Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.
Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.
Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.
Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.
Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.
Om några veckor kommer BBC att visa hela David Bowies spelning på Glastonbury år 2000, som avslutade festivalen. Många säger att det var det bästa som gjorts på Glastonbury, men hela spelningen har inte visats tidigare, konstigt nog, bara den halvtimme jag delar här. Ser fram emot att se hela. Här är David Bowie som spelar David Bowie, omfamnar hela sin karriär. Han spelade förstås alltid rollen av David Bowie, men det är extra tydligt i den här spelningen, tycker jag. Här är han femtiotre år gammal och får hela publiken att hoppa och leva sig in till hundra procent. Fantastiskt. Jag saknar honom mer för varje dag som går, vilket jag inte trodde var möjligt.
Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.
Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.
På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!
Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.
Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).
K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.
En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.
Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.
Det här är en sparsmakad artist. Första skivan kom 2011 och först nu, sju år senare, kommer uppföljaren. Hon har jobbat med andra musikaliska samarbeten och skådespelat en del, så hon har säkert varit upptagen, men jag har väntat ivrigt på ny musik från Malis Fatoumata Diawara. Debutskivan, Fatou, var väldigt bra. Nya singeln är lovande.
Någon frågade efter artister som påminner om Joanna Newsom. Jag föreslog Vashti Bunyan och Linda Perhacs. Då fick jag i min tur förslag på för mig okända artister som Trees och Caedmon. Det blir en väldigt avslappnad, insnöad onsdag.
Jag utnämner härmed ”Love You so Bad” av Ezra Furman till vårens låt. Den har precis allt jag vill ha av en bra poplåt, och lite till. Den är omedelbart catchy, den känns originell och bekant på samma gång. Texten är en hel novell, eller ett synopsis till en film. Och som bonus är cellon framträdande i ljudbilden, mitt favoritinstrument. Det blir inte bättre än så här.
Han verkar vara en bra artist och inte en enlåtskille. Live låter han som en blandning av Beck och Emo Phillips, men 100% äkta. Jag älskar det här!
Häromdagen var han med på BBC Radio 2. Det var där jag hörde honom först. Lyssna på intervju och några livelåtar här.
Den ultimata cellopoplåten är förstås Nick Drakes ”The Cello Song”.
Den är i och för sig inte sämre live med tvärflöjt.
Howard Stern sänder radio varje dag i veckan. Han är fantastisk på många vis och lite otäck på en del andra. Förutom sitt eget program producerar han specialprogram. Här är det senaste, en två timmar lång special med nyinspelade David Bowie-covers. Tony Visconti är gästprogramledare. Det är verkligen en brokig samling uttolkare, nya som gamla. Shawn Colvin, Lisa Loeb, Huey Lewis, det var länge sedan man hörde deras musik. Gogol Bordello, Garbage och Billy Corgan är inte riktigt lika osynliga, men ändå inte i centrum längre. De flesta musikerna är helt okända för mig, men gör bra versioner. Greta van Fleet, Jade Bird, Kristeen Young är nya bekantskaper, men jag ska helt klart lyssna mer på deras musik efter detta smakprov. Här är länk till programmet.
Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.
”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”
Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”
Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”
”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”
Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.
”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”
”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”
Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.
”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”
”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.
”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”
”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?
”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”
Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.
”Varför var hon såg arg?” sa hon.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”
”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”
Det kunde jag hålla med om. Stackars stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.
Marilyn Manson spelar i Helsingör på onsdag. Tyvärr fick jag veta det för sent, när biljetterna var slutsålda. Till konserten i Stockholm, dagen innan, finns fortfarande tillgängliga biljetter. Ni som kan borde gå. För mig får det bli en annan gång. Jag har gillat Marilyn Manson sedan mitten på nittiotalet, och jag tycker att han håller än.
Hans egen musik är mästerlig, men han gillar covers också. Här är några. När amerikanska Så mycket bättre någon gång lanseras, tar jag för givet att Marilyn Manson är med.
johns antikvariat 