Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.
Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.
Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.
Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.
Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.
Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.
Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:
”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”
Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.
johns antikvariat 