Arkiv | Evenemang RSS feed for this section

Notorisk skrivmaskinssamlare siktad i Fågeltofta

8 Jul

Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.

Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.

Påsköppet

8 Apr

Antikvariatet är öppet från skärtorsdag till annandag påsk, klockan 12 till 16. Välkomna.

Jul i Fågeltofta

29 Nov

Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…

Det blir rimstuga, julklappsförslag, inslagningsservice, hembakat och annat som kan bidra till julstämningen. Kanske Dafne visar sig också.

Välkomna!

Johns antikvariat i Ystads Allehanda

28 Jun

I dagens Ystads Allehanda rapporteras från utställningen De Åtta Bästa Filmerna Någonsin Affischer.

Årets utställning i Fågeltofta handlar om filmaffischer

24 Jun

Vad betyder ”bästa”? Det här är ett personligt urval av bokhandlaren. Kom till antikvariatet i sommar och titta på affischerna och prata film.

Sommar i Fågeltofta

3 Jun

Sommarsäsongen i Fågeltofta börjar i år söndagen den 23 juni och slutar söndagen den 18 augusti. Antikvariatet är öppet varje dag.

Måndag-onsdag, fredag: 16-19, torsdag 12-19, lördag 15-18, söndag 12-16

Extra öppet vardagar 9 juli-20 juli: måndag-fredag 12-19

I kaféet blir det utställning av filmaffischer.

Torghandel i Simrishamn fyra-fem dagar i veckan hela sommaren.

 

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Lindsay Kemp

10 Jan

Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.

Här är ett klipp från en annan intervju, tagen från en dokumentär om Kemp som inte blivit klar än, fast arbetet pågått i tio år.

Höstsäsong

20 Aug

Då var sommarsäsongen över för min del och jag drar ner på öppettiderna. Fram till slutet av september är det öppet i Fågeltofta lördag 16-18 och söndag 12-16, och jag står på torget i Simrishamn fredag och lördag.

Som vanligt har det varit roligt och stimulerande att sälja bra böcker till bra människor, men det hindrar mig inte från att återkomma om en vecka eller två med en rapport om några knepiga kunder vars enda bidrag till min verksamhet är de ”roliga” historier de genererat.

Tack för den här sommaren.

Ögat i magen – Fredrik Jensner. Utställning i Fågeltofta hela sommaren.

28 Jun

Retrospektiv utställning av Fredrik Jensners verk i antikvariatets kafédel. Öppet varje dag hela sommaren.

Idag spelar Chrysta Bell och K.Flay i Stockholm

26 Apr

Got a light?

Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.

Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.

På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut  som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!

Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.

Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).

K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är  föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.

En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.

Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.

Spalding Gray, Weimaranerhundar, Alec Baldwin, Steve Erickson

8 Jan

Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.

Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i  New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom.  Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.

James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.

 

%d bloggare gillar detta: