Arkiv | Musik RSS feed for this section

Vem har den rockigaste rösten?

23 Apr

Musiken har tagit slut

9 Mar

Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.

En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.

Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?

Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.

I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.

Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.

Konsten att lyssna

3 Aug

Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.

Little Richard

13 Maj

När jag var åtta, nio år berättade någon att Little Richards ”Lucille” var en häftig låt. På något vis hittade jag en köpkassett där låten fanns med. Men jag blev förvånad och besviken för den lät inte alls som jag trodde att den skulle låta. Jag hade nog hört ”Tutti Frutti” och ”Long Tall Sally”, men den här ”Lucille” liknade inte alls dem. Det visade sig att jag kommit över en kassett med countrymusik och att det var Kenny Rogers låt ”Lucille” och inte Little Richards. Olika världar. Felet rättades och när jag väl fick höra den rätta låten blev jag glad. Inget ont om Kenny Rogers, men Little Richards ”Lucille” är tidernas bästa rocklåt, tycker jag.

En timslång dokumentär där Little Richard själv berättar om sin uppväxt och karriär. Mycket sevärd.

Snygg konsertfilm av DE Pennebaker.

Stephen, Jack och jag

14 Mar

I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika  kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.

Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.

Årets juletta i England

20 Dec

En Jarvis Cocker-låt från 2006 håller på att bli Englands juletta. Kulturen frodas i det mörka politiska landskapet.

Kampanjen att ta denna låt till nummer ett gick inte lika bra som Jarvis & Co hade hoppats; den landade på fyrtioåttonde plats. Etta blev, för andra året i rad, LadBaby med en korvsång till melodin av ”I Love Rock and Roll”.

Lyssna på Paperback Writers

2 Okt

Jag lyssnar ganska mycket på BBC Radio, både för musiken och programmen. Om några dagar börjar en ny säsong av Paperback Writers, där författare berättar om sina musikinfluenser. Det brukar alltid bli intressant lyssning. Den här omgången fokuseras på serieförfattare och vi får höra vad Alan Moore, Neil Gaiman och Hannah Berry lyssnar på för musik, och varför.

Synd att jag inte förstår att uppskatta Nick Caves musik

28 Aug

Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.

När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.

Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.

Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Lindsay Kemp

10 Jan

Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.

Här är ett klipp från en annan intervju, tagen från en dokumentär om Kemp som inte blivit klar än, fast arbetet pågått i tio år.

Bowies Glastonburyspelning 2000

8 Okt

Om några veckor kommer BBC att visa hela David Bowies spelning på Glastonbury år 2000, som avslutade festivalen. Många säger att det var det bästa som gjorts på Glastonbury, men hela spelningen har inte visats tidigare, konstigt nog, bara den halvtimme jag delar här. Ser fram emot att se hela. Här är David Bowie som spelar David Bowie, omfamnar hela sin karriär. Han spelade förstås alltid rollen av David Bowie, men det är extra tydligt i den här spelningen, tycker jag. Här är han femtiotre år gammal och får hela publiken att hoppa och leva sig in till hundra procent. Fantastiskt. Jag saknar honom mer för varje dag som går, vilket jag inte trodde var möjligt.

Några lever

22 Jun

En rundtur i Liverpool med Paul MacCartney och James Corden.

 

 

%d bloggare gillar detta: