I början på året hörde jag en låt på radion som jag gillade och aldrig hade hört förut. Den hette ”Detectorists” och artisten hette Johnny Flynn. Det var antingen på Gideon Coes nattprogram eller Radcliffe & Maconie en lördag- eller söndagförmiddag. I vilket fall sa de efter låten att det var signaturmelodin till en TV-serie, vars julspecial sänts några veckor tidigare. Jag tror inte de sa mer än så, men låten var så bra att jag kollade upp vad det var för serie och då visade det sig att det var en komediserie skriven och regisserad av Mackenzie Crook, med honom själv och Toby Jones i huvudrollerna. Det fanns tre säsonger à sex avsnitt, som sändes 2014-2017, och två julspecialer (2015, 2022). Den hade fått väldigt fin kritik och vunnit priser, men jag hade aldrig hört talas om den. Det kändes märkligt. Mackenzie Crook kommer jag ju ihåg från The Office och Pirates Of The Carribean och Toby Jones har synts i mängder av filmer. Hans största roll är som Truman Capote i filmen Infamous. Vidare fann jag att serien röstats fram som en av tidernas bästa brittiska komediserier, en av få som skapats på 2000-talet; de flesta på listan kom från sjuttio- och åttiotalet.
Så jag letade omedelbart upp serien och började titta. Jag blev inte besviken. Snart märkte jag att det var bland det bästa jag sett i detta format. Det är både skratta högt-humor och allvarligare teman, behandlade på ett finurligt och nyanserat vis. Handlingen kretsar kring två medelålders män vars hobby är att gå med metalldetektor och leta efter gamla saker som gömts i marken. De vill inte kalla sig själva för skattletare, men på något vis är det det ändå. Vi träffar också deras familjer och vänner i den metallletarförening de är med i. Alla biroller är perfekt castade och hur udda en del figurer är, så blir de ändå trovärdiga.
Vanliga komediförvecklingar blandas med filosofiska funderingar om tid, åldrande och relationer. Det låter kanske inte som humor, men det är det. Detectorists är, mer än något annat, en väldigt rolig komediserie med en helt eget anslag. Den utspelar sig på landet i norra Essex. De flesta scenerna är filmade utomhus, vilket är ovanligt för vilken serie som helst, men särskilt för en komediserie. Naturen är en karaktär lika mycket som de olika personerna. Aldrig har jag sett en komedi så vackert filmad.
Serien går att se på streamingtjänsten Britbox men också på Youtube. Ta en titt, om ni inte såg den för flera år sedan.
Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.
Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.
Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.
Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.
Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.
Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.
Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:
”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”
Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.
Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.
Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.
Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.
Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.
En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.
Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?
Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.
I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.
Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.
När jag var åtta, nio år berättade någon att Little Richards ”Lucille” var en häftig låt. På något vis hittade jag en köpkassett där låten fanns med. Men jag blev förvånad och besviken för den lät inte alls som jag trodde att den skulle låta. Jag hade nog hört ”Tutti Frutti” och ”Long Tall Sally”, men den här ”Lucille” liknade inte alls dem. Det visade sig att jag kommit över en kassett med countrymusik och att det var Kenny Rogers låt ”Lucille” och inte Little Richards. Olika världar. Felet rättades och när jag väl fick höra den rätta låten blev jag glad. Inget ont om Kenny Rogers, men Little Richards ”Lucille” är tidernas bästa rocklåt, tycker jag.
En timslång dokumentär där Little Richard själv berättar om sin uppväxt och karriär. Mycket sevärd.
I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.
Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.
En Jarvis Cocker-låt från 2006 håller på att bli Englands juletta. Kulturen frodas i det mörka politiska landskapet.
Kampanjen att ta denna låt till nummer ett gick inte lika bra som Jarvis & Co hade hoppats; den landade på fyrtioåttonde plats. Etta blev, för andra året i rad, LadBaby med en korvsång till melodin av ”I Love Rock and Roll”.
Jag lyssnar ganska mycket på BBC Radio, både för musiken och programmen. Om några dagar börjar en ny säsong av Paperback Writers, där författare berättar om sina musikinfluenser. Det brukar alltid bli intressant lyssning. Den här omgången fokuseras på serieförfattare och vi får höra vad Alan Moore, Neil Gaiman och Hannah Berry lyssnar på för musik, och varför.
Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.
När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.
Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.
Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.
johns antikvariat 