(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)
Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.
Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.
Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.
En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.
Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.
Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.
Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.
Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.
Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”
Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”
Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”
Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?
Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:
Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…
Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.
johns antikvariat 