Den här boken hamnade på många årsbästalistor för 2014. Jag fann den också läsvärd, särskilt första delen. Men ju mer författaren förklarar om världen han skildrar, desto mindre magisk blir den. Det är nästan omöjligt att infria de höga förväntningar som skapas i anslaget.
Den stora berättelsen rör en kamp mellan två sorters odödliga människor. I denna kamp används vanliga människor som spelbrickor. Den första delen utspelar sig år 1984 när den unga Holly Sykes rymmer hemifrån. Hon ser syner och hör röster. Är hon galen? Hennes mamma tror det. Holly har en lillebror som har börjat bete sig väldigt lillgammalt. Väldigt. Tidigt i boken är den stora berättelsen oklar. Läsaren får koncentrera sig på Hollys äventyr och bara acceptera de underligheter hon tror sig uppleva. Nästa del utspelar sig 1991 och har en annan huvudperson. Genom hans ögon får vi träffa Holly igen.
Så fortsätter det, med hopp in i framtiden, tio, tjugo år i taget. Holly står centrum för berättelsen, men är inte berättarröst som i första delen. Sakta lär vi oss mer om kampen mellan de två olika odödliga grupperna. Det är spännande och påminner lite om Murakami i ämnesvalet. Fast där Murakami är vag och inte kommer till någon riktig poäng, så vinnlägger sig Mitchell om att verkligen förklara vad det är som händer. Det är på både gott och ont. När han tar tillbaka mysteriet från läsarnas hjärnor och bestämmer åt dem vad det är som händer så förminskar han ju berättelsen; från de många möjligheternas historia till den enda, sanna storyn. Å andra sidan så är det en spännande förklaring han har hittat på och många läsare kommer säkert att uppleva Sense of Wonder när ”sanningen” avslöjas. Det är mycket möjligt att författarens långsamma avslöjande av hur allt ligger till är det som driver vissa läsare framåt. Dock inte mig, jag föredrar mysteriet. Cloud Atlas var avgjort bättre på det planet i och med att den bokens struktur höll läsaren i ovisshet om vad som komma skulle. Den som ville ha förklaringar fick dem också, och de som ville rida på ovisshetens våg, fick göra det också mycket längre än här.
Olika personer är i centrum i de olika delarna. Flera av dem dör, vilket känns snopet och oväntat, på ett dåligt vis. Mitchell är inte riktigt juste mot sina figurer, tycker jag. Det är bara Holly han är trogen och även hon överges eftersom vi inte får höra hennes röst igen, vi ser henne utifrån. Det finns ingen figur att idnetifiera sig med eftersom författaren byter huvudperson i varje del.
Ekon från Mitchells tidigare romaner finns i den här boken, helt handgripligen. Figurer och incidenter från The Thousand Autumns of Jacob de Zoet och Black Swan Green flimrar förbi; kanske finns hans övriga böcker också representerade utan att jag tänkte på det. Det är finurligt och lite kittlande, men tillför i ärlighetens namn ingenting till boken. Det är bara blinkningar från författaren till läsaren: kolla här, var du med på det?
Så detta är en snabbläst, spännande modern fantasiberättelse. Kanske är författaren för skicklig, för noggrann. Om han lämnat delar mer skissartade hade jag nog uppskattat boken mer. Här är en recension i The New Yorker som noggrannare analyserar boken – och berättar mer av handlingen.
johns antikvariat 
Kommentera