Magnus Mils har skrivt tre riktigt bra böcker som jag läst. Stänglset, Inget nytt på Orientexpressen och Tre kom till kungen. Eller The Restraints of Beasts, All Quiet on the Orient Express och Three to See the King. Debutromanen – Beasts – blev nominerad till Bookerpriset och en stor grej gjordes av att författaren var busschaufför. Va, kan de skriva? När en högstadielärare eller en polis skriver en bok känns det inte konstigt, men en chaufför. Dessa tre böcker är i alla fall mästerliga. Till och med hemlige Thomas Pynchon blev drabbad av Mills helskruvade historier och blurbade om Beasts: A demented, deadpan comic wonder, this rude salute to the dark side of contract employment has the exuberant power of a magic word it might possibly be dangerous (like the title of a certain other Scottish tale) to speak out loud.
Men just det här med att Mills är/var busschaffis kunde folk inte släppa, så jag antar att det är därför som han till slut skrivit en bok om busschaufförens vedermödor. Här finns material för lika knäppa och rörande historier som i de tre tidigare nämnda böckerna, men av någon anledning händer ingenting. Inga överrraskningar, inget drama att tala om.Vi följer en busschaffis i London. Ledningen är inkompetent, de överordnade fattar ingenting… Men chaffisarna kör på ändå. Bussen måste ut och den får inte komma för tidigt.
Är materialet för stort, eller står författaren för nära källan för att kunna se vad som funkar som bok? Något gick fel, här i alla fall, även om boken är underhållande och lättläst.
johns antikvariat 
Kommentera