna.

Studio Ghibli

31 Okt

Äntligen framme!

Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.

Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.

Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.

När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.

Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.

Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.

Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.

Jackie Shane

16 Okt

En artist som drog sig tillbaka ungefär när jag föddes, och som aldrig spelade in ett studioalbum. Kanske når hon sin rättmätiga publik nu. Läs hennes otroliga historia i The New York Times. Nu släpps en box med alla hennes låtar. Flera tidigare outgivna.

EDIT 25 februari 2018. Här hittade jag en telefonintervju gjord av Lisa Wall på Sveriges radio. De första inspelade intervjun med Jackie Shane någonsin. Vilket scoop!

Blade Runner 2049

12 Okt

Visst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?

När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.

Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.

Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.

Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.

Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.

Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?

Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.

Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer, fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.

För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.

Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.

K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.

Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.

K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.

Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.

Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.

I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.

Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.

Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.

Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.

Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.

Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”

Transport och handel

11 Okt

Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?

Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.

 Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.

Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.

Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.

Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.

Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.

Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.

Street fashion

Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.

Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.

Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.

Morgon i Jimbocho

Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.

En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.

Ingången till Manadarkes källarbutik.

Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.

Inemuri. Att sova på tåg.

En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.

Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.

Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.

Kö till bästa lunchsushin.

Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.

Vi längtar tillbaka.

Bästa Blade Runner-intervjun

5 Okt

Ännu en regnhotande fredag

22 Sep

Samma arbetsgång som förra fredagen. Bilen packad, redo för torget, men det verkade bli för tråkigt väder, så jag ställde in och la upp lite roliga böcker på nätet istället. Titta här.

Arkeologi från Visby, Armour from the Battle of Wisby 1361, konst från Rolf Börjlind och Ernst Billgren, båda signerade, Persona Non Grata respektive Min kamp. Andra roliga böcker om och av Öyvind Fahlstöm, Roland Barthes, William Morris, med mera.

Trädgårdsböcker istället för torghandel

15 Sep

Var på väg till torget denna fredagsmorgon, men vädret var alltför växlande för att jag skulle våga köra. Jag lade in några extra bra trädgårdsböcker i internetbutiken istället. Leva med trädgård av Ulla Molin, Rosor av Lars-Åke Gustavsson, Trädgårdskonstens historia av Penelope Hobhouse och flera andra. Kolla här.

Konstupplevelser

7 Sep

Flickor i Harajuku

Takeshita Dori heter gågatan som leder in i Harajukukvarteren från tunnelbanestationen. Här är alltid väldigt trångt och det är mer än hysteriskt. Affärer med plastigt krams ligger sida vid sida med butiker med helt utomvärldsliga kreationer som endast Rhianna eller Lady Gaga skulle kunna bära upp. De som vill visa upp sig i utklädda till olika seriefigurer har Takeshita Dori som bas. Om man står ut med trängseln är det en fröjd att vandra omkring här och titta på fantasifulla dräkter och kostymer i både skyltfönster och på shoppare.

Takeshita Dori by day.

Takeshita dori by night.

En dag när vi var där såg vi en kvinna i sjuttioårsåldern som bar en blå kigurumi och blå peruk. Några unga tjejer följde fnissande efter henne. Efter en liten stund tog de mod till sig och frågade om de fick ta en selfie med henne. Hon accepterade glatt. Tyvärr hade jag själv inte kameran redo. Vi tänkte inte mer på det förrän vi några dagar senare i museishopen på Mori Museum såg böcker och affischer från konstnären Yayoi Kusama. Hon var väldigt lik tanten vi sett på Takeshita Dori. Det kan ha varit hon. Vi ville förstås att det var hon. Så förargligt att jag inte lyckades ta en bild på henne. Med tanke på hur dålig jag är på att känna igen människor så är det osannolikt att det var hon, men samtidigt så känns det som något hon skulle kunna göra och, kvinnan på gatan var väldigt lik bilderna vi såg på Yayoi Kusama, det tyckte Elvira också. Någon dag innan vi skulle åka byttes reklamskyltarna i tunnelbanan. På de nya annonserades stor utställning på National Art Museum i Tokyo med Yayoi Kusama.

Pulpvisioner av främmande världar.

Konstnär: Frank R Paul.

Mori Art Museum ligger på femtioandra våningen i skyskrapan Mori Tower i området Roppongi Hills, som stod klart 2003. Idén bakom Roppongi Hills var att skapa ett koncentrerat område med bostäder och rekreationsmöjligheter för att eliminera pendlingsbehovet hos de boende. Allting en Tokyobo kan tänkas vilja ha ska finnas inom gångavstånd. Biografer, teater, parker, ett lyxhotell (Grand Hyatt, där Lost in Translation utspelar sig) TV-studior, shopping, kaféer. Trots att museet ligger 52 våningar upp i en skyskrapa, är det svårt att tro att man är så högt upp i luften. Du kunde lika gärna varit på Moderna museet. Utsiktsfönstren är gömda för museibesökaren och du kan bara titta ut om du är i restaurangen eller betalar biljett till utsiktsvåningen en trappa upp. Vi åkte hit för att det skulle vara ett bra utflyktsmål, och hade inte en tanke på vad det kunde vara för för utställning. Vi blev därför mycket glada när vi fann att temat för det som visades var rymden. Universe and Art hette utställningen och visade hur rymden och universum uppfattats av konstnärer och vetenskapsmän genom århundradena. Här fanns originalutgåvor avJohann Keplers, Isaac Newtons och Galileo Galileis verk och originalskisser av Leonardo da Vinci. Helt fantastiskt att se sådana världsförändrande skrifter i verkligheten. Gamla vetenskapliga instrument, det svärd som smiddes av resterna av en meteorit i slutet på artonhundratalet, nutida konstnärers uppfattning om det utomjordsliga, gamla, rara exemplar av Amazing Stories, bilder och saker från NASAs rymdprogram och mycket mycket annat. Det var en heltäckande och utmattande utställning med väldigt många aspekter av det lilla ordet ”rymden”. En mer heltäckande genomgång av utställningens innehåll finns här. Att sedan äta en gourmetlunch och titta ut över Tokyo skyline var en perfekt avslutning på den upplevelsen.

Ett rum med stjärnor.

Restaurangutsikt.

De Revolutionibus Orbium Coelestium av Nicolaus Copernicus, 1543.

Det småregnade när vi kom ut. I en TV-studio med glasväggar pågick en livesändning. En liten publik stod utanför och tittade på. I detta ögonblick, när vi saktade vandrade tillbaka mot tunnelbanan kändes allting i Tokyo som en konstupplevelse. En del klär ut sig för att synas, andra klär upp sig för att gå till jobbet, varje gatukorsning är en happening. Här är ett vattenkonstverk, här är något som ser ut som ett gigantiskt mätinstrument, men det är nog också ett konstverk. Ögat blir överbelastat i Tokyo, men det tränas också att se konsten i vardagen. Den känslan finns i alla megastäder, men för mig var den mest påtaglig i Tokyo. Varje gathörn var verkligen en konstupplevelse, på något vis.

Konst eller reklam?

Maid Café

6 Sep

Kaffet är verkligen inte huvudsaken på ett maidkafé. Nej, det handlar om upplevelsen av att bli serverad av en gullig servitris i hembiträdesuniform och att bli omsluten av en fantasivärld. En unik upplevelse som känns overklig. Företeelsen kommer ur mangaälskares – Otaku, som de kallas – längtan efter en ännu större upplevelse än att bara läsa sina serietidningar eller samla på olika serierelaterade prylar som plastfigurer eller utklädningskläder. Den uppnås med en underdånig servitris som är kawaii/gullig och en serie ritualer som får besökaren att känna sig utvald, upphöjd. Det är som en variant eller uppdatering av geishakonceptet. Båda handlar om att ge kunden total uppmärksamhet och få honom att känna sig utvald och speciell. Men det är inte mer än så. Det är strängt förbjudet att röra servitriserna på ett maidkafé, eller fråga vad de heter på riktigt. Allt detta är bara en fantasi, och det måste besökaren förstå.

Centrum för otaku är Akihabara. Här finns manga- och animébutiker och elektronikaffärer som säljer allt som kan vara av intresse för de som har ett brinnande intresse för tecknade figurer och fantasivärldar. Vi besökte ett maidkafé som ligger i samma hus som varuhuset Don Quijote i Akihabara.

Det är en löpandebandprincip i funktion här, det är kö för att komma in, men varje besökare får verkligen särskild service. ”Välkommen hem, herre/fru”, säger hela personalen i kör när besökaren stiger in i kaféet. Sedan får man en personlig servitris, klädd i perfekt fantasihembiträdesuniform som passar upp på ett överdrivet, underdånigt sätt. I överdriften finns paradoxalt nog också det som gör upplevelsen njutbar och inte, som jag fruktade, pinsam. Det är som att träda in i en animé. Servitrisen är overkligt söt, hon talar med en overkligt gullig röst och hon rör sig på ett overkligt vis. Som när hon tar emot vår beställning, till exempel, så ställer hon sig på knä, för att visa sin lydighet. Det är bara för mycket, men samtidigt gjort med glimten i ögat.

Från en meny fick vi sedan var sin favoritflicka att ta bild med. Välj ett par gulliga kaninöron, och bestäm vilken pose ni ska göra, så ett, två, tre, klick, en bild tillsammans med denna overkliga uppenbarelse som bevis på att du faktiskt varit där.

När vi serverades fick vi lära oss en liten sång med koreografi som vi sjöng tillsammans med servitrisen innan vi drack vårt kaffe. Ja, surrealistisk upplevelse, men det var ju därför vi gick dit. Mot slutet sprack fasaden lite hos servitrisen och vi fick veta att hon varit i Europa, Wien, för att vara exakt, och att hon tyckte om Gustav Klimts konst. Hon var alltså en människa, trots allt och inte en animéfigur.

 

 

Temakaféer är populära i Japan. Vi besökte ett kattkafé, där attraktionen var att få klappa på katter och… ja, det var den enda attraktionen där. Kaffe och servering var under all kritik, men det var ändå ganska välbesökt. Vissa klappade katter, andra satt och läste som om det var ett vanligt kafé. Det finns kaféer för alla möjliga djur: hundar, kaniner, ormar, ugglor. Ibland känns det som att Blade Runner-verkligheten är runt hörnet. Maidkaféerna har också flera varianter för de specialintresserade. Exempel är steampunk, vampyr, butler (som maid, fast killar) och mumin. Fantasivärldar är populärt. Det är kanske ett sätt att vila från den stressande verkligheten med långa arbetsdagar. För turisten är det en upplevelse att minnas länge.

Inför avslutande avsnitten av Twin Peaks

3 Sep

Agent Preston kan sjunga.

Innan de visste att de skulle tillbaka till Twin Peaks.

Bowie och Faithfull 1973

31 Aug

Vilka scenkostymer. Naken abbedissa och könsfluktuerande plast- och fjäderutstyrsel. Underbart. Och vilken bra cover.

Henrik Brandaõ Jönsson i Fågeltofta 19 augusti, 2017

23 Aug

Stora gester på scenen

Årets sista författarkväll i Fågeltofta gästades av Henrik Brandaõ Jönsson, journalist och författare bosatt i Brasilien sedan många år tillbaka. Han berättade att han var i Sverige i sommar för att återknyta en fördjupad kontakt med sitt födelseland. Det är en sak att ha en förståelse om det man skriver om, som Brasilien och Sydamerika, men om man inte känner sina läsare och sitt land så blir det svårare att rapportera från världen. Så likt John Steinbeck i Resor med Charley (dock utan hund och husbil) har Henrik i sommar rest runt i sommar-Sverige. Snart återvänder han till Sydamerika. Första anhalten blir Venezuela, ett land som var en demokrati när Henrik åkte till Sverige i början på sommaren, men som nu blivit en diktatur.

Henrik lärde sig portugisiska i samband med världsutställningen i Lissabon 1998, där han arbetade för den svenska paviljongen. Runt millennieskiftet startade charterresor till Brasilien och Henrik fick flera reportagejobb för dagstidningar och resemagasin. Svenskarna ville veta mer om Brasilien. Sedan dess har det rullat på. Det finns många historier att rapportera om från Sydamerika.

Under samtalet fick den stora publiken lära sig om fotbollens betydelse i Brasilien, något man kan läsa mer om i boken Gräset är alltid grönare i Brasilien. Henrik förklarade också att det kan vara bra att tänka på Brasilien som en kontinent och inte bara ett land. De olika delarna av landet är så totalt olika från varandra att det egentligen bara är språket och kanske fotbollen, som förenar landets invånare. Vi fick exempel på hur den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den portugisiska, men varför folk i Portugal envisas med att tala med nästan stängd mun kunde vi inte komma underfund med. Den brasilianska varianten av språket är betydligt lättare att förstå och mer uttrycksfull. Vi fick också lära oss om Moçambique, som låter som ett land värt att besöka.

Av skönlitterära författare rekommenderade Henrik Mario Vargas Llosa, bland annat hans böcker Kriget vid världens ände och Tant Julia och författaren. Han är inte lika vild i fantasin och den magiska realismen som exempelvis Gabriel García Márquez. Av journalister är Ryszard Kapuscinski husguden. Hans reportage från Afrika  är oöverträffade. Han lyckades komma nära de människor och skeenden han rapporterade om, av nödvändighet och vilja. Han fick inga pengar för boende när han var på uppdrag för en polsk nyhetsbyrå, så han var tvungen att bo så billigt han bara kunde. Det gav honom berättelser som de mer välbeställda västerländska journalisterna inte hittade. Ernest Hemingways ekonomiska sätt att skriva är också en förebild; att visa på skeenden utan att skriva läsaren på näsan.

Henrik Brandao Jönsson bjöd på en givande, informativ och rolig kväll i Fågeltofta. Det blev både skratt och gråt på scenen och stora som små gester, som synes av bilderna ovan.

Minglarna i det gröna