Tag Archives: bill bailey

Abandoman i Lund 140829

31 Aug

Abandoman

Bästa upplevelse för mig på årets Lund Comedy Festival var Abandoman. Musikalisk ordimprovisation. Freestyle rap baserad på publikens förslag och livshistorier. Det var en live-upplevelse utöver det vanliga. Klippen nedan är roliga, men närvarokänslan går förlorad. Några sekunder efter att Rob Broderick som utgör huvuddelen av Abandoman, intervjuat publiken kastar han sig ut i grym rap om det han just fått reda på. Det känns nästan som trolleri. Hur gjorde han det där? Var de där två personerna planterade i publiken? Hur skulle han annars kunnat sjunga och rimma så fantastiskt om denna neck- and shoulder surgeon som irriterar sig på grannen som klipper gräset i tid och otid, eller den curlingspelande mannen som vann en skål chokladpudding i tredjepris för typ tjugofem år sedan? Det låter repeterat och inövat men det är skapat i stunden. Väldigt bra gjort. Jag vet hur trolleri skapas, jag vet att det bygger på förberedelser och misdirection, och det gör Abandomans rap också, men det gör den inte mindre imponerande. Jag håller med The Independent som skriver:

A freestyle talent that is unparalleled anywhere in the market. No two shows could ever be the same as they pick out audience members and freestyle about them, with comedic timing and witty rhyming that’s so impressive it could’ve been scripted.

Jag skulle missat det här om inte paret på tåget, de som inte alls uppskattade Chastity Butterworth, hade upplyst mig om Abandomans storhet och att de skulle spela nästa dag. ”Men det finns nog inte biljetter”, sa de. Det gjorde det, som tur var.

Efter denna höjdpunkt hastade jag iväg till den stora arenan för att titta på Bill Bailey, igen. Den här gången hade han inte en färdig show utan körde gammalt och nytt, lite ofokuserat men ändå väldigt roligt. Vad jag inte gillade så mycket var att en del av materialet byggde på gnäll. Den där gubben är så dum, de där människorna är så korkade, folk är så blåsta… Och så exempel på detta. Jag minns inte att han hade särskilt mycket sånt material i Qualmpeddler. Han verkade lite, lite trött också. Inte lika fokuserad som förra året, men väldigt avslappnad och glad. Så det var bra, men Abandoman var roligare, kanske för att de var en ny bekantskap för mig. Bill Bailey har jag ju skrattat åt i närmare femton år.

Hemma klockan ett, upp halv sex för att köra till Fågeltofta och packa bil och hämta släp, vidare till torget där det firades Sillens dag, Prostatacancer och valspurt med bland annat Miljöpartiets riksdagskandidat som bjöd på hembakade pepparkakor. Ett härligt gyckel på alla händer. I ett hörn av torget stod Borrby hästsällskap och sålde nybakade bullar. Det var torgets höjdpunkt denna dag, förutom mina böcker, förstås. God försäljning, sedan i ilfart till Ystad för att ställa bil och släp, springa till tåget mot Lund, som givetvis var några minuter försenat.

Jag sprang också från tåget till Lunds stadsteater och hann precis in till inledningen av Jen Kirkmans ståuppföreställning. Hon var duktig, hon var rolig, hon hade ett bra flöde. En enda sak störde mig dock, och det var att kronologin i hennes berättelse inte stämde. Det handlade om när hon gifte sig och när hon skilde sig och hur länge hon varit frånskild och när hon träffade sin make… Det stämde inte kronologiskt och då föll hela hennes berättelse för mig. Jag kunde inte tro på resten av storyn när hon inte ansträngt sig att få åren att stämma. En detalj, men viktig för mig, tydligen. Sedan kanske parmiddagar inte är det mest explosiva ämnet att skoja om i Sverige. Jen Kirkman gjorde det bra ändå.

Men Abandoman, se dem om ni kan. De är otroliga.

Bill Bailey på arenan i Lund, 130829

30 Aug

Bill-Bailey-Qualmpeddler-2012-ImageBland det bästa jag sett i humorväg på en scen, det såg jag igår i Lund när Bill Bailey framförde sin senaste show, Qualmpeddler under pågående humorfestival. Energi, timing, visdom, musikalitet, var extra kryddor till Baileys  härliga humor. Föreställningen var en blandning av aktuell stå-upp och musikalisk humor, lite i Victor Borges anda – fast med punkattityd. Stå-uppdelen inleddes med färskt material om Sverige och Danmark som kändes genomarbetat och inte alls sådär hövligt, obligatoriskt som det kan bli när utlänningar kommer till främmande land för att uppträda. Sedan handlade den talade delen mycket om brittisk politik (”Ed Milliband, he looks like a man who caught the bouquet at a funeral”) om religion kontra vetande och om språk. Musiken var bred, från Downton Abbey i reggaeversion till Metallica på tuta. Se nedan. Det var en härlig kväll som tog slut strax före tolvslaget. Otroligt bra, på alla plan. Här är en recension av föreställningen från The Daily Telegraph i våras, som var ganska lik men förstås annorlunda. Här en recension på kvällens föreställning från Sydsvenskan.

Igår spelade han både Metallica…

…och signaturen till Match of the Day.

Sovande ugglan i Fågeltofta. David Sedaris’ uggla. Bill Baileys uggla. Great men and their owls.

3 Maj

20130306_155737”Does there come a day in every man’s life when he looks around and says to himself: I’ve got to weed out some of these owls?”

Den frågan ställer David Sedaris i sin senaste bok, Let’s Explore Diabetes with Owls. Jag svarar definitivt ja. Jag äger alldeles för många uggleprylar. Hur gick det till? Jag berättade en berättelse om en vit uggla en gång, en uggla som bodde i ett träd utanför vårt hus. Det var kanske då folk fick för sig att jag var en ugglekille. Min dotter har gjort flera ugglor till mig i olika material och i julas fick jag fyra uggleprydnader i julklapp av fyra olika människor. Den ofrivilliga samlingen uppgår till ca tjugo artefakter vid det här laget. David Sedaris har hamnat i en liknande situation, som ni förstår. Men både han och jag är fascinerande av de riktiga ugglorna. Han fortsätter sin berättelse med hur han söker en uppstoppad uggla. En sådan skulle han vilja ha. Det är tydligen förbjudet att stoppa upp ugglor i England, där Sedaris numera bor, så uppdraget blir ganska komplicerat. Det leder honom till en konservator som har en stor samling uppstoppade djur. Nästan omärkligt glider texten in i Roald Dahl-landskap. Det är svårt att veta om självbiografin övergår i fiktion.

När jag gick min första husesyn i september efter att jag köpt skolan i Fågeltofta, hittade jag en tavla på vinden. Den hade legat ner, så glaset var helt ingrott med damm och smuts. Motivet kunde bara anas där bakom. Jag torkade glaset med en trasa och fann då en bild som verkade vara ett manipulerat fotografi. Det såg ut som att någon målat ovanpå ett foto. Eller så var det ett vanligt fotografi vars färger förändrats på grund av ljus så till den grad att hela bilden förändrats. Motivet var en uggla som satt på marken nedanför ett stort träd. Det var en fin bild i sig, men de här färgförändringarna lade till en gåtfull dimension till bilden. Tavlan har en given plats i samlingen.

En dag i slutet av februari kom jag till huset i Fågeltofta för att jobba. Det hade snöat lätt på morgonen. Innan jag satte igång inne i huset gick jag en vända i trädgården för att fotografera mina olika träd, så att en god vän skulle kunna hjälpa mig att artbestämma dem. Nedanför en asp låg – ovanpå den nyfallna snön – en hornuggla. Den måste ha dött för mindre än en timme sedan. Hade den bara svultit ihjäl, eller hade den kanske blivit påkörd av en bil? Det fanns inga yttre tecken på skada. Den låg helt fridfullt, som i dvala, ovanpå snön. Jag la den på en papperspåse och tog in den i antikvariatet. En tid senare visade jag den för en fågelskådare. Han sa att det var en gammal fågel. Den hade kanske helt enkelt dött av hög ålder. Men att den gjorde det utanför mitt hus, ugglesamlaren, det kändes som ett tecken, kanske som fortsättningen på sagan om den vita ugglan. Vi får se vad det blir.

Bill Bailey är en humorist precis som David Sedaris. Han är kanske mer vild i sin framtoning, men egentligen har de båda nog mycket gemensamt. Här är en lång, intressant intervju med Bailey. Den avslutas med en historia om en uggla som han stötte på i Kina, hur han köpte den på en restaurang och släppte den fri. Eftersom det är Bill Bailey som berättar så finns det förstås en extra poäng med storyn. Den får ni läsa själva.

Jag har inte hittat någon konservator till min uggla. Jag fick ett telefonnummer av fågelskådaren, men det är aldrig någon som svarar där. Sist jag ringde blev jag informerad att numret hade upphört. Berättelsen fortsätter.

Bailey goes Borge.

%d bloggare gillar detta: