Ben Elton har skapat några av historiens roligaste TV-serier. Han har skrivit bra romaner och musikaler också. Nu har han skrivit sin självbiografi. Den tänker jag läsa. Så länge en livfull intervju.
Höstmörkret lägrar sig. Antikvariatet har stängt fram till adventshelgerna. Jag kan öppna om du vill och om jag är i närheten, men kontakta mig några dagar i förväg i så fall. Oktober och november endast öppet enligt överenskommelse.
Öppnar igen lördagen den 29 november. Öppet adventshelgerna, lördag, söndag fram till julafton.
8-31 september är det öppet i Fågeltofta lördag kl 15-18 och söndag kl 12-16. Öppnar gärna andra dagar om du vill och jag har möjlighet. I så fall, ring, mejla eller kontakta via instagram (@johnsantikvariat).
Nu börjar hösten och både ni och jag har annat att göra än att sortera böcker hela dagarna. Första veckan i september är dessa antikvariatets öppettider:
Sommaren anländer lika överraskande som vanligt. Från och med midsommardagen fram till den sjuttonde augusti är det öppet varje dag i antikvariatet i Fågeltofta.
21 juni-17 augusti
Midsommardagen: 12-16
Måndag, onsdag, torsdag: 12-19
Tisdag, fredag: ca 16-19
Lördag: ca 15-18
Söndag: 12-16
Tisdag, fredag och lördag säljer jag böcker på torget i Simrishamn. Därför är öppningstiden lite osäker i Fågeltofta, men om klockan är fyra och det inte är öppet så kan ni vänta en kvart eller så; jag är på väg.
Det är öppet nästan varje dag augusti ut, men har inte bestämt exakt hur än.
Många söker trygghet och igenkänning i kulturen. Om de börjat gilla en musikartist förväntar de sig att nästa album (eller vad ska vi kalla det nu, streamingsläpp?) ska låta likadant. En spännande deckare ska följas av en likadan med samma huvudperson, en framgångsrik film ska få uppföljare på uppföljare på uppföljare, och sedan prequel på första filmen, osv etc ad infinitum. Är detta verkligen vad vi vill ha? Många vill, tydligen. Varje originell idé ska mjölkas till sista krona. Det är en säker investering, säger filmbolagen. Jag vill utforska mina karaktärer djupare, säger författaren som skriver den sjuttonde boken om samma kriminalare. Själv finner jag detta oändligt tröttsamt. Jag vill ha nya berättelser och överraskningar. Jag kan inte förstå att inte alla vill det.
Därför är det så uppfriskande att se Inside No 9, där varje avsnitt är som ett pilotavsnitt till en lång serie. På trettio minuter etableras en kittlande premiss som skulle kunna generera flera säsonger av ”fördjupning”. Det har hänt att gästskådespelare i No 9 uttryckt just detta. De önskar att de kunde återkomma och få spela rollen fler gånger. Ur skådespelarperspektivet kan jag förstå det men inte som tittare. Berättelsen ska placeras i åskådarens hjärna. Verket ska inte förklara allting i minsta detalj, det stänger ju alla möjligheter som tittaren/läsaren själv bidrar med. Verket sätter igång läsarens fantasi och det är läsaren som skapar alla detaljer och bakgrundshistorier. Det vet Reece Shearsmith och Steve Pemberton. Citatet i rubriken är från en intervju med Shearsmith. Femtiofem pilotavsnitt till lika många serier. För dessa trettiominutersavsnitt är fyllda med så mycket potential, så många berättartrådar som skulle kunna vävas till större berättelser, men det lämnar Shearsmith och Pemberton till åskådaren. Runtomkringhistorierna blir mycket bättre i hjärnan på åskådaren än om skaparen ska harva ut dem över flera säsonger av TV.
Det sämsta exemplet på det motsatta är väl Star Wars, eller Stjärnornas krig, som det hette när jag såg första filmen på Imperial i Köpenhamn 1977. De tre första filmerna är en enhet som kittlar åskådaren på alla de bästa visen. Så mycket mer historia antyds om hur imperiet är uppbyggt, var Jedikrigarna kommer ifrån och så vidare och så vidare. Men när George Lucas tjugo år senare gjorde tre nya filmer så fortsätter han inte berättelsen utan han ska visa upp allt det som antyddes i de så att säga riktiga filmerna och han ska förklara hur de politiska turerna gjordes för att komma till den punkt där den första filmen börjar. Så onödigt och så trist. Och sedan sålde han Star Wars till Disney som pumpat ut filmer och serier i en så stor mängd att jag undrar vem som orkar se allt detta.
Nä, brevity is the soul of wit. Skriv inte mer än du måste. Ett avsnitt av Inside No 9 är trettio minuter och i den halvtimmen ryms en väldigt stor värld. Det är så det ska göras.
Fram tills för ett par år sedan hade jag inte hört talas om Inside No 9, fast jag är intresserad av TV, av brittisk kultur och allt som är bra. Det är antingen ett tecken på hur obildad jag ändå är, eller på hur kulturen nuförtiden blivit indelad i parallella filer som sällan möts. Kulturkonsumenten styrs in i sin fålla av geografiska, ekonomiska och sociala aspekter och har svårt att se över muren till de andra filerna. Så har det kanske alltid varit, men det känns som att vi är mer lättstyrda nu än förr. Min okunskap är, mest sannolikt, en kombination av båda dessa fakta. Ändå tycker jag att denna serie borde varit mer känd utanför Storbritannien. Den har hyllats under tio års tid i hemlandet, och upphovsmännen Steve Pemberton och Reece Shearsmith var kända sedan tidigare för andra projekt. De träffades på teaterskola och bildade tillsammans med en annan elev, Mark Gatiss humorgrupen The League of Gentlemen, som vann stora framgångar på nollnolltalet. Efter det fortsatte Gatiss till att skapa den nya Sherlock Holmes och själv spela Mycroft medan Pemberton och Shearsmith gjorde en egen serie som heter Psychoville. Den var bra, men det var först med deras nästa projekt, Inside No 9, som de träffade mitt i prick: ”The best comedy the UK has ever created”, skrev The Guardian. ”A veritable miracle of British television innovation”, tyckte The Observer. Men på svensk TV vet jag inte om serien någonsin visats. Kanske har den varit tillgänglig på Viaplay. Jag såg den först på Britbox, men nu är den borttagen.
Inside No 9 visades på BBC från 2014 till 2024, i nio säsonger med totalt femtiofem avsnitt. Samtliga är skrivna av Reece Shearsmith och Steve Pemberton, och de skådespelar också i så gott som alla avsnitt. Det är en antologiserie, precis som sin förebild, The Twilight Zone, eller samtida Black Mirror. Varje avsnitt är en fristående berättelse och tittaren har inte en aning om vad som kommer att visas. Jag skulle till och med säga att Inside No 9 är mer överraskande än de två andra nämnda serierna, för de är alltid skräck eller science fiction. No9 kan vara det också, men ofta är det inte. Den enda premissen tittaren är medveten om är att berättelsen kommer att leverera en överraskande vändning, en twist, men hur vet vi inte förrän avsnittet är slut. Titeln kommer av att varje historia utspelar sig på en plats som är nummer nio. Det kan vara ett husnummer, ett karaokerum eller en båt, med numret nio. Berättelsen rör sig inte utanför detta rum.
I och med att Shearsmith och Pemberton medverkar i så gott som alla avsnitt så uppstår ett band mellan dem och tittaren, samtidigt som de varenda gång spelar en helt ny figur. Vi får både det bekanta vi gillar med en långkörare med samma figurer som vi lär känna allt mer, och njutningen av en helt ny berättelse och ett mysterium. Vi vet verkligen inte vad som ska komma härnäst. Det är helt enkelt genialt.
De första säsongerna flög lite under radarn, men i och med säsong fyra blev serien mer känd och den tilldelades fina TV-priser. En guldros i Montreaux, BAFTA för bästa manus/serie (två gånger), bästa skådespelare (Pemberton), nominerad bästa skådespelare (Shearsmith). Och serien rullade på i tio år och nio säsonger och lyckades skrämma, roa och överraska i lika mått nästan varenda avsnitt. Den är så omsorgsfullt gjord att den kan överraska till och med vid omtittning. När serien nådde sitt slut förra året så bestämde sig Pemberton och Shearsmith för att fira det med att göra en scenversion. Hur är det ens möjligt? tänkte jag. Hur översätter man en TV-serie med trettiominutersavsnitt som bygger på överraskningsmoment till en tvåtimmars scenföreställning? Inga problem för genier som dessa. Genom att återskapa delar av några favoritavsnitt och spela upp dem inuti en ramberättelse om teaterhuset och ovanpå det skapa en ny berättelse som skulle kunna varit ett vanligt avsnitt, så blev scenversionen en fantastisk föreställning. Jag såg den den första april, ett passande datum för en pjäs som lurar åskådaren gång efter annan. Som en bonus, och för att hålla föreställningen lagom oförutsägbar, användes varje kväll en ny gästskådespelare i en roll. Den första april var gästen Sandi Toksvig, mest känd som programledaren till Qi. Andra kändisar i gästrollen under de tre månader Inside No 9/Stage Fright spelades var till exempel, Ian McKellen, Michael Sheen, Stephen Merchant och Phoebe Waller-Bridge.
Ju mer insatt man var i serien, desto rikligare blev man belönad av scenversionen. Det var en mängd blinkningar till scener och företeelser från serien. Men samtidigt var föreställningen lika skrämmande och rolig för den som inte sett en minut av TV-serien. Så väldigt skickligt konstruerat.
Det går säkert att hitta serien på internet, och om inte det går så föreslår jag att du köper den kompletta DVD-boxen med alla femtiofem avsnitt. Jag kan bara hålla med om vad The Times skrev i en rcension: ”One of the funniest, cleverest, most imaginative and original pieces of television.”
Ni känner säkert igen de båda från andra filmer eller TV-serier ni sett. De är flitigt anlitade eftersom de är så bra, men ingenting toppar deras arbete i Inside No 9. Här är några intervjuer och klipp för att lära känna dem närmare.
The Librarianist av Patrick deWitt, The City and Its Uncertain Walls, av Haruki Murakami, What You Are Looking For is in The Library av Michiko Aoyama
The Librarianist handlar om en pensionerad bibliotekarie vid namn Bob Comet som fördriver dagarna efter bästa förmåga sedan han slutat arbeta. Jobbet som bibliotekarie var hela hans liv och nu när han inte har det försöker han göra sig nyttig på andra visa. Bland annat hjälper han till på ett dagcenter för pensionärer äldre än han själv. Först verkar berättelsen handla om det, konflikter och konspirationer på ett dagcenter. Det kunde räckt för en bra bok, men Patrick deWitt är en bättre författare än så. Han lämnar läsaren vid ett litet mysterium år 2005 och flyttar sedan till åren 1942-1960 när Bob var en ung man. Vi får lära oss vad som drev honom att bli bibliotekarie, hur han träffar sin fru, förlorar sin fru och sedan efter tvåhundra sidor av boken flyttas vi till de dagar som gjorde honom till den han blev, när han rymde hemifrån år 1945. Han stiger på tåget och åker så långt bort han kan. Dessa händelser är inga spoilers, de antyds alla i de första femtio sidorna. De tre stora partierna knyts ihop på slutet när vi återvänder till bokens nutid, 2005-2006. Bob själv är en lugn, för att inte säga stoisk man medan människorna i hans närhet alla är mer eller mindre impulsiva och vilda. De cirklar runt den lugne Bob. Det betyder inte att han alltid känner ett lugn, men han utagerar inte sin frustration på samma sätt som dem.
En ordinär människas liv, extraordinärt skildrat av en skicklig författare. Författaren skriver en äventyrsroman, fast om ett vanligt liv. Resultatet blir mycket njutbart och spännande. Jag upptäckte Patrick deWitt genom filmen The Sisters Brothers, som är baserad på hans roman med samma namn. Det är en vilda västern och en helt annan historia än denna. DeWitt har skrivit fem romaner hittills, de verkar helt olika sinsemellan, och det gillar jag. Jag vet att många läsare vill återkomma till samma stil och känsla när de läser en viss författare, men jag är tvärt om. Jag blir snabbt uttråkad om författaren levererar samma sorts berättelse i bok efter bok. Och deckarserier med samma problematiske detektiv orkar jag inte med alls. Det ska vara något väldigt speciellt i så fall, som kanske James Crumley, men han skrev bara fem, sex stycken böcker med samma figurer. Han böcker liknade mer Richard Fords serie om Richard Bascombe, utspridda över ett helt författarliv.
I vilket fall, jag ser fram emot att läsa fler böcker av Patrick deWitt. Jag är säker på att jag kommer att bli överraskad.
Haruki Murakamis senaste, och kanske sista, roman, The City And Its Uncertain Walls, har den vanliga Murakamifiguren i huvudrollen. En man som lider av en ungdomskärlek han aldrig kommit över. Så, Murakami överraskar däremot inte. Första delen av boken skildrar denna kärlek, resten av boken utspelar sig i titelns fantasistad och i ett litet samhälle som kanske är verklig eller också är en del av den andra världen. Berättaren jobbar med bokdistribution (!) men får i fantasivärlden jobb som drömläsare, och i det avlägsna samhället som bibliotekschef. Sida för sida är Murakami kul att läsa, men precis som i de senare böckerna jag läst av honom så blir jag frustrerad över att det inte leder någonstans. Killing Commendatore orkade jag inte läsa klart. Det känns som en enda lång skrivövning, ett par sidor i taget, men ska det hända något, ska det handla om något, ska det finnas någon struktur? Tydligen inte. Och slutet är lika frustrerande som resan dit. Boken innehåller en mängd fantasieggande idéer, men de binds inte ihop till något större. Kanske har jag bara blivit trött på Murakamis världar eller så har han tappat skärpan. Denna bok utspelar sig i samma värld som Hardboiled Wonderland and the End of the World, och den har jag inte läst. Kanske – men jag tvivlar – hade jag uppskattat denna bättre om jag läst den först.
Det finns en genre av litteratur som är skriven av japanska författare där personer med mindre livskriser finner en väg framåt, ofta med hjälp av böcker och/eller katter. De är behagliga att läsa, för det är inte frågan om några stora kriser eller dödligt farliga bekymmer. Läsaren känner från början att allting kommer att ordna sig. Det kan vara trevligt att läsa sådana böcker ibland, också. Här är en lista med tio böcker i genren. Den bästa av de jag läst heter What You Are Looking For Is In the Library och är skriven av Michiko Aoyama. Den består av fem fristående berättelser som binds samman av det faktum att huvudpersonen i varje berättelse av en slump råkar gå till ett visst bibliotek och får boktips av den mystiske bibliotekarien. Först trodde jag att det var något övernaturligt eller oförklarligt som var i görningen, ungefär som hos Murakami, men Aoyama är mer omsorgsfull om sin berättelse och förklarar alla underligheter på ett högst tillfredsställande sätt. Mot slutet märker man att berättelserna varligt hakats samman, och det är också en tillfredsställelse för läsaren. Bibliotekarien som binder ihop boken ger inte bara boktips för det aktuella problemet, hon föreslår också några andra böcker och genom att läsa dessa får låntagarna en annan infallsvinkel på sina liv. Först tänkte jag att några av de här böckerna har nog författaren hittat på för att få berättelsen att fungera, men i slutet på boken finns en litteraturlista och alla dessa böcker finns i verkligheten. Förutom en bra berättelse får läsaren en samling lockande boktips. Kan det bli bättre?
Denna vecka i månadsskiftet april-maj är antikvariatet i Fågeltofta öppet torsdag första maj och söndag fjärde maj kl 12-16. Torghandel i Simrishamn andra och tredje maj och öppet i Fågeltofta efteråt från ca 16 till 18. Vi ses väl?
Jag var i Stockholm häromveckan. Först när jag kom hem insåg jag att jag kunde gått och sett Bora Chung berätta om sin bok Cursed Bunny/Förbannad kanin på Söderbokhandeln. Jag var till och med på Götgatan tidigare samma dag. Så försmädligt.
Allting började förra året med att någon rekommenderade Bunny av Mona Awad. Den lät intressant, så jag köpte den. En ung kvinna har blivit antagen till ett välrenommerat skrivarprogram på ett universitet i New England. Hon känner sig utanför, alla andra kommer från rika familjer medan hon har fått stipendium för sin talang. Detta utanförskap tar sig bokstavligen sagolika proportioner då flera av kursens övriga deltagare beter sig på minst sagt underliga vis. Titeln kommer av att en klick rika tjejer (tänk Mean Girls) kallar varandra för ”Bunny”. Ganska snart spårar det ur och blir just sagolikt (inte på ett bra sätt).
Berättelse om ung tjej i ny miljö möter Bröderna Grimm. Det kunde varit en kul blandning av genrer, men för mig blir det bara oerhört tröttsamt. Tonläget är hela tiden uppskruvat som om berättaren förmedlar något vittert, men allt som oftast är det substanslöst. Någon invänder kanske att det är meningen, att det ska säga något om berättarens naivitet, men så tolkar inte jag det. För mig är det en ung författare som inte har något att berätta. Hon kan sätta ihop en mening, men det enda hon gjort eller tänkt i sitt liv är att bli författare. Först gick hon i skolan, sedan kom hon in på ett skrivarprogram, där hon skrev några noveller som blev publicerade och när hon skulle skriva sin första roman så… hade hon inget att skriva om. Det enda hon visste något om var hur det är att gå på skrivarskola och hur mycket hon tyckte om sin barndoms sagor. Om den ena erfarenheten möter den andra så kan det bli en roman. Ja, det blir denna bok, som många skrivit uppskattande om, men inte jag.
På instagram såg jag omslaget till en bok som hette Cursed Bunny. Eftersom jag nyss läst bara Bunny, så fastnade titeln och jag tog reda på vad det var för bok. Den var skriven av den sydkoreanska författaren Bora Chung och kallades ”bizarrely enigmatic” i reklamen. Det lät mer som en bok för mig. Författaren översätter från polska och ryska till koreanska, har doktorerat i slaviska studier och har varit ordförande i ”Science Fiction Writers Union of South Korea”. Låter som hon har mer att skriva om än författaren till föregående bok.
Förutom titeln så har dessa båda böcker det gemensamt att de är inspirerade av sagor. Skillnaden är att Bora Chung skriver moderna sagor som känns tidlösa. Cursed Bunny består av tio berättelser som alla kan läsas som sedelärande sagor. De är mörka och handlar i de flesta fall om hur begär och girighet leder till undergång. När jag först började läsa så blev jag lätt chockad och tänkte att det här inte var något för mig. Den första berättelsen börjar med att en kvinna ser ett ansikte i toalettstolen, som talar till henne. Ansiktet växer med åren som kvinnan och hennes familj ”göder” det med avföring, men det är bara kvinnan som kan kommunicera med varelsen i toalettstolen, som antar kvinnans utseende och form.
Det här är för konstigt, tänkte jag först, men när jag fortsatte läsa insåg jag att dessa historier berättar olika saker om det mänskliga på ett kittlande och ibland makabert sätt. Hur skulle man inte kunna gilla det? Den koreanska filmen har vunnit framgång i väst de senaste tio åren med drastiska historier berättade på ett, för oss i alla fall, nytt vis. Oldboy av Park Chan-Wook och Parasite av Bong Joon-Ho är de två mest kända exemplen. På samma sätt berättar Bora Chung historier som på samma gång känns nya och som om de alltid funnits. Hon har skrivit flera romaner, som nu är på gång för utgivning i väst. Det ser jag fram emot.
Just idag har det snöat, men våren är obevekligen på ingång. Det är öppet i Fågeltofta
Lördag-söndag 15-16 mars, kl 12-16
Söndag 23 mars, kl 12-16
Söndag 6 april, kl 12-16
Söndag 13 april, kl 12-16
Långfredag – annandag påsk, 18-21 april, kl 12-16 (öppet skärtorsdagen, men kanske bara sen eftermiddag, eftersom jag räknar med att stå på torget också.)
Den här boken har skapat en mindre rörelse i USA och jag är övertygad om att något liknande kommer att hända när den kommer ut i Sverige. Det är en bok om den kåta medelålderskvinnan och hennes sökande efter tillfredsställelse, innan det är för sent att hitta den.
Den namnlösa huvudpersonen har många likheter med författaren. Som till exempel att hon är multimediakonstnär, är gift med en annan konstnär, och att de har ett barn tillsammans som identifiererar sig som icke-binär .
Berättelsen börjar när berättaren får ett stipendium, som hon bestämmer sig för att använda till att köra bil från sitt hem i Los Angeles till New York, ta in på ett fint hotell i en vecka, bli inspirerad och sedan köra hem igen. Det känns knackigt i relationen till mannen, det känns osäkert med den fortsatta konstkarriären. Hon har länge gått och hoppats på att en världskänd musikartist – någon som Madonna, eller Beyoncé – ska inleda ett samarbete. Det har snackats om det, men ingenting händer. Alla dessa orosmoment hoppas berättaren kunna lösa på sin resa. Den planeras i minsta detalj, vilken rutt hon ska ta, var hon ska vila för natten, vad hon ska göra i New York och så vidare.
Hon ger sig av. Men mindre än en timme efter att hon kört iväg stannar hon i en förort till Los Angeles. Hon äter något, hon får vindrutan tvättad av en man som verkar stirra på henne genom rutan. Eller inbillar hon sig?
Hon ifrågasätter plötsligt allt hon planerat, så hon tar in på hotell för att fundera. Och undersöka om den där mannen verkligen stirrade på henne eller inte.
Därifrån fortsätter berättelsen på de mest oväntade och ibland chockerande vägar, vilket görs än mer gränsöverskridande eftersom läsaren inte kan låta bli att tänka: det är ju hon, det är Miranda July som gör de här sakerna. Jag har ju till och med sett på insta de saker den namnlösa berättaren gör!
Men det är Miranda Julys sätt, hennes modus operandi. I hennes scenföreställningar är hon en version av sig själv, i hennes filmer spelar hon sig själv, i hennes noveller och romaner så är hon huvudpersonen. Fast det är ju inte så. Det är ett trick som fungerar varje gång. Kulturkonsumenten vill känna äkthet och sanning och det är Miranda July mycket bra på att leverera.
Så berättaren låtsas vara på resa till New York, fast hon stannat en timmes bilresa från hemmet. Hon får för sig att totalrenovera hotellrummet och lägger alla stipendiepengarna, 20 000 dollar, på det. Hon blir blixtkåt på mannen som putsade hennes vindruta och… Och sedan händer mycket, mycket mer. Varje vändning är överraskande men ändå helt logisk för berättelsen och till och med slutet lyckas kännas rimligt. Många recensioner återberättar stora delar av handlingen, men det vill inte jag göra. Den här boken är en upptäcktsresa på många plan. Det vore synd att förstöra den resan för läsaren.
Öppet lördag, söndag kl 12-16 fram till julafton. Adventshelgerna, helt enkelt. Kan ha öppet andra tider också, om ni hör av er i förväg. Pelletspannan är nyservad, så det är, om inte varmt, så i alla fall mindre kallt än vanligt i antikvariatet.
Det blir julklappstips, julböcker, rimstuga, paketinslagning – hela baletten! Kaffe, te, julmust med mera bjudes.
Tänk så mycket musik det finns att upptäcka, och så mycket musik du inte hittar på streamingtjänsterna. Jag har nämnt det tidigare. Här är ett exempel till.
För några veckor sedan lyssnade jag på Music Artist in Residence på BBC Radio 6 med Father John Misty. Det var en återutsändning från 2022, som jag missade då. Annars lyssnar jag mycket på radio, särskilt BBC Radio 6. Music Artist in Residence innebär att en artist får en veckas entimmeprogram där han/hon väljer låtar och kanske berättar lite om den valda musiken. Father John Misty är en favorit för mig. Han gör melodiskt intressant musik med vassa, dubbeltydiga texter. Dessutom ingick han i bandet Fleet Foxes just under den period när de gjorde sin bästa skiva, Helplessness Blues. De verkar inte ha kommit så bra överens, bandet och han, men han spelade trummor på skivan som, som sagt, är Fleet Foxes bästa.
Nå, i radioprogrammet var en av de första låtarna han spelade den här kvällen, eller natten, mellan tolv och ett, svensk tid, något som hette ”You’re Not Alone”. Den var fantastisk, tänkte jag när jag hörde den. Den var ju uppe där med ”Like a Rolling Stone”, ”Games People Play”, ”A Day in the Life”, ”Sympathy for the Devil” eller ”Bridge Over Troubled Water”! Nästan, i alla fall. Hur kunde jag aldrig ha hört den tidigare? Jag kollade programmets hemsida och fann då att bandet hette Amon Düül II. Aldrig hört talas om. Wikipedia berättade att Amon Düül bildades i ett tyskt kollektiv på sjuttiotalet. Alla som ville fick vara med och göra ljud. När det var demonstrationer och manifestationer kom Amon Düül och spelade. Men snart var det några i kollektivet som vill spela bra musik och inte bara göra ljud. Därför bildades Amon Düül II. De nämns ofta som ett av de första krautrock-banden och kanske ett av de få som inte var associerade till producenten Conny Planck. Så Amon Düül II var ändå ett ganska vanligt, tyskt rockband som gjorde skivor på sjuttiotalet. Deras första, och mest kända skiva, lärde jag mig, hette Yeti och kom 1970. Jag ville höra ”You’re Not Alone” igen, så jag sökte på Spotify. Där fanns flera Amon Düül II-skivor, men inte den där ”You’re Not Alone” ingår. Genom sökningar kunde jag se att den hade varit tillgänglig på Spotify, men inte nu längre. Samma på Youtube. Ej heller på iTunes är låten, eller albumet ”Hijack” tillgängligt. Vad fan?
Då tittade jag på Tradera. Hurra, bingo! Albumet fanns till salu där, en auktion som gick ut den 16 november. Jag la ett bud för att påminnas när auktionen gick ut, jag var redo att ge några hundra för att få skivan. Under veckan tittade jag in på auktionen ett par gånger, några andra budgivare var med i leken, men jag tänkte att jag nog skulle vinna auktionen ändå. Under tiden lyssnade jag på det som fanns tillgängligt på nätet med bandet. Det var väl lyssningsbart, men inte lika fantastiskt som ”You’re Not Alone”. Jag kunde, tack och lov, lyssna på den låten också, eftersom Father John Mistys radioprogram var tillgängligt i trettio dagar efter utsändning.
Jag minns inte vad jag gjorde på förmiddagen, lördagen den sextonde november, men jag satt inte framför datorn för att vinna en auktion på Tradera. Jag glömde bort den. Skivan såldes för ynka 156 kronor, plus porto 59. Vilken miss. Då gjorde jag en ny sökning, där jag förstås borde letat från början, på Discogs. Där fanns flera exemplar till salu och till och med ett i Sverige. Jag beställde direkt och det köpet blev till och med billigare än från Tradera, bara 160 kronor totalt.
Skivan anlände och jag har det senaste dygnet lyssna på den om och om igen. Den är riktigt bra. Hela skivan, inte bara ”You’re Not Alone”, även om den låten är bäst. Nu undrar jag bara, varför har albumet Hijack skrapats bort från alla plattformar på internet, när Amon Düül II:s övriga katalog finns kvar? Den som vill höra ”You’re Not Alone” får antingen lyssna på Father John Mistys radioprogram, som är lyssningsbart en vecka till, eller göra som jag och köpa skivan, som i gamla dagar.
Det här är den sjätte boken av Yoko Ogawa som publiceras på engelska. Tre av dessa böcker har handlat om minnet och dess funktioner. I The Housekeeper and the Professor (En annorlunda vänskap på svenska) möter vi en matematiklärare som på grund av en olycka inte har något närminne. Hans tid har stannat 1975 oh han minns bara åttio minuter tillbaka på dagen. The Memory Police (De glömda minnenas ö) skildrar ett samhälle där minnespolisen förbjuder saker och företeelser varpå befolkningen snabbt glömmer att dessa saker någonsin existerat. I år kom Mina’s Matchbox, som utspelar sig 1972. En tolvårig flicka som heter Tomoko tvingas bo ett år hos sin moster och hennes familj, när mamman ska studera i Tokyo. Pappan är död. Mostern är gift med direktören till ett läskedrycksföretag och familjen är förmögen. Tomoko har en ett år yngre kusin, det är hon som är Mina i bokens titel. Minnena av vad Tomoko upplever under detta år kommer att stanna hos henne resten av hennes liv. Hennes flytt kommer också att påverka hennes nya familj på oväntade sätt.
Tomoko anpassar sig till sin nya, tillfälliga familj och hon blir väl mottagen. Hon och Mina blir snabbt som systrar. Några saker är svåra att hantera, dock. Mina är lite klen och får ibland astmatiska anfall som gör att hon måste ligga på sjukhus i perioder. Egendomen familjen bor på har en gång hyst ett privat zoo. Men nästan alla djuren har dött eller skickats vidare. Kvar fins bara en miniflodhäst. Det var ju lite lustigt att Moo Deng, miniflodhästen i Sydkorea blev viral ungefär samtidigt som jag läste boken. Eftersom Mina är svag så orkar hon inte gå till skolan, fast den ligger ganska nära. Därför rider hon på miniflodhästen till skolan varje dag. Minas farmor bor med familjen. Hon är från Tyskland, lämnade landet innan Hitler kom till makten. Hennes son, Minas pappa, styr över huset med charm och karisma. Problemet är bara att han sällan är hemma. Det kan gå flera veckor utan att han syns till. Var är han?
Det är en helt trovärdig berättelse under läsning, men när jag beskriver detaljerna här och tänker på andra saker som händer, så känns boken mer som en saga. Titelns ”matchbox” syftar på en samling tändsticksaskar Mina gömmer under sängen. Alla är olika, och inspirerad av bilden på framsidan av asken har Mina skrivit en kort berättelse inuti asken. Om bilden föreställer en lysande ängel så har hon skrivit en berättelse om en ängel, och så vidare. Flera av dessa berättelser återges, ungefär som författarkaraktärens roman i The Memory Police får utrymme i den boken.
Vad som huvudsakligen driver berättelsen framåt är Tomokos undran över vart Minas pappa tar vägen och hennes försök att ta reda på svaret på den frågan.
Tonen är den liknande som i The Professor and the Housekeeper, men i övrigt är denna bok en egen pärla i Yoko Ogawas universum. Jag är glad att jag blir överraskad varje gång jag läser något hon har skrivit. Hur många författare kan man säga det om?
The Shout är en ny bekantskap för mig. Ständigt blir man påmind om hur lite man vet. John Hurt och Alan Bates har huvudrollerna i denna film, två stora favoriter. Tim Curry har en mindre roll och han är ju också en magnetisk uppenbarelse. The Shout är en riktigt skräckfilm, men utan så mycket som en droppe blod. Det är friluftsdag på mentalsjukhuset och patienter och personal ska spela cricket tillsammans. Chefsläkaren presenterar en intressant patient för en underläkare. Större delen av filmen är en återblick av vad patienten, Bates, berättar för underläkaren, Currry, om en annan patient som är ute på cricketplanen och spelar, Hurt. Ska vi tro på hans berättelse? Vad är sant? Vem är galen? Regissör är Jerzy Skolimowski, som jag tidigare bara kände till som medförfattare till Kniven i vattnet och regissör till Deep End, en av David Lynchs favoritfilmer, i alla fall bland färgfilmer. Men Skolimowski har haft en riktigt lång karriär. Han regisserade sin första film 1960, och han var Oscarsnominerad så sent som 2022 för filmen EO.
Nedan finner ni The Shout på Daily Motion och Deep End på Youtube.
Det finns många versioner av ”Son of a Preacher Man” och originalet med Dusty Springfield är kanske bäst, hon var enastående. Men den här versionen är också riktigt bra.
Jag nämner den här låten för att jag retar mig på Sp*tif*. Jag har haft låten sparad där men häromdagen när jag skulle lyssna på den var den gråmarkerad och inte tillgänglig. Det är ju eländet med streamat. En dag kan något man vill se eller lyssna på vara borta, utan förklaring. Det händer mig då och då och det är lika irriterande varje gång. Jag föreslår att de bifogar ett meddelande till dessa borttagna låtar med en förklaring. Om det är att Neil Young inte gillar deras policy för vilka poddar de köper eller om musikrättigheter plötsligt slutat gälla. Lyssnarna vill veta.
Tänk att två legendarer läste dikter i Malmö på samma dag och samma klockslag. Vad är oddsen? Jag köpte biljetter till John Cooper Clarke först och blev sedan helt nervös när biljetterna till Bruno K Öijer släpptes och det visade sig att han skulle läsa exakt samtidigt som Clarke i Malmö. Men som tur var gjorde han ett stopp på stadsteatern i Lund kvällen efter och då såg jag honom där. Båda föreställningarna var utomordentligt bra. Clarke är kanske inte så känd i Sverige, men i Storbritannien är han en institution, inte bara i litteraturkretsar utan för alla som lyssnat på pop, rock, punk sedan sjuttiotalet. Det händer också att han deltar i i lekprogram på TV. Jag kan inte se Bruno K Öijer göra det. Däremot har båda en nära relation till musiken och båda var från början inspirerade av Bob Dylan. Clarke har gjort några skivor som skulle kunna kallas post-punk och hans dikter har tonsatts. Den mest kända är ”I Want To Be Yours”, med Arctic Monkeys, som streamats två och en halv miljarder gånger på Spotify. Clarke och Öijer har också det gemensamt att de är mycket skickliga på att läsa sina dikter. Eller recitera, ska jag väl säga, för Clarke läser bara från boksidan för några av sina nyare dikter och Öijer inte alls, han har alla orden i rätt ordning i huvudet, vilket bara det är imponerande. Och dessa ord levereras med inlevelse och energi, trots att de måste ha uttalats många gånger. Båda kvällarna skänkte publiken kraft och inspiration och det är jag tacksam för.
Det känns som att detta är avskedsturné för dem båda, de är trots allt en bit över sjuttio. Clarke gör en turnévända i USA innan han avslutar på Co-Op Arena i hemstaden Manchester, men en publikkapacitet på 23 500 personer. Dikterna kommer alltid att finnas kvar, på boksidan och i alla inspelningar som är så lätta att hitta nuförtiden.
I fredags fick jag av en gammal kund Bruce Chatwins samlade verk plus Nicholas Shakespeares biografi och dagen därpå hittade jag – utan att leta- denna artikel om företaget bakom Bruce Chatwins kända anteckningsbok. Eller, så enkelt är det förstås inte. Läs artikeln, får ni se. Man kan säga att Chatwins död skapade den miljardindustri som Moleskine blivit.
På torsdag, den fjärde april håller jag föredrag på Tomelilla bibliotek. Ämnet är bokomslag och science fiction och baseras på en utställning med gamla omslag. På bilden syns några av dem. Ystads Allehanda skriver om utställningen.
Jag brukar undvika Babel på SVT, jag orkar inte med personfixeringen, simplifieringen och programledarens självgodhet. Det skrev jag om redan för femton år sedan. Herregud vad tiden går, men ingenting har förändrats. Blir dessa egomänniskor aldrig trötta på sig själva? Ett program om litteratur ska sätta litteraturen i centrum, inte programledaren, det säger sig väl ändå självt? Men nej, i alla dessa år har programmet rullat på med programledarens outhärdliga babbel i centrum. Det är ju en ”talkshow” främst, inte ett litteraturprogram.
Igår uppmärksammades att Truman Capote skulle fyllt hundra år i år, så då bestämde jag mig för att ändå titta. Han är ju en av mina favoriter. En panel bestående av Nina Hemmingsson, Tone Schunnesson och Ulf Karl Olov Nilsson skulle diskutera boken Frukost på Tiffanys och ifall det fortfarande kunde kallas en klassiker. Den enda som faktiskt verkade ha läst boken var Nina Hemmingsson. Hon hade några vettiga saker att säga. De andra två var mer intresserade av att framhäva sig själva än att prata om boken. Nilsson sa att han snabbläst boken under en tågresa och att den inte givit honom så mycket. Då undrar jag varför man deltar i ett samtal om en bok när man inte ansträngt sig att läsa den lite noggrannare. Om han gjort en ansats skulle han funnit mycket att diskutera. Berättelsen är ändå bara nittio sidor lång.
Men han bläddrade åtminstone igenom sidorna. Tone Schunnesson verkar inte ha öppnat boken överhuvudtaget. Hon sa att all litteratur från den tiden var ”casually racist” och att det var så tröttsamt, att berättarjaget ”sexualiserar henne [Holly Golightly, bokens huvudperson]” och ”det jag minns mest från Tiffanyvärlden är Audrey Hepburn”. Samtliga dessa tre påståenden handlar om filmenBreakfast At Tiffany’s som i avgörande delar är en motsats till boken. Tone Schunnesson har ett minne av filmen, men inte ett enda ord hon sa i Babel handlade om boken! Filmen och boken har några figurer gemensamt, men berättelsen går åt motsatta håll. Filmen har verkligen en rasisitisk anstrykning, särskilt med dagens glasögon och särskilt Mickey Rooneys hemska nidbild av den japanske fotografen, Mr Yunioshi, som bor i huset. I Rooneys yellowface och löständer talar han väldigt dålig engelska; i boken är hans engelska helt normal. Visst språkbruk i boken är svårsmält med dagens mått, men språket förändras; de orden var allmängods då.
Bokens berättare är uppenbarligen homosexuell, en version av Truman Capote själv, och hela boken är utformad så att det ska kännas som ett minne från författarens ungdom, innan han blivit publicerad. Hans blick på Holly Golightly är inte alls sexualiserad, tvärt om. Han ser hur andra män behandlar Holly illa och han hjälper henne. Det är bara han som ser människan där andra ser partyflickan som får femtio dollar för att gå och pudra näsan. De träffas första gången när hon flyr från en våldsam man hon har i lägenheten under och de blir platonska vänner. Där i deras första möte pratar de också om homosexualitet på ett mycket avslöjande sätt. Om Tone Schunnesson läst dessa rader hade hon haft en helt annan inställning till boken. I filmen däremot är berättaren hetero, har ett förhållande med en äldre kvinna som betalar hans räkningar och han är attraherad till Holly. I boken är Hollys öde ett mysterium, inget vet vart hon tagit vägen. I filmen blir berättaren och Holly ihop på slutet. I boken är Holly en blond flicka som snart fyller nitton; i filmen porträtteras hon av brunhåriga Audrey Hepburn, som var över trettio vid inspelningen. Truman Capote hade Marilyn Monroe som förebild till Holly. Kanske hade hon också varit fel skådespelare, för hon var tre år äldre än Audrey, men Truman hade önskat och till och med blivit lovad att Monroe skulle få rollen. Hur som helst. Det enda Tone Schunnesson hade att diskutera var sina minnesbilder av filmen och av Audrey Hepburn vilket osökt får mig att tänka på den gången George i Seinfeld skulle vara med i en läsecirkel och boken var just den vi avhandlar nu. Fast den som sagt bara är nittio sidor så fann George, liksom tydligen Tone, inte ro att läsa den, så George ser filmen istället.
Det enda Ulf Karl Olov Nilsson hade att diskutera var att han betraktade boken som ringa och att den inte var värd sin klassikerstatus. Jag tror inte han sa någonting alls om innehållet.
Men nästan inget av detta är deras fel. Okej, jag tycker att de kunde brukat allvar och läst boken, men Schunnesson och Nilsson är begåvade författare, det är bara det att formatet på Babel tvingar in dem i att ge korta ”roliga” svar som inte betyder någonting. Första frågan från den infama programledaren var ”skulle du vilja bo granne med Holly och den sista var, ”har du någon plats du går till för att dämpa din ångest, så som Holly Golightly har Tiffany’s?” Av samtalets tio minuter togs fyra upp av svaren på dessa idiotiska frågor. Sex minuter kvar att prata om boken. Det är omöjligt för vem som helst att säga något vettigt på den korta tiden.
Lika omöjligt att hinna säga något om språket i boken. Varför är Truman Capote fortfarande en läst författare? Det är inte för att han levde ett intressant liv, det var det många som gjorde. Det är inte för att handlingen i hans berättelser är speciellt annorlunda. Det är för att han var en av de bästa amerikanska stilisterna under nittonhundratalet. Hans formuleringskonst var oöverträffad. Med några få ord kunde han beskriva en människa eller miljö på pricken. Här är en beskrivning av en av Hollys bullriga uppvaktare:
He was short and vast, sun-lamped and pomaded, a man in a buttressed pin-striped suit with a carnation withering in the lapel.
Vi förstår exakt vad det här är för människa, både till utseende och kynne. Det är genialiskt beskrivet, tycker jag. Men för att komma till bokens stil behövs ett längre samtal än sex minuter och en samtalsledare som är intresserad av att tala litteratur och inte bara leka ”talkshow”.
Jag kommer även fortsättningsvis att undvika Babel. Jag blir bara på dåligt humör av att titta på det.
Det blev inte mycket till julförsäljning. Snön gjorde det svårt att ens få upp dörren till antikvariatet. 2024 har fortsatt på samma vis. I skrivande ögonblick har två träd vält framför antikvariatets entré och snön är upp till knäna, om inte mer. Siktar på att säsongen börjar veckan före påsk. Tills dess är antikvariatet stängt.
Efter att ha charmats av Only Murders In The Building, som jag såg under sensommaren, sökte jag på Youtube efter annat kul med Steve Martin och Martin Short. Det finns en hel del, men vad jag fastnade för var detta: varenda gång Steve Martin var gäst på Letterman. Hans tajming är perfekt och Letterman är så lycklig att få leka med. Mycket njutbart, och en bra salva mot höstmörkret.
Antikvariatet är öppet klockan 12-16 långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk. På skärtorsdagen och påskafton står jag på torget i Simrishamn. På skärtorsdagen har jag öppet i Fågeltofta efter torget från ca 16 till 18.
I april och maj är det öppet i Fågeltofta söndagar 12-16. F ö r d e t m e s t a. Dubbelkolla om ni kommer långväga.
I början på året hörde jag en låt på radion som jag gillade och aldrig hade hört förut. Den hette ”Detectorists” och artisten hette Johnny Flynn. Det var antingen på Gideon Coes nattprogram eller Radcliffe & Maconie en lördag- eller söndagförmiddag. I vilket fall sa de efter låten att det var signaturmelodin till en TV-serie, vars julspecial sänts några veckor tidigare. Jag tror inte de sa mer än så, men låten var så bra att jag kollade upp vad det var för serie och då visade det sig att det var en komediserie skriven och regisserad av Mackenzie Crook, med honom själv och Toby Jones i huvudrollerna. Det fanns tre säsonger à sex avsnitt, som sändes 2014-2017, och två julspecialer (2015, 2022). Den hade fått väldigt fin kritik och vunnit priser, men jag hade aldrig hört talas om den. Det kändes märkligt. Mackenzie Crook kommer jag ju ihåg från The Office och Pirates Of The Carribean och Toby Jones har synts i mängder av filmer. Hans största roll är som Truman Capote i filmen Infamous. Vidare fann jag att serien röstats fram som en av tidernas bästa brittiska komediserier, en av få som skapats på 2000-talet; de flesta på listan kom från sjuttio- och åttiotalet.
Så jag letade omedelbart upp serien och började titta. Jag blev inte besviken. Snart märkte jag att det var bland det bästa jag sett i detta format. Det är både skratta högt-humor och allvarligare teman, behandlade på ett finurligt och nyanserat vis. Handlingen kretsar kring två medelålders män vars hobby är att gå med metalldetektor och leta efter gamla saker som gömts i marken. De vill inte kalla sig själva för skattletare, men på något vis är det det ändå. Vi träffar också deras familjer och vänner i den metallletarförening de är med i. Alla biroller är perfekt castade och hur udda en del figurer är, så blir de ändå trovärdiga.
Vanliga komediförvecklingar blandas med filosofiska funderingar om tid, åldrande och relationer. Det låter kanske inte som humor, men det är det. Detectorists är, mer än något annat, en väldigt rolig komediserie med en helt eget anslag. Den utspelar sig på landet i norra Essex. De flesta scenerna är filmade utomhus, vilket är ovanligt för vilken serie som helst, men särskilt för en komediserie. Naturen är en karaktär lika mycket som de olika personerna. Aldrig har jag sett en komedi så vackert filmad.
Serien går att se på streamingtjänsten Britbox men också på Youtube. Ta en titt, om ni inte såg den för flera år sedan.
Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.
Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.
Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.
Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.
Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.
Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.
Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:
”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”
Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.
Förr om åren har författarsamtalen varit i Verkstan, som har plats för sjuttio personer,men där händer annat just nu, så vi var i en mindre lokal. Den blev full när trettio personer bänkade sig för att lyssna på scensamtal mellan bokhandlaren och författaren.
Lina Wolff berättade att hon skrev sina första noveller när hon bodde i Spanien och att det spanska kynnet är strängare på många vis. På gott och ont.
En stor läsuppelvelse i unga år var Charles Perraults bok Gåsmors sagor, särskilt den grymma berättelsen om Blåskägg, som mördar sina fruar, tömmer dem på blod och lägger dem i ett rum som den senaste hustrun absolut inte får öppna, men det gör hon förstås ändå…
I senaste boken, Djävulsgreppet finns en person som drabbas av översättningsneuros, hon måste veta vad allting i rummet heter på alla språk hon kan, ifall hon skulle behöva simultantolka. Lina Wolff kan känna en ansats till detta också ibland, för hon har arbetat som tolk.
Några dagar innan besöket i Fågeltofta var hon på Louisiana i Danmark och den litteraturfestival som arrangeras där. Hon intervjuade den argentinska författaren Pola Oloixarac. Det är en fantastisk författare som Lina Wolff starkt rekommenderade. Osäkert om det finns planer på att översätta till svenska, men det ska vi väl hoppas att det gör. Lina Wolff har översatt flera böcker från spanska och det har varit en stor glädje att göra det, även om det inte varit lätt. Tredje riket av Roberto Bolaño, Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Räddningsavstånd av Samanta Schwerin är några titlar Wolff översatt. Kanske har hon översatt färdigt, för det tar hårt på krafterna att göra det, men en bok som hon skulle tänka sig att göra en ny översättning av är Pedro Páramo av Juan Rulfo. Han var en stark inspiration för Gabriel García Márquez och hela vågen av magisk realism som kom från Sydamerika på sextio- och sjuttiotalet.
Mycket annat avhandlades under den timme samtalet varade, mer än som kan rapporteras här. Det avslutades med att bokhandlaren visade boken De ödesdigra breven av den argentinske författaren Marco Denevi och gav författaren ett exemplar av en spanskspråkig utgåva. Originaltitel: Rosaura A Las Diez eftersom han tyckte att även detta är en bok som skulle behöva en nyöversättning. Ingen kände till boken tidigare, trots att den sägs vara en klassiker i hemlandet. Det är en finurligt berättad historia med flera opålitliga berättare.
Sedan gick vi in i antikvariatet och publiken köpte Djävulsgreppet och fick den signerad av författaren.
Från den första september fram till den nionde oktober är antikvariatet öppet söndagar 12-16. Om man hör av sig går det säkert att handla böcker på andra dagar i veckan också.
De dagar jag står på torget händer det ibland att jag inte hinner tillbaka till Fågeltofta på slaget fyra. Om ni väntar en liten stund så kommer jag att anlända.
Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta…
Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.
Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.
Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.
Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.
Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.
Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.
År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.
Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:
There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.
Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.
Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.
The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.
Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”
Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.
Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.
Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.
Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.
Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.
Jag fick mejl ett mejl häromdagen från ett företag som ville hjälpa mig att få fler följare på Instagram.
My colleague Stephanie just found you on Instagram and loved your content! She passed me your details and told me to reach out to you!
My name is Belinda and I am in charge of finding new talent for our Instagram marketing agency. Similar accounts to yours are CRUSHING it on Instagram – from what I’ve seen, you could be doing even better than them!
Belinda fortsätter att berätta att företaget hon jobbar för kan hjälpa mig att få många fler riktiga följare, bara för att mitt Insta är så intressant. Det låter bra, för bra, förstås, så jag inser eller anser att detta företag försöker lura mig. Jag går in på företagets sida och kollar. Det ser bra ut. Ansikten på personer som jobbar där, telefonnummer man kan ringa, citat från nöjda användare. Klicka här för att komma igång, gratis! Hmm, jag vill ju tro att det är ett ärligt bolag. Googlar lite på företagsnamnet med olika kombinationer av ordet bluff. Hittar en artikel i en nättidning som berättar hur bra det här företaget är. Hittar en sida som avslöjar bluffar, de skriver att företaget inte är en bluff. Men varför hittar jag bara en enda artikel? Och den här sidan som avslöjar bluff-företag, vem står bakom den? Det börjar kännas som Philip K Dicks A Scanner Darkly. Består hela världen av falska aktörer som lurar varandra och sig själv? Vem är äkta? Det här företaget som vill hjälpa mig har kanske städat undan negativa omdömen på nätet och sedan arrangerat en positiv artikel som kommer högst upp i sökflödet. Det går kanske att köpa sig ett positivt omdöme på vissa bluffkollarsajter. Jag vet inte och jag orkar inte gå till botten med det,
Tillbaka till ”kom igång gratis” på sidan. Hur lång tid är tjänsten gratis? Vad kostar den sedan? Hittar ingen information om detta, men läser att tjänsten innebär att jag ska lämna över min inloggning till företaget, att det kan hända att Instagram kommer att fråga mig om det verkligen är jag som har kontroll över kontot och då ska jag säga ja (fast jag inte har det…).
Men är det en bluff?
Det är ju inte en bluff, det är bara ett amerikanskt företag som säljer en väldigt problematisk tjänst, som förmodligen skapar en massa krångel för de som faller för frestelsen att testa den. De berättar allting de tänker göra, kunden har all information och ska veta vad den skriver på. Men sedan är man fast.
Det är samma sak som de här snabblånen utan säkerhet. Det låter ju toppen att man kan få låna en halv miljon utan säkerhet, och låneräntan anges ju ganska tydligt, den är mellan tre och nästan trettio procent. Företaget i sig är ingen bluff, men de villkor de erbjuder borde vara förbjudna. Stackars den som är i desperat behov av en halv miljon och lånar det mot en ränta på tio procent eller mer, till exempel. Det går ju aldrig att betala tillbaka med mindre än att man vinner på lotto.
Så länge man säljer en produkt och talar om vad den är så får man sälja vad man vill. Problemet är att vissa desperata människor kommer att falla till föga och med öppna ögon köpa en produkt som kommer att skada dem.
Från och med idag råder hösttider i antikvariatet. I augusti och september är det öppet i Fågeltofta lördag kl 15-18 och söndag kl 12-16. Om ni vill hälsa på någon annan dag så går det säkert att ordna, om ni hör av er några dagar i förväg. Skrivmaskinsutställningen är kvar till sista september.
Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.
Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.
Kom till antikvariatet och titta på några av litteraturhistoriens viktigaste skrivmaskiner. Vilken skrivmaskin använde Philip Roth när han skrev Portnoy’s Complaint? Vad skrev Françoise Sagan sin debutbok Bonjour Tristesse på? Hade Ian Fleming verkligen en skrivmaskin i guld, och gick den att skriva på? Tio skrivmaskiner visas i ett nyöppnat rum i antikvariatet.
Det blir också en tävling som går ut på snabbskrivning på manuell skrivmaskin. Tävla om ett presentkort på 500 kronor.
Antikvariatet öppet varje dag hela sommaren. Välkomna.
Douglas Coupland har skrivit en ny bok tillsammans med Shumon Basar och Hans Ulrich Obrist. Den heter The Extreme Self och tar vid där deras förra bok, The Age of Earthquakes avslutades. Det är en sorts handbok för vår nutid och snara framtid. The Age Of Earthquakes talade till mig och jag ska snarast skaffa The Extreme Self. Läs en intervju med Coupland här.
John Waters fyllde sjuttiofem häromdagen. Marc Maron pratade med honom på sin podcast, WTF. Det blev ett bra samtal, fyllt med citatvänliga repliker, som den i rubriken. Ännu bättre var det avsnitt av You’re Booked som jag tidigare tipsat om, där lyssnaren får hälsa på hemma hos John Waters och han visar runt bland sina bokhyllor.
Med Marc Maron pratar han bland annat om tidiga läsupplevelser: ”Grove Press saved my life… Grove Press was the ultimate defier of everything I was taught at school and by my parents… The Marquis de Sade, The 120 Days Of Sodom, I remember reading that and thinking ‘Oh, my God!’ It’s still pretty shocking!”
Denna amerikanska förstaupplaga är till salu i Fågeltofta.
Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.
En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.
Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?
Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.
I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.
Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.
Jag har aldrig lyckats komma in i vanan att lyssna på böcker. Jag måste se bokstäverna och orden för att texten ska gå in. När jag lyssnar tappar jag tråden. Det är lättare att lyssna på podd. Jag gillar mest de som liknar radioprogram, med tydliga reportage eller intervjuer. Här är några av mina favoriter. Titellänken är till Spotify, avsnittslänkarna till hemsidan, ifall de har en egen hemsida.
You Must Remember This heter podden som Karina Longworth gör. Den handlar om Hollywoods okända historia. Varje säsong har ett visst tema och Longworth har gjort ett grundligt researcharbete. Senaste säsongen heter Polly Platt, The Invisible Woman och handlar om en kvinna som varit otroligt viktig för den amerikansk sjuttiotalsfilmen, med början med The Last Picture Show. Utanför Hollywood är hennes namn helt okänt, men utan henne hade filmhistorien varit en annan. Det är ingen överdrift. Tidigare säsonger har bland annat handlat om Bela Lugosi och Boris Karloff, faktakontroll av Kenneth Angers Hollywood Babylon, Döda blondiner och Joan Crawford. Den som är det minsta intresserad av amerikansk filmhistoria måste lyssna på denna podd.
No Such Thing As A Fish – är en podd som uppkommit ur TV-programmet Qi. Fyra personer som jobbar för Qi som faktahittare träffas varje vecka och berättar var sitt fakta som de hittat under veckan i nya eller gamla källor. TV-programmet Qi går ut på att få kända personer att gissa på ursprung av ord och fakta. Ofta avslöjas vaneföreställningar.
Broken Record – Musikproducenten Rick Rubin och journalisterna Malcolm Gladwell och Bruce Headlam talar med musiker. Det blir extra bra när det är Rick Rubin som leder intervjuerna. Några av de bäst samtalen har varit med Bruce Springsteen, Beastie Boys och Buffy Sainte-Marie, men nästan alla samtal jag hört har varit riktigt bra.
Jon Ronson har skrivit flera intressanta reportageböcker. En av dem har han gjort om till podd – So You’ve Been Publicly Shamed. Den handlar om hur lätt det är att cancela (om det nu är ett svenskt ord) folk på nätet för, oftast, harmlösa saker de gjort. Ett dåligt skämt, en tanklös bild. Ett liv slås i spillror, en karriär tar slut för att någon delat en bild utan att tänka på att det finns mängder av människor som lever för att misstolka och söka konflikt på nätet. Han har också gjort poddar som (ännu) inte finns i bokform. En heter The Butterfly Effect och handlar om hur gratisporren på nätet uppkom eller rent av uppfanns när Pornhub grundades av tysken Fabian Thylmann. Här är en intervju från Psychiatric Times där Ronson berättar mer. Under arbetet med denna stora historia hittade han en annan, i samma miljö, ett människoöde: The Last Days Of August. Jon Ronson går till botten med de ämnen han undersöker. Jag rekommenderar hans böcker ännu mer, till exempel The Psychopath Test, som handlar om hur idén om mental hälsa exploaterats och skapat en miljardindustri. Här i The Guardian finns flera långa reportage och intervjuer från Ronsons penna.
The Cryptid Factor är en podcast som levererar nya avsnitt högst oregelbundet. Ämnet är kryptozoologi, alltså djur som vissa påstår finns men vars existens vetenskapen inte kunnat belägga. Som Bigfoot eller Loch Ness-odjuret. Jag är inte särskilt intresserad av detta, men så som ämnet behandlas av Rhys Darby, Dan Schreiber och ”Buttons” är det högst njutbart. Rhys Darby är enormt kvicktänkt och rolig och han får god hjälp av sina något mer sansade samtalspartners. I programbeskrivningen på Spotify står det: ”Though they take the pseudo-science as seriously as they can, they struggle to take themselves seriously at all.” Det blir ett roligt – ofta skratta högt-roligt – samtal om ett knasigt ämne. Detta har varit min favoritpodd under 2020.
You’re Booked är en väldigt bra idé: att besöka författare och få dem att tala om sina bokhyllor. Avsnittet med John Waters är fenomenalt. Men det är en svår balansgång att vara entusiastisk över sin samling utan att samtidigt låta självgod. Jag har lyssnat på några fler avsnitt men har inte riktigt fastnat. John Waters-avsnittet får ni dock inte missa. Det är väldigt inspirerande!
Lauren Laverne har morgonprogram på BBC Radio 6. Där får hon möjlighet att prata med en mängd olika människor. Ibland blir det riktigt intressant, som den gången hon pratade med John Malkovich. Intervjun början vid minut 19.
Mitt intresse drar åt radio, som synes. Hoppas några av dessa tips kan locka till lyssning.
Ni får inte missa den japanska filmen Shoplifters! Den finns att se på SVT Play hela januari. Den handlar om en familj som lever på marginalen och gör vad som krävs för att överleva. I början är det ganska oklart vad som egentligen händer och hur familjens inbördes förhållanden ser ut, men allteftersom så förstår man hur det hänger ihop. Det är en oupphörligen spännande och gripande film. Temat påminner om Bong Joon-hos Parasite, hur en familj arbetar tillsammans för att överleva och ibland tvingas bryta mot lagen för att klara sig, men de är ändå mycket olika. Skynda och se. Hinner ni inte i januari så har jag ett ex eller två till salu i antikvariatet.
När jag var mycket ung och min science fiction-vurm stod i full blom, upptäckte jag konstnären Boris Vallejo. Han hade målat omslagsbilden till några böcker jag gillade, till exempel Berserker’s Planet av Fred Saberhagen.
En dag när jag gick på Strøget i Köpenhamn såg jag en man som lagt ut en filt på marken där han sålde inramad konst. Många av tavlorna kände jag igen som Vallejo-bilder. Jag köpte två stycken, som i flera år hängde på min vägg tillsammans med bilder av Salvador Dalí. Olika som de är så är det två konstnärer som lätt eggar fantasin hos en ung science fiction-läsare. Tavlorna som gatuhandlaren såde var helt enkelt bilder han klippt ut från en bok och ramat in med enklast möjliga clipramar.
Jag har inte tänkt på Boris Vallejo på många år, men i jul fick vi ett pussel i julklapp av tomten, med motiv av Boris. Det var ett kärt återseende. Tyvärr är vi inte de mest erfarna pusslare, så vi har inte kommit så långt, men det är ju några dagar kvar på ledigheten.
Boris Vallejo lever och har hälsan än. Sedan jag följde hans göranden på åttiotalet har han hittat kärleken, som delar både hans intressen och skicklighet. Snacka om själsfrände.
Film Music 1976-2020 heter en ny samlingsskiva från Brian Eno med musik skapad till producerade filmer, i motsats till albumet Music For Films, som ju innehöll musik som sökte sina filmer. Här är en bra intervju i The New York Times, där han bland annat säger det som står i rubriken. Jag håller helt med honom. Jag kan inte ha hörlurar på mig när jag är utomhus. Att gå eller springa med hörlurar kopplar bort mig från omgivningen. Det är kanske önskvärt för många, men det finns så mycket att höra och lyssna på i verkligheten, tycker jag. Synd att missa det. Hemma, däremot, lyssnar jag alltid på musik eller pratradio. Så de senaste dagarna har det varit mycket Eno hemma.
I podcasten Broken Record intervjuar Rick Rubin och Malcolm Gladwell musiker. Eftersom Rubin är en av vår tids främsta musikproducenter så får han musiker att öppna sig och prata om saker de i vanliga intervjuer inte får tillfälle att diskutera. När Bruce Springsteen härförleden berättade om sin nya skiva så nämnde han till exempel att tre av de viktigaste litterära influenserna för honom varit James M Cain, Flannery O’Connor och Jim Thompson. Oväntat men ändå självklart när man hör det. Han säger också att han inte inspirerats av musik sedan han var ung, utan att litteratur och film är det enda – förutom verkligheten – som givit inspiration till hans konst sedan början på sjuttiotalet.
Här är Springsteens version av The Grapes Of Wrath.
Här är en artikel om en uppskjuten utställning med verk av Philip Guston. Jag upptäckte den här konstnären ganska nyligen och jag har några böcker med hans konst i nätbutiken. Intressant att konst kan vara så explosiv fyrtio år efter konstnärens död.
När jag var åtta, nio år berättade någon att Little Richards ”Lucille” var en häftig låt. På något vis hittade jag en köpkassett där låten fanns med. Men jag blev förvånad och besviken för den lät inte alls som jag trodde att den skulle låta. Jag hade nog hört ”Tutti Frutti” och ”Long Tall Sally”, men den här ”Lucille” liknade inte alls dem. Det visade sig att jag kommit över en kassett med countrymusik och att det var Kenny Rogers låt ”Lucille” och inte Little Richards. Olika världar. Felet rättades och när jag väl fick höra den rätta låten blev jag glad. Inget ont om Kenny Rogers, men Little Richards ”Lucille” är tidernas bästa rocklåt, tycker jag.
En timslång dokumentär där Little Richard själv berättar om sin uppväxt och karriär. Mycket sevärd.
I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.
Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.
Jag är ingen basketfan, men jag blir ändå ledsen och chockad när en av spelets största rycks bort i en dum olycka. Han var en konstnär. Samma dag som det hände hade han gratulerat LeBron James när han slagit ett av hans poängrekord.
En bokhandlare beklagar sig på twitter över att han inte har haft en enda kund på hela dagen. Neil Gaiman uppmärksammar detta och ber sina följare att handla böcker av denna bokhandlare. Plötsligt har han fler ordrar än på länge!
Läs mer här. Neil Gaiman skriver bra böcker och gör dessutom allt han kan för att stötta den fysiska boken.
En Jarvis Cocker-låt från 2006 håller på att bli Englands juletta. Kulturen frodas i det mörka politiska landskapet.
Kampanjen att ta denna låt till nummer ett gick inte lika bra som Jarvis & Co hade hoppats; den landade på fyrtioåttonde plats. Etta blev, för andra året i rad, LadBaby med en korvsång till melodin av ”I Love Rock and Roll”.
Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…
Det blir rimstuga, julklappsförslag, inslagningsservice, hembakat och annat som kan bidra till julstämningen. Kanske Dafne visar sig också.
Idag är det femtio år sedan Midnight Cowboy hade svensk premiär. Tillsammans med Easy Rider, som kom samma år, öppnade den dörren till ett nytt sätt att göra film i Hollywood, inspirerad av en europeiska filmen med en mer realistisk stil, inte minst vad gäller skådespeleri och ämnesval.
Filmen berättar historien om Joe Buck, som lämnar Texas för New York med idén att han kan tillfredsställa rika, äldre kvinnor mot betalning. Vi förstår att han haft en svår uppväxt och varit utsatt för ett trauma som ung.
Han klär ut sig till cowboy i Stetsonhatt och cowboyboots. När han efter en lång bussresa stiger av i New York, är han en främmande fågel även med New York-mått mätt. Han lever i en fantasivärld och är inte mogen att hantera stadens hårda klimat. Han blir lurad och utnyttjad av alla han möter och snart står han utblottad.
Filmen regisserades av John Schlesinger, en brittisk regissör som några år tidigare vunnit oväntad framgång med filmen Darling. Den vann tre Oscarstatyetter, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll för Julie Christie. Schlesinger blev själv nominerad för bästa regi. Han var skolad i den brittiska dokumentärfilmen. När han skulle göra sin första amerikanska film valde han att basera den på en nyutkommen roman av författaren James Leo Herlihy. Schlesinger säkrade rättigheterna till boken redan vid publikation, 1965. Han var också tidig med att få Dustin Hoffman att acceptera den ena huvudrollen, som den dödssjuke skojaren Ratso Rizzo, innan han gjort rollen som Benjamin Braddock i Mandomsprovet. Processen att få allting på plats för Midnight Cowboy drog ut på tiden och då hade Hoffman redan hunnit göra Mandomsprovet. Dess regissör, Mike Nichols uppmanade honom att backa ur Midnight Cowboy. En så osympatisk roll skulle vara karriärdödande, trodde Nichols. Han hade förstås fel; Hoffmans karriär nådde nya höjder och Ratso är inte alls osympatisk. Kanske i början på filmen, men när vänskapen etablerats till Joe Buck så vill vi som åskådare att han ska lyckas ta sig till Florida och bli frisk. Det gör slutet extra smärtsamt.
Den andra huvudrollen, som Joe Buck, var först tänkt att spelas av Michael Sarazin, mest känd från Sidney Pollacks They Shoot Horses, Don’t They? mot Jane Fonda. Men Sarazin försökte förhandla om sitt kontrakt efter att han tackat ja, för att få högre lön, men istället för mer pengar fick han sparken. Rollen gick istället till Jon Voight. Han var mer lättövertalad och gjorde rollen mot avtalsenlig lön. Hoffman fick betydligt bättre betalt. Voight hade haft mindre roller i några TV-serier och filmer, men han var främst teaterskådespelare i New York. Midnight Cowboy gjorde honom till filmstjärna över en natt.
När filminspelningen påbörjades våren 1968, hade Mandomsprovet haft premiär några månader tidigare; Dustin Hoffman var ännu inte superstjärna och Jon Voight var det ingen som kände till utseendet. Hoffman hade fått en beundrarskara, och vakter anställdes för att hålla dem från hans trailer, men när han var sminkad och klädd som Ratso liknade han inte längre den renrakade Benjamin Braddock, vilket gjorde att han och Voight kunde röra sig relativt fritt och filmarbetet genomfördes i stora delar direkt på gatan. Människorna i bakgrunden i gatuscenerna är inte statister. Schlesingers skolning som dokumentärfilmare kom till god använding. Ibland användes ren gerillataktik när man gömde kameran i en stor låda på ena sidan gatan och filmade Hoffman och Voight på andra sidan, utan att fotgängarna visste vad som var på färde.
Det är först när Joe Buck förlorat allt som berättelsen börjar på riktigt. Han får av en slump syn på en av dem som lurat honom, Ratso, springer ifatt honom för att straffa honom, men Ratso har inga pengar. Istället erbjuder han honom att bo i hans lägenhet, som är belägen i en rivningsfastighet. De båda inleder en vänskap och hjälper varandra att överleva i staden. Ratso blir Joe Bucks hallick, som ska hjälpa honom att hitta kunder.
Det finns några beröringspunkter mellan Midnight Cowboy och en av Audrey Hepburns mest kända filmer, Frukost på Tiffany’s, som kom åtta år tidigare. Midnight Cowboy är som en mörk spegelbild av Frukost på Tiffanys. Hepburn spelar Holly Golightly, som är en mer framgångsrik prostituerad än vad Joe Buck lyckas bli. Som det skildras i filmen är det en ganska behaglig tillvaro att få ”50 dollars for the powder room”, och stå ensam utanför Tiffany’s tidigt på morgonen och dricka kaffe efter en natts arbete.
Det första som händer när Joe Buck anländer till New York är att han passerar samma skyltfönster som Holly Golightly stod vid åtta år tidigare. Utanför entrén till Tiffany’s ligger en man utslagen. Människorna på gatan skyndar förbi, ingen hjälper honom. Var man för sig själv. Joe Buck tittar förbryllat på mannen innan han också går vidare. Det är hans första smak av storstadslivet.
Holly och hennes granne, författaren, går till Tiffany’s och talar med en trevlig, välklädd försäljare, spelad av John McGiver. De har inte råd att handla något, men de har en ring som de hittat i ett paket flingor. De ber att få den graverad och det går den vänlige expediten med på. I Midnight Cowboy spelar samme McGiver en smutsig och orakad, halvgalen predikant som klädd i morgonrock tar emot Joe Buck, lurad av Ratso att predikanten på något vis kan hjälpa honom. Joe flyr från predikanten. Ratso har redan stuckit.
Mot slutet av filmen ser Joes planer ut att gå i uppfyllelse. Han blir bjuden till en hipp fest tack vare sitt utseende och sina kläder. Där får han en kund som betalar för hans tjänster och till och med ger Ratso pengar till taxi hem. Hon spelas av Brenda Vaccaro. Festen är också ett eko av Frukost på Tiffany’s. Holly Golightlys cocktailparty, ljudsatt av Henry Mancini, är ljust och trevligt; festen i Midnight Cowboy är psykedelisk och liknar mer en feberdröm. Det som händer på de båda festerna är likartat. De vackra människorna festar och tar droger. Skillnaden är tonen i berättandet.
Schlesinger fick kontakt med Andy Warhol och hans superstars på the Factory. På festen syns flera av dessa, som till exempel Ultra Violet, och även filmregissören Paul Morrissey, som jobbade nära med Andy Warhol. Det var tänkt att Andy själv skulle synas i filmen, men den tredje juni 1968 blev han skjuten av Valerie Solanas, vilket satte stopp för det.
Ultra Violet
Paul Morrissey blev så inspirerad av att statera i Midnight Cowboy att han gjorde en egen film som handlade om en hustler i New York, spelad av Joe Dallessandro. Den gjordes sommaren 1968 och hade premiär på hösten samma år, ett drygt halvår innan Midnight Cowboy premiärvisades i USA. Det blev så småningom en trilogi, Flesh (1968), Trash (1970) och Heat (1972). Det är illa skådespelade filmer men de har en råhet som går utanpå det mesta. Rolling Stone utnämnde Trash till årets bästa film.
Slutet i Midnight Cowboy är bland filmhistoriens sorgligaste. Joe Buck och Ratso sitter på bussen på väg till Florida. Det är ljust och soligt under resan. Ratso är mycket sjuk och dör innan bussen når sin slutdestination. Joe Buck slänger sina cowboykläder i soptunnan och påbörjar ett nytt liv, ensam och långt bort från New York. Slutet i Frukost på Tiffanys är raka motsatsen. Det är natt och det spöregnar. Holly Golightly har schasat iväg sin katt men ångrat sig och är ute och letar efter den. Författargrannen hittar henne. De inser att de älskar varandra, de hittar katten och omfamnar varandra i regnet.
Schlesinger bodde granne med Bob Dylan i Malibu. När Dylan fick veta vad Schlesinger arbetade med blev han intresserad och bad att få läsa manuskriptet. Han sa att han ville skriva en låt till filmen. Det gjorde han också, men den blev klar för sent och under tiden hade Schlesinger jobbat med Harry Nilsson och kommit fram till att en cover på Fred Neils ”Everybody’s Talkin” skulle passa bäst i filmen. Dylans låt, ”Lay Lady Lay” blev klar lite för sent, annars kanske den hade hörts istället. Men Dylans musik är med indirekt ändå. För att komma i rätt stämning lyssnade Schlesinger och filmteamet ofta på ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”, och filmens instrumentala tema, av John Barry är tydligt inspirerat av Dylans munspel på den låten.
Det senaste exemplet på filmens fortsatta påverkan är Once Upon a Time in Hollywood. Quentin Tarantino har byggt sin karriär på att citera och parafrasera äldre filmer och sällan har han använt så många filmreferenser som i denna film. Därför är det inte orimligt att tro att det inte är en slump att Brad Pitts rollfigur, stuntmannen Cliff Booth, i en stor del av filmen bär en gul hawaiiskjorta som är väldigt lik den skjorta Ratso har på sig på bussen i slutet av Midnight Cowboy. Både Ratso och Joe Buck vet att han är döende. När han lutar sig mot Joes axel drömmer han för en kort sekund om livet i Florida. Han skuttar omkring på stranden, frisk och stark. Men snart återvänder vi till verkligheten och Ratso sluter ögonen för sista gången.
Cliff Booth och hans Hawaiiskjorta
Hela OUATIH är ju en dröm, en alternativ verklighet som aldrig blev, lika lite som Ratso fick komma till Florida och bli frisk. Den gula skjortan talar om för tittaren att detta är en dröm. Ett ytterligare bevis för att den gula skjortan inte är någon slump är det faktum att Brenda Vaccaro spelar en liten roll i OUATIH, som filmproducenten Marvin Shwarz’ (Al Pacino) hustru. Varför göra sig besväret att engagera just henne för en roll så liten att den lika gärna kunde gjorts av en statist om det inte var någon poäng med det?
Ett en annan beröringspunkt mellan filmerna är att det var Roman Polanski som föreslog att Schlesinger skulle använda Adam Holender som filmfotograf. Polanski och Holender hade studerat tillsammans i Polen. Midnight Cowboy blev hans första jobb i USA och början på en lång, framgångsrik karriär som filmfotograf i Hollywood.
Listan över filmer och TV-serier som skojar eller gör parafras på Midnight Cowboy är lång. Några av de mest kända är: Forrest Gump, Elf, Back to the Future II, Pitch Perfect II, Buffy the Vampire Slayer, Northern Exposure, Flight of the Conchords, Community, Rick & Morty, Curb Your Enthusiasm och The Simpsons (flera gånger). Men den allra roligaste blinkningen till filmen görs nog i Seinfeld där Jerry och Kramer i slutet på ett avsnitt tvingas ta bussen. Kramer får näsblod och, ja, sedan hamnar vi i Midnight Cowboy. Det outsägligt sorgliga slutet förvandlas till humor.
Det finns ytterligare en koppling mellan Seinfeld och Midnight Cowboy. När Joe Buck står på botten och inte ser någon annan utväg, försöker han sälja sex till en ung man. Till och med i den transaktionen blir han blåst; killen har inga pengar. Den unge mannen spelas av Bob Balaban, som många år senare spelade TV-chef i Seinfeld. Det är han som försöker förhandla med Jerry och George när de ska skriva sin TV-serie ”about nothing” och senare blir han kär i Elaine och blir Grenpeace-aktivist för att vinna hennes hjärta.
Bob Balaban
Denna mörka och, som Mike Nichols tyckte, karriärdödande, film vann tre Oscarstatyetter. Detta trots att den hade artonårsgräns, var X-rated, en kategorisering reserverad för porrfilm och extrema våldsfilmer. Den vann för bästa film, regi och manus efter förlaga. Både Hoffman och Voight nominerades för manliga huvudroll, men förlorade till John Wayne i True Grit.
Det är svårt att överskatta det inflytande Midnight Cowboy haft på filmskapandet i USA. Hur hade Taxi Driver och Mean Streets sett ut utan Midnight Cowboy? Att skildra människor i marginalen på den stora skärmen var sällsynt och Midnight Cowboy bröt ny mark, som inspirerade exempelvis John Cassavetes och den följande amerikanska indievågen på sjuttio- och åttiotalet att göra film i samma anda.
Filmen står sig än idag som en stark skildring av vänskap mot alla odds och den tål att ses om många gånger.
Jag lyssnar ganska mycket på BBC Radio, både för musiken och programmen. Om några dagar börjar en ny säsong av Paperback Writers, där författare berättar om sina musikinfluenser. Det brukar alltid bli intressant lyssning. Den här omgången fokuseras på serieförfattare och vi får höra vad Alan Moore, Neil Gaiman och Hannah Berry lyssnar på för musik, och varför.
Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.
När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.
Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.
Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.
Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.
Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.
Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.
Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.
Jag hoppades och nu verkar det vara sant. JD Salinger fortsatte att skriva, han lät bara bli att publicera. Nu kommer dessa texter att publiceras med början inom några år. Läs mer i The Guardian.
Det har kommit en ny biografi över författaren och tecknaren Edward Gorey. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den, men jag lärde mig mycket om Gorey från recensionerna i The New Republic och The New Yorker.
Jag blev uppmärksam på Edward Gorey och hans verk första gången jag besökte New York, 1989. Jag handlade kanske flest böcker på Strand Book Store (då, 8 miles of books, nu, 18 miles of books) men den bokhandel jag gillade allra mest hette Gotham Book Mart. Den grundades 1920 och tvingades stänga 2007. Under hela den långa tiden hade butiken bara två ägare, Fanny Steloff från 1920 till 1967, och Andreas Brown som köpte verksamheten 1967 och drev den fram till 2007, då konkurs var oundviklig. Steloff arbetade kvar i butiken till sin död 1989. Hon blev 101 år gammal.
Nå, bokhandeln var helt fantastisk, lika mycket litterär salong och mötesplats som vanlig butik. Jag var där bara fyra-fem gånger under två besök i New York 1989 och 1992. När jag besökte staden år 2000 var den stängd de dagar jag passerade. Woody Allen, en flitig kund, sa att Gotham Book Mart var ”…everyone’s fantasy of what the ideal bookshop is.” Jag håller helt med.
Brown blev vän med flera författare som handlade hos honom. Han verkar ha kommit extra bra överens med Gorey. Gotham Book Mart gav ut tio av Goreys böcker och sålde och visade original och trycksaker som Gorey skapat. Jag blev fascinerad av vad som visades, då första gången jag var där, men jag förstod det inte riktigt, och köpte ingenting av Goreys verk, tyvärr.
Långt senare fick jag The Unstrung Harp av en man jag var på väg att bli nära vän med, men något gick fel, så våra vägar skildes, vilket gjorde mig ganska ont. Att minnas honom med en Edward Gorey-bok i allmänhet, och The Unstrung Harp i synnerhet är mycket passande.
Häromdagen var jag och köpte böcker i ett hem och kom då över den första svenska utgåvan av en Goreybok, Giftskåpet – tre betänkliga bilderböcker, utgiven av Bo Cavefors 1965. Det gladde mig mycket. Samma kväll zappade jag runt på TV:n, något jag nästan aldrig gör nuförtiden, och hamnade då i slutet av ett Simpsonsavsnitt, som gjorde en egen, mycket stilig hyllning till Edward Gorey. Vilket sammanträffande.
Januari är uppenbarligen Edward Goreys månad i år, i alla fall i min värld.
Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.
Det är öppet i Fågeltofta varje helg fram till julafton, till och med fjärde advent, dan före dan.
Lördag-söndag klockan 12-16.
Julklappstips, hembakat, glögg, rimstuga. Hela paketet, inklusive decemberväder inomhus. Ta på en extra tröja om ni hälsar på. Det är inte varmt i butiken.
Fågeltofta i oktober. Blir det lika vitt i december?
Om några veckor kommer BBC att visa hela David Bowies spelning på Glastonbury år 2000, som avslutade festivalen. Många säger att det var det bästa som gjorts på Glastonbury, men hela spelningen har inte visats tidigare, konstigt nog, bara den halvtimme jag delar här. Ser fram emot att se hela. Här är David Bowie som spelar David Bowie, omfamnar hela sin karriär. Han spelade förstås alltid rollen av David Bowie, men det är extra tydligt i den här spelningen, tycker jag. Här är han femtiotre år gammal och får hela publiken att hoppa och leva sig in till hundra procent. Fantastiskt. Jag saknar honom mer för varje dag som går, vilket jag inte trodde var möjligt.
Då var sommarsäsongen över för min del och jag drar ner på öppettiderna. Fram till slutet av september är det öppet i Fågeltofta lördag 16-18 och söndag 12-16, och jag står på torget i Simrishamn fredag och lördag.
Som vanligt har det varit roligt och stimulerande att sälja bra böcker till bra människor, men det hindrar mig inte från att återkomma om en vecka eller två med en rapport om några knepiga kunder vars enda bidrag till min verksamhet är de ”roliga” historier de genererat.
Torgsäsongen är här och jag hinner nog inte lägga upp så många annonser på bokbörsen under sommaren. Här är nya matlagningsböcker från när och fjärran. Anthony Bourdain reser jorden runt, Torgny Lindgren berättar om maten i Västerbotten, Yukiko Duke presenterar det asiatiska köket, memoarer med det sovjetiska köket i fokus, gammal skånsk mat, Peter Loewe i Italien… och mer här.
Att göra TV-serie av filmen Heathers låter som en dålig idé. Ändå har flera produktionsbolag jobbat med idén i tio år. Alla försök har fallerat, fram tills nu när Jason Micaleff för Paramount Network gjort en första säsong. Dock är ämnet så kontroversiellt att premiären skjutits upp flera gånger. Pilotavsnittet visades i mars (men bara på nätet, tror jag). Nytt premiärdatum är satt till tionde juli. Den kommer att finnas tillgänglig på HBO Nordic.
Originalet med Winona Ryder i huvudrollen handlar om mobbing, mord och självmordskult i high school-miljö – fast med humor… TV-serien har samma ingredienser, men vrider om kniven något varv till. Precis alla som tittar kommer att kunna känna sig kränkta och förbannade. Inte får man skämta om det där! Men jag säger att om det inte svider är det inte riktigt bra humor. Jag har sett första avsnittet och jag är försiktigt hoppfull. Det kan bli bra.
Daniel Waters, som skrev originalfilmen har inte arbetat med TV-serien, men han har sett den. Vad han säger i en artikel i Vanity Fair gör också att jag tror att serien kan vara riktigt bra:
A good dark comedy is the metaphorical lobster where you have to put it in the pot where the water’s still warm and cozy and then turn up the heat,” Waters says. “It’s easy to satirize the right, but when you can satirize the left, too, then you’re really making people feel uncomfortable. Anytime the world becomes politically correct, that’s the time to become satirically anti-politically correct.
Böcker om Gotlands långa historia finns nu att köpa här. Visby domkyrkas gravstenar, konstskatterna i Gotlands kyrkor, Visbys historia, allmogen och hussederna på Gotland och flygets historia på Gotland. Allt finns nu i nätbokhandeln.
Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.
Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.
På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!
Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.
Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).
K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.
En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.
Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.
Vilka filmer som tävlar i Cannes om en månad avslöjades idag. En av filmerna heter Burning och är regisserad av Lee Chang-Dong. Den är baserad på Haruki Murakamis novell ”Bränna lador”, från novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök. Finns att köpa i Fågeltofta.
Det här är en sparsmakad artist. Första skivan kom 2011 och först nu, sju år senare, kommer uppföljaren. Hon har jobbat med andra musikaliska samarbeten och skådespelat en del, så hon har säkert varit upptagen, men jag har väntat ivrigt på ny musik från Malis Fatoumata Diawara. Debutskivan, Fatou, var väldigt bra. Nya singeln är lovande.
I omklädningsrummet på tennisklubben berättade en bekant om en granne han haft en gång. Grannen var pigg fast han var gammal. Han hade fyllt 99 år, men han sa att han inte tänkte bli hundra. När hundraårsdagen närmade sig ringde lokaltidningen och ville skriva artikel. Nittionioåringen undanbad sig. Kanske hade tidningen dåligt med material, så de sa att de tänkte skriva ändå, eftersom inte så många människor blev så gamla.
Några dagar innan födelsedagen sa mannen till min bekant att han inte tänkte uppleva sin födelsedag. Han slutade helt enkelt att äta och dricka och dagen före dagen före födelsedagen dog han. Min bekant ringde tidningen och berättade vad som hänt och bad dem stryka artikeln, för hundraåringen de tänkt skriva om blev ju inte hundra. Det här var i fördigital tid, så sidan var redan satt och klar för tryck, men tidningen förstod att det inte skulle se bra ut med den här texten, så de stoppade den.
I dag, den 24 mars, fyller Lawrence Ferlinghetti 99 år. Han tänker inte fira sin födelsedag, men han verkar inte ha så drastiska planer som min bekants granne heller. Han lever och arbetar och fortsätter skriva. Han grundade en av världens bästa boklådor, City Lights Books i San Francisco och han var delaktig i beatrörelsen när den uppstod. Han har varit en viktig röst i amerikansk litteratur i sextio år.
Jag känner ett litet släktskap med Ferlinghetti. Jag har också grundat en bokhandel och i intervjun läser jag att han, precis som jag, har en roddmaskin i sitt arbetsrum. Hoppas att den kan hjälpa mig att bli minst 99 år gammal, lika välbevarad som Lawrence Ferlighetti.
Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…
Idag är det femtio år sedan Midnight Cowboy hade svensk premiär. Tillsammans med Easy Rider, som kom samma år, öppnade den dörren till ett nytt sätt att göra film i Hollywood, inspirerad av en europeiska filmen med en mer realistisk stil, inte minst vad gäller skådespeleri och ämnesval.
I dagens Ystads Allehanda rapporteras från utställningen De Åtta Bästa Filmerna Någonsin Affischer.
Vad betyder ”bästa”? Det här är ett personligt urval av bokhandlaren. Kom till antikvariatet i sommar och titta på affischerna och prata film.
.
johns antikvariat 