Lina Wolff i Fågeltofta 24 augusti, 2022

26 Aug

Förr om åren har författarsamtalen varit i Verkstan, som har plats för sjuttio personer,men där händer annat just nu, så vi var i en mindre lokal. Den blev full när trettio personer bänkade sig för att lyssna på scensamtal mellan bokhandlaren och författaren.

Lina Wolff berättade att hon skrev sina första noveller när hon bodde i Spanien och att det spanska kynnet är strängare på många vis. På gott och ont.

En stor läsuppelvelse i unga år var Charles Perraults bok Gåsmors sagor, särskilt den grymma berättelsen om Blåskägg, som mördar sina fruar, tömmer dem på blod och lägger dem i ett rum som den senaste hustrun absolut inte får öppna, men det gör hon förstås ändå…

I senaste boken, Djävulsgreppet finns en person som drabbas av översättningsneuros, hon måste veta vad allting i rummet heter på alla språk hon kan, ifall hon skulle behöva simultantolka. Lina Wolff kan känna en ansats till detta också ibland, för hon har arbetat som tolk.

Några dagar innan besöket i Fågeltofta var hon på Louisiana i Danmark och den litteraturfestival som arrangeras där. Hon intervjuade den argentinska författaren Pola Oloixarac. Det är en fantastisk författare som Lina Wolff starkt rekommenderade. Osäkert om det finns planer på att översätta till svenska, men det ska vi väl hoppas att det gör. Lina Wolff har översatt flera böcker från spanska och det har varit en stor glädje att göra det, även om det inte varit lätt. Tredje riket av Roberto Bolaño, Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Räddningsavstånd av Samanta Schwerin är några titlar Wolff översatt. Kanske har hon översatt färdigt, för det tar hårt på krafterna att göra det, men en bok som hon skulle tänka sig att göra en ny översättning av är Pedro Páramo av Juan Rulfo. Han var en stark inspiration för Gabriel García Márquez och hela vågen av magisk realism som kom från Sydamerika på sextio- och sjuttiotalet.

Mycket annat avhandlades under den timme samtalet varade, mer än som kan rapporteras här. Det avslutades med att bokhandlaren visade boken De ödesdigra breven av den argentinske författaren Marco Denevi och gav författaren ett exemplar av en spanskspråkig utgåva. Originaltitel: Rosaura A Las Diez eftersom han tyckte att även detta är en bok som skulle behöva en nyöversättning. Ingen kände till boken tidigare, trots att den sägs vara en klassiker i hemlandet. Det är en finurligt berättad historia med flera opålitliga berättare.

Sedan gick vi in i antikvariatet och publiken köpte Djävulsgreppet och fick den signerad av författaren.

Höst i Fågeltofta

26 Aug

Från den första september fram till den nionde oktober är antikvariatet öppet söndagar 12-16. Om man hör av sig går det säkert att handla böcker på andra dagar i veckan också.

Sommaröppet i Fågeltofta

25 Jun

ÖPPET 25/6-21/8

Måndag, tisdag, fredag 16-19, onsdag,torsdag 12-19, lördag 15-18, söndag 12-16

EXTRAÖPPET 18/7-31/7

måndag-fredag 12-19, lördag 12-18, söndag 12-16

De dagar jag står på torget händer det ibland att jag inte hinner tillbaka till Fågeltofta på slaget fyra. Om ni väntar en liten stund så kommer jag att anlända.

Med rädsla och nostalgi kommer man ingenstans

13 Maj

Ny utveckling i historien om Kim’s Video gör att detta inlägg förtjänar att läsas igen, elva år senare.

johns antikvariat

Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta…

Visa originalinlägg 909 fler ord

Jarvis Cocker intervjuad av Olivia Laing

9 Maj

Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.

Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.

Mycket läsvärda artiklar, båda två.

Påsköppet

11 Apr

Öppet i Fågeltofta skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdagen, annandag påsk kl 12-16.

Torgbokhandel i Simrishamn skärtorsdag och påskafton.

Våren kommer

8 Mar

Från och med nu är det öppet i Fågeltofta söndagar 12-16. Hoppas kunna begå torgpremiär i Simrishamn lördagen den 26 mars.

Quentin Crisp

18 Feb

Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.

Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.

Ni måste se den! Det är TV-teater när den är som bäst. En så gripande, sann berättelse, gestaltad helt övertygande av Hurt, som blev god vän med Crisp under arbetet med filmen. Här kan ni se hela filmen på Youtube. (Inställningar gör att det inte går att se youtubefilmen i denna blogg.)

Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.

Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.

År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.

Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:

Här är en intervju från The Guardian med John Hurt från 2009 där han berättar om sin vänskap med Crisp.

Och slutligen några John Hurt-scener.

Scennintervju med John Hurt.

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura

8 Feb

There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.

Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.

Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.

The Memory Police av Yoko Ogawa (nu på svenska som De förlorade minnenas ö)

15 Jan

The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.

Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”

Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.

Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.

Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.

Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.

Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.

Brazil på SvtPlay till 16/1

5 Jan

Brazil finns att streama på SvtPlay fram till den sextonde januari, 2022. Missa inte! En av de åtta bästa filmerna någonsin enligt bokhandlarens utställning i Fågeltofta 2019.

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

%d bloggare gillar detta: