Äntligen framme!
Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.
Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.
Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.
När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.
Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.
Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.
Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.
johns antikvariat 
Kommentera