Recensionsdag för En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa

Den svenska utgåvan av En gåtfull vänskap är en liten bok till formatet, bara 10×15 centimeter. En pocket är i jämförelse 11×18 centimeter stor. Omslaget är i duplex, tvåfärg, svart och brunlila vilket ger sken av ålder och patina. En väldigt snygg bok, men det lilla formatet och det diskreta färgvalet gör möjligen att boken inte kommer att synas särskilt bra i bokhandelshyllan. Boken har recensionsdag idag. De recensioner jag läst är inte över sig positiva. Det känns som att skribenterna blivit lite provocerade av den vänliga tonen i hela historien. Det finns många möjligheter att göra detta till en eländeshistoria, en skräckhistoria, en ångesthistoria… Men författaren tar sin berättelse ut på oväntade stigar. Det är nog det bästa med Ogawa. Hon skapar en stark premiss, läsaren känner sig trygg i den, men sedan leder Ogawa läsaren till helt oväntade platser. Kanske dessa skribenter inte gillar att bli förvånade. Det som förvånar här är den snälla, positiva känslan. Visst är det en feel-good-bok. Men andra Ogawa-böcker skapar helt andra, lika oväntade, känslor. Vänta bara ska ni få se. Om de kommer på svenska, det vill säga.

Jonas Thente i DN skriver inget direkt negativt, men är inte särskilt förtjust ändå. Amanda Svensson i Sydsvenskan har läst boken slarvigt och skriver en ofullständig recension, tycker jag. Conny Palmkvist i Helsingborgs Dagblad verkar inte haft mycket tid för sin text. Han skriver saker om författaren och boken som jag inte alls känner igen. Ellen Mattsons text i Svenska Dagbladet är bäst, av dessa fyra, tycker jag. Kanske för att hon gillar boken lika mycket som jag. Men jag tror också att hon läst noggrannast.

Ju äldre man blir, desto svårare är det att bli överraskad av skönlitteratur, Det finns bara ett begränsat antal historier. När det då dyker upp en författare som Yoko Ogawa som förmår att ta samma gamla historier och stöpa om dem till något nytt, då måste man bara jubla.

Heidi von Born skrev redan 1994 om Ogawa i en understreckare i Svenska Dagbladet. Det här säger hon om Hotel Iris:

”Ogawa är mästerlig i sin grymhet, kanske också för att hon här klarar det låsta känslorummets gränser utan att de kvävande upplevelserna blir spektakulära. Men väl är de outhärdliga eftersom de inte medger någon frihet.”

Jag gissar att Hotel Iris blir nummer två i den svenska utgivningen.