Arkiv | Böcker RSS feed for this section

Jarvis Cocker intervjuad av Olivia Laing

9 Maj

Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.

Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.

Mycket läsvärda artiklar, båda två.

Påsköppet

11 Apr

Öppet i Fågeltofta skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdagen, annandag påsk kl 12-16.

Torgbokhandel i Simrishamn skärtorsdag och påskafton.

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura

8 Feb

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.

Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.

Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.

The Memory Police av Yoko Ogawa (nu på svenska som De förlorade minnenas ö)

15 Jan

The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.

Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”

Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.

Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.

Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.

Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.

Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

Julöppet

27 Nov

Antikvariatet öppet lördag söndag 12-16 fram till julafton. Glögg efter eget recept serveras i denna semiantika samovar. Välkomna.

Notorisk skrivmaskinssamlare siktad i Fågeltofta

8 Jul

Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.

Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.

Douglas Coupland inspirerar fortfarande

19 Jun

Douglas Coupland har skrivit en ny bok tillsammans med Shumon Basar och Hans Ulrich Obrist. Den heter The Extreme Self och tar vid där deras förra bok, The Age of Earthquakes avslutades. Det är en sorts handbok för vår nutid och snara framtid. The Age Of Earthquakes talade till mig och jag ska snarast skaffa The Extreme Self. Läs en intervju med Coupland här.

Johns antikvariat på Radio Kristianstad

29 Apr

I tisdags hälsade lokalradion på i Fågeltofta för att prata om böcker som inredningsdetalj. Lyssna här. Jag är med i början, direkt efter nyheterna.

I like minimalist art but it doesn’t look good in my house because I’m a maximalist.

27 Apr

John Waters fyllde sjuttiofem häromdagen. Marc Maron pratade med honom på sin podcast, WTF. Det blev ett bra samtal, fyllt med citatvänliga repliker, som den i rubriken. Ännu bättre var det avsnitt av You’re Booked som jag tidigare tipsat om, där lyssnaren får hälsa på hemma hos John Waters och han visar runt bland sina bokhyllor.

Med Marc Maron pratar han bland annat om tidiga läsupplevelser: ”Grove Press saved my life… Grove Press was the ultimate defier of everything I was taught at school and by my parents… The Marquis de Sade, The 120 Days Of Sodom, I remember reading that and thinking ‘Oh, my God!’ It’s still pretty shocking!”

Denna amerikanska förstaupplaga är till salu i Fågeltofta.

Musiken har tagit slut

9 Mar

Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.

En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.

Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?

Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.

I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.

Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.

Påsköppet

8 Apr

Antikvariatet är öppet från skärtorsdag till annandag påsk, klockan 12 till 16. Välkomna.

%d bloggare gillar detta: