Pauline Wolff i Fågeltofta 17 augusti, 2017

21 Aug

Författare och verk

Pauline Wolff reste hela vägen från Gotland till Fågeltofta för att tala om sitt författarskap och sina inspirationskällor. Hennes senaste bok, Swede, kom ut 2009 och hon påstod – tyvärr ganska övertygande – att det var hennes sista bok. Det går inte att få ihop ekonomin som skönlitterär författare. De senaste åren har hon arbetat med film- och TV-manus. Även om allt inte produceras så får författaren åtminstone betalt för sitt arbete.

Swede har hon arbetat med i filmmanusform i flera år. Produktion närmar sig, under titeln Angels of Revenge. Swede är en westernroman. Ett sätt att beskriva den är att den börjar där Utvandrareposet slutar. Vad hände med nybyggarnas barn? Det är en skoningslös berättelse i Cormac McCarthys anda. Varför hon valde att skriva just en western var för att hon ville utmana sig själv med att skriva i en genre hon inte alls tyckte om. Genom att ge sig själv begränsningar utmanas kreativiteten och något oväntat och bra kan skapas. Publiken hoppades att filmen äntligen kan bli producerad. Den är annorlunda från boken, berättade författaren, och kretsar mest, eller bara kring de två systrarna och mycket lite eller inget alls om bokens titelfigur. Att lära sig skriva filmmanus blev en ny erfarenhet eftersom manusarbete till 100% handlar om berättelsen. Hur förs storyn fram på bästa sätt? Vid litterära utbildningar, som Pauline Wolff gått, har all undervisning handlat om språket, ingenting om berättelse.

Mister Sen, framed.

Vi är luftens drottning från 2006, skrevs under utbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som handledare hade Pauline Wolff Lars Jakobson, en författare vars verk hon beundrar och rekommenderar. Han lärde henne bland annat att inte skriva etnografiskt. Det betyder att när människor i berättelsen gör saker så beskriver de inte sina verktyg och handlingar utan de bara gör det de kan och tänker inte något särskilt på det. De upplever historien inifrån berättelsen. Den som skriver etnografiskt talar om hur verktygen ser ut, vad de är till för och hur de används. Det kan skapa en distans till läsaren. Någon i publiken sa att hon tyckte att Vi är luftens drottning är den bästa bok som skrivits på svenska på många år. Intervjuaren höll med.

Intervjuaren visade en bok av Yoko Ogawa och sa att hon påminde om Pauline Wolff i det att hennes böcker skiljer sig åt väldigt mycket. Det är omöjligt att veta hur man kommer att beröras av en bok av Yoko Ogawa. Pauline Wolff fick den hittills enda titeln på svenska av Ogawa, En gåtfull vänskap.

Pauline Wolff avslutade med att berätta att hon börjat tänka på berättelser ur sin egen släkthistoria. Hon sörjde att hon inte kom ihåg vad vissa släktingar berättat för henne när hon var liten, släktingar som nu är döda. Men andra finns kvar i livet. Hon ska prata med dem och skriva ned deras historier. Vi hoppas att dessa berättelser kan formas till något som läsare i Sverige och världen kan få ta del av så småningom. Kanske kan det ändå bli fler böcker från Pauline Wolffs penna i framtiden.

Wolff får Yoko Ogawas En gåtfull vänskap.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: