Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.
En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.
Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?
Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.
I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.
Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.
johns antikvariat 