I början på året hörde jag en låt på radion som jag gillade och aldrig hade hört förut. Den hette ”Detectorists” och artisten hette Johnny Flynn. Det var antingen på Gideon Coes nattprogram eller Radcliffe & Maconie en lördag- eller söndagförmiddag. I vilket fall sa de efter låten att det var signaturmelodin till en TV-serie, vars julspecial sänts några veckor tidigare. Jag tror inte de sa mer än så, men låten var så bra att jag kollade upp vad det var för serie och då visade det sig att det var en komediserie skriven och regisserad av Mackenzie Crook, med honom själv och Toby Jones i huvudrollerna. Det fanns tre säsonger à sex avsnitt, som sändes 2014-2017, och två julspecialer (2015, 2022). Den hade fått väldigt fin kritik och vunnit priser, men jag hade aldrig hört talas om den. Det kändes märkligt. Mackenzie Crook kommer jag ju ihåg från The Office och Pirates Of The Carribean och Toby Jones har synts i mängder av filmer. Hans största roll är som Truman Capote i filmen Infamous. Vidare fann jag att serien röstats fram som en av tidernas bästa brittiska komediserier, en av få som skapats på 2000-talet; de flesta på listan kom från sjuttio- och åttiotalet.
Så jag letade omedelbart upp serien och började titta. Jag blev inte besviken. Snart märkte jag att det var bland det bästa jag sett i detta format. Det är både skratta högt-humor och allvarligare teman, behandlade på ett finurligt och nyanserat vis. Handlingen kretsar kring två medelålders män vars hobby är att gå med metalldetektor och leta efter gamla saker som gömts i marken. De vill inte kalla sig själva för skattletare, men på något vis är det det ändå. Vi träffar också deras familjer och vänner i den metallletarförening de är med i. Alla biroller är perfekt castade och hur udda en del figurer är, så blir de ändå trovärdiga.
Vanliga komediförvecklingar blandas med filosofiska funderingar om tid, åldrande och relationer. Det låter kanske inte som humor, men det är det. Detectorists är, mer än något annat, en väldigt rolig komediserie med en helt eget anslag. Den utspelar sig på landet i norra Essex. De flesta scenerna är filmade utomhus, vilket är ovanligt för vilken serie som helst, men särskilt för en komediserie. Naturen är en karaktär lika mycket som de olika personerna. Aldrig har jag sett en komedi så vackert filmad.
Serien går att se på streamingtjänsten Britbox men också på Youtube. Ta en titt, om ni inte såg den för flera år sedan.
Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.
Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.
Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.
Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.
Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.
Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.
Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:
”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”
Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.
Förr om åren har författarsamtalen varit i Verkstan, som har plats för sjuttio personer,men där händer annat just nu, så vi var i en mindre lokal. Den blev full när trettio personer bänkade sig för att lyssna på scensamtal mellan bokhandlaren och författaren.
Lina Wolff berättade att hon skrev sina första noveller när hon bodde i Spanien och att det spanska kynnet är strängare på många vis. På gott och ont.
En stor läsuppelvelse i unga år var Charles Perraults bok Gåsmors sagor, särskilt den grymma berättelsen om Blåskägg, som mördar sina fruar, tömmer dem på blod och lägger dem i ett rum som den senaste hustrun absolut inte får öppna, men det gör hon förstås ändå…
I senaste boken, Djävulsgreppet finns en person som drabbas av översättningsneuros, hon måste veta vad allting i rummet heter på alla språk hon kan, ifall hon skulle behöva simultantolka. Lina Wolff kan känna en ansats till detta också ibland, för hon har arbetat som tolk.
Några dagar innan besöket i Fågeltofta var hon på Louisiana i Danmark och den litteraturfestival som arrangeras där. Hon intervjuade den argentinska författaren Pola Oloixarac. Det är en fantastisk författare som Lina Wolff starkt rekommenderade. Osäkert om det finns planer på att översätta till svenska, men det ska vi väl hoppas att det gör. Lina Wolff har översatt flera böcker från spanska och det har varit en stor glädje att göra det, även om det inte varit lätt. Tredje riket av Roberto Bolaño, Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Räddningsavstånd av Samanta Schwerin är några titlar Wolff översatt. Kanske har hon översatt färdigt, för det tar hårt på krafterna att göra det, men en bok som hon skulle tänka sig att göra en ny översättning av är Pedro Páramo av Juan Rulfo. Han var en stark inspiration för Gabriel García Márquez och hela vågen av magisk realism som kom från Sydamerika på sextio- och sjuttiotalet.
Mycket annat avhandlades under den timme samtalet varade, mer än som kan rapporteras här. Det avslutades med att bokhandlaren visade boken De ödesdigra breven av den argentinske författaren Marco Denevi och gav författaren ett exemplar av en spanskspråkig utgåva. Originaltitel: Rosaura A Las Diez eftersom han tyckte att även detta är en bok som skulle behöva en nyöversättning. Ingen kände till boken tidigare, trots att den sägs vara en klassiker i hemlandet. Det är en finurligt berättad historia med flera opålitliga berättare.
Sedan gick vi in i antikvariatet och publiken köpte Djävulsgreppet och fick den signerad av författaren.
Från den första september fram till den nionde oktober är antikvariatet öppet söndagar 12-16. Om man hör av sig går det säkert att handla böcker på andra dagar i veckan också.
De dagar jag står på torget händer det ibland att jag inte hinner tillbaka till Fågeltofta på slaget fyra. Om ni väntar en liten stund så kommer jag att anlända.
Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta…
Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.
Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.
Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.
Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.
Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.
Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.
År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.
Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:
There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.
Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.
Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.
johns antikvariat 