Arkiv | Film och TV RSS feed for this section

Quentin Crisp

18 Feb

Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.

Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.

Ni måste se den! Det är TV-teater när den är som bäst. En så gripande, sann berättelse, gestaltad helt övertygande av Hurt, som blev god vän med Crisp under arbetet med filmen. Här kan ni se hela filmen på Youtube. (Inställningar gör att det inte går att se youtubefilmen i denna blogg.)

Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.

Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.

År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.

Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:

Här är en intervju från The Guardian med John Hurt från 2009 där han berättar om sin vänskap med Crisp.

Och slutligen några John Hurt-scener.

Scennintervju med John Hurt.

Brazil på SvtPlay till 16/1

5 Jan

Brazil finns att streama på SvtPlay fram till den sextonde januari, 2022. Missa inte! En av de åtta bästa filmerna någonsin enligt bokhandlarens utställning i Fågeltofta 2019.

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

Tom Cruise skänker tårtor – bokhandlaren gör tummen upp.

15 Dec

Detta roar mig. Kanske dig.

Shoplifters på SVT hela januari

4 Jan

Ni får inte missa den japanska filmen Shoplifters! Den finns att se på SVT Play hela januari. Den handlar om en familj som lever på marginalen och gör vad som krävs för att överleva. I början är det ganska oklart vad som egentligen händer och hur familjens inbördes förhållanden ser ut, men allteftersom så förstår man hur det hänger ihop. Det är en oupphörligen spännande och gripande film. Temat påminner om Bong Joon-hos Parasite, hur en familj arbetar tillsammans för att överleva och ibland tvingas bryta mot lagen för att klara sig, men de är ändå mycket olika. Skynda och se. Hinner ni inte i januari så har jag ett ex eller två till salu i antikvariatet.

Stephen, Jack och jag

14 Mar

I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika  kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.

Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.

Midnight Cowboy 50 år

8 Okt

Idag är det femtio år sedan Midnight Cowboy hade svensk premiär. Tillsammans med Easy Rider, som kom samma år, öppnade den dörren till ett nytt sätt att göra film i Hollywood, inspirerad av en europeiska filmen med en mer realistisk stil, inte minst vad gäller skådespeleri och ämnesval.

Filmen berättar historien om Joe Buck, som lämnar Texas för New York med idén att han kan tillfredsställa rika, äldre kvinnor mot betalning. Vi förstår att han haft en svår uppväxt och varit utsatt för ett trauma som ung.

Han klär ut sig till cowboy i Stetsonhatt och cowboyboots. När han efter en lång bussresa stiger av i New York, är han en främmande fågel även med New York-mått mätt. Han lever i en fantasivärld och är inte mogen att hantera stadens hårda klimat. Han blir lurad och utnyttjad av alla han möter och snart står han utblottad.

Filmen regisserades av John Schlesinger, en brittisk regissör som några år tidigare vunnit oväntad framgång med filmen Darling. Den vann tre Oscarstatyetter, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll för Julie Christie. Schlesinger blev själv nominerad för bästa regi. Han var skolad i den brittiska dokumentärfilmen. När han skulle göra sin första amerikanska film valde han att basera den på en nyutkommen roman av författaren James Leo Herlihy. Schlesinger säkrade rättigheterna till boken redan vid publikation, 1965. Han var också tidig med att få Dustin Hoffman att acceptera den ena huvudrollen, som den dödssjuke skojaren Ratso Rizzo, innan han gjort rollen som Benjamin Braddock i Mandomsprovet. Processen att få allting på plats för Midnight Cowboy drog ut på tiden och då hade Hoffman redan hunnit göra Mandomsprovet. Dess regissör, Mike Nichols uppmanade honom att backa ur Midnight Cowboy. En så osympatisk roll skulle vara karriärdödande, trodde Nichols. Han hade förstås fel; Hoffmans karriär nådde nya höjder och Ratso är inte alls osympatisk. Kanske i början på filmen, men när vänskapen etablerats till Joe Buck så vill vi som åskådare att han ska lyckas ta sig till Florida och bli frisk. Det gör slutet extra smärtsamt.

Den andra huvudrollen, som Joe Buck, var först tänkt att spelas av Michael Sarazin, mest känd från Sidney Pollacks They Shoot Horses, Don’t They? mot Jane Fonda. Men Sarazin försökte förhandla om sitt kontrakt efter att han tackat ja, för att få högre lön, men istället för mer pengar fick han sparken. Rollen gick istället till Jon Voight. Han var mer lättövertalad och gjorde rollen mot avtalsenlig lön. Hoffman fick betydligt bättre betalt. Voight hade haft mindre roller i några TV-serier och filmer, men han var främst teaterskådespelare i New York. Midnight Cowboy gjorde honom till filmstjärna över en natt.

När filminspelningen påbörjades våren 1968, hade Mandomsprovet haft premiär några månader tidigare; Dustin Hoffman var ännu inte superstjärna och Jon Voight var det ingen som kände till utseendet. Hoffman hade fått en beundrarskara, och vakter anställdes för att hålla dem från hans trailer, men när han var sminkad och klädd som Ratso liknade han inte längre den renrakade Benjamin Braddock, vilket gjorde att han och Voight kunde röra sig relativt fritt och filmarbetet genomfördes i stora delar direkt på gatan. Människorna i bakgrunden i gatuscenerna är inte statister. Schlesingers skolning som dokumentärfilmare kom till god använding. Ibland användes ren gerillataktik när man gömde kameran i en stor låda på ena sidan gatan och filmade Hoffman och Voight på andra sidan, utan att fotgängarna visste vad som var på färde.

Det är först när Joe Buck förlorat allt som berättelsen börjar på riktigt. Han får av en slump syn på en av dem som lurat honom, Ratso, springer ifatt honom för att straffa honom, men Ratso har inga pengar. Istället erbjuder han honom att bo i hans lägenhet, som är belägen i en rivningsfastighet. De båda inleder en vänskap och hjälper varandra att överleva i staden. Ratso blir Joe Bucks hallick, som ska hjälpa honom att hitta kunder.

Det finns några beröringspunkter mellan Midnight Cowboy och en av Audrey Hepburns mest kända filmer, Frukost på Tiffany’s, som kom åtta år tidigare. Midnight Cowboy är som en mörk spegelbild av Frukost på Tiffanys. Hepburn spelar Holly Golightly, som är en mer framgångsrik prostituerad än vad Joe Buck lyckas bli. Som det skildras i filmen är det en ganska behaglig tillvaro att få ”50 dollars for the powder room”, och stå ensam utanför Tiffany’s tidigt på morgonen och dricka kaffe efter en natts arbete.

Det första som händer när Joe Buck anländer till New York är att han passerar samma skyltfönster som Holly Golightly stod vid åtta år tidigare. Utanför entrén till Tiffany’s ligger en man utslagen. Människorna på gatan skyndar förbi, ingen hjälper honom. Var man för sig själv. Joe Buck tittar förbryllat på mannen innan han också går vidare. Det är hans första smak av storstadslivet.

Holly och hennes granne, författaren, går till Tiffany’s och talar med en trevlig, välklädd försäljare, spelad av John McGiver. De har inte råd att handla något, men de har en ring som de hittat i ett paket flingor. De ber att få den graverad och det går den vänlige expediten med på. I Midnight Cowboy spelar samme McGiver en smutsig och orakad, halvgalen predikant som klädd i morgonrock tar emot Joe Buck, lurad av Ratso att predikanten på något vis kan hjälpa honom. Joe flyr från predikanten. Ratso har redan stuckit.

Mot slutet av filmen ser Joes planer ut att gå i uppfyllelse. Han blir bjuden till en hipp fest tack vare sitt utseende och sina kläder. Där får han en kund som betalar för hans tjänster och till och med ger Ratso pengar till taxi hem. Hon spelas av Brenda Vaccaro. Festen är också ett eko av Frukost på Tiffany’s. Holly Golightlys cocktailparty, ljudsatt av Henry Mancini, är ljust och trevligt; festen i Midnight Cowboy är psykedelisk och liknar mer en feberdröm. Det som händer på de båda festerna är likartat. De vackra människorna festar och tar droger. Skillnaden är tonen i berättandet.

Schlesinger fick kontakt med Andy Warhol och hans superstars på the Factory. På festen syns flera av dessa, som till exempel Ultra Violet, och även filmregissören Paul Morrissey, som jobbade nära med Andy Warhol. Det var tänkt att Andy själv skulle synas i filmen, men den tredje juni 1968 blev han skjuten av Valerie Solanas, vilket satte stopp för det.

Ultra Violet

Paul Morrissey blev så inspirerad av att statera i Midnight Cowboy att han gjorde en egen film som handlade om en hustler i New York, spelad av Joe Dallessandro. Den gjordes sommaren 1968 och hade premiär på hösten samma år, ett drygt halvår innan Midnight Cowboy premiärvisades i USA. Det blev så småningom en trilogi, Flesh (1968), Trash (1970) och Heat (1972). Det är illa skådespelade filmer men de har en råhet som går utanpå det mesta. Rolling Stone utnämnde Trash till årets bästa film.

Slutet i Midnight Cowboy är bland filmhistoriens sorgligaste. Joe Buck och Ratso sitter på bussen på väg till Florida. Det är ljust och soligt under resan. Ratso är mycket sjuk och dör innan bussen når sin slutdestination. Joe Buck slänger sina cowboykläder i soptunnan och påbörjar ett nytt liv, ensam och långt bort från New York. Slutet i Frukost på Tiffanys är raka motsatsen. Det är natt och det spöregnar. Holly Golightly har schasat iväg sin katt men ångrat sig och är ute och letar efter den. Författargrannen hittar henne. De inser att de älskar varandra, de hittar katten och omfamnar varandra i regnet.

Schlesinger bodde granne med Bob Dylan i Malibu. När Dylan fick veta vad Schlesinger arbetade med blev han intresserad och bad att få läsa manuskriptet. Han sa att han ville skriva en låt till filmen. Det gjorde han också, men den blev klar för sent och under tiden hade Schlesinger jobbat med Harry Nilsson och kommit fram till att en cover på Fred Neils ”Everybody’s Talkin” skulle passa bäst i filmen. Dylans låt, ”Lay Lady Lay” blev klar lite för sent, annars kanske den hade hörts istället. Men Dylans musik är med indirekt ändå. För att komma i rätt stämning lyssnade Schlesinger och filmteamet ofta på ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”, och filmens instrumentala tema, av John Barry är tydligt inspirerat av Dylans munspel på den låten.

Det senaste exemplet på filmens fortsatta påverkan är Once Upon a Time in Hollywood. Quentin Tarantino har byggt sin karriär på att citera och parafrasera äldre filmer och sällan har han använt så många filmreferenser som i denna film. Därför är det inte orimligt att tro att det inte är en slump att Brad Pitts rollfigur, stuntmannen Cliff Booth, i en stor del av filmen bär en gul hawaiiskjorta som är väldigt lik den skjorta Ratso har på sig på bussen i slutet av Midnight Cowboy. Både Ratso och Joe Buck vet att han är döende. När han lutar sig mot Joes axel drömmer han för en kort sekund om livet i Florida. Han skuttar omkring på stranden, frisk och stark. Men snart återvänder vi till verkligheten och Ratso sluter ögonen för sista gången.

Cliff Booth och hans Hawaiiskjorta

Hela OUATIH är ju en dröm, en alternativ verklighet som aldrig blev, lika lite som Ratso fick komma till Florida och bli frisk. Den gula skjortan talar om för tittaren att detta är en dröm. Ett ytterligare bevis för att den gula skjortan inte är någon slump är det faktum att Brenda Vaccaro spelar en liten roll i OUATIH, som filmproducenten Marvin Shwarz’ (Al Pacino) hustru. Varför göra sig besväret att engagera just henne för en roll så liten att den lika gärna kunde gjorts av en statist om det inte var någon poäng med det?

Ett en annan beröringspunkt mellan filmerna är att det var Roman Polanski som föreslog att Schlesinger skulle använda Adam Holender som filmfotograf. Polanski och Holender hade studerat tillsammans i Polen. Midnight Cowboy blev hans första jobb i USA och början på en lång, framgångsrik karriär som filmfotograf i Hollywood.

Listan över filmer och TV-serier som skojar eller gör parafras på Midnight Cowboy är lång. Några av de mest kända är: Forrest Gump, Elf, Back to the Future II, Pitch Perfect II, Buffy the Vampire Slayer, Northern Exposure, Flight of the Conchords, Community, Rick & Morty, Curb Your Enthusiasm och The Simpsons (flera gånger). Men den allra roligaste blinkningen till filmen görs nog i Seinfeld där Jerry och Kramer i slutet på ett avsnitt tvingas ta bussen. Kramer får näsblod och, ja, sedan hamnar vi i Midnight Cowboy. Det outsägligt sorgliga slutet förvandlas till humor.

Det finns ytterligare en koppling mellan Seinfeld och Midnight Cowboy. När Joe Buck står på botten och inte ser någon annan utväg, försöker han sälja sex till en ung man. Till och med i den transaktionen blir han blåst; killen har inga pengar. Den unge mannen spelas av Bob Balaban, som många år senare spelade TV-chef i Seinfeld. Det är han som försöker förhandla med Jerry och George när de ska skriva sin TV-serie ”about nothing” och senare blir han kär i Elaine och blir Grenpeace-aktivist för att vinna hennes hjärta.

Bob Balaban

Denna mörka och, som Mike Nichols tyckte, karriärdödande, film vann tre Oscarstatyetter. Detta trots att den hade artonårsgräns, var X-rated, en kategorisering reserverad för porrfilm och extrema våldsfilmer. Den vann för bästa film, regi och manus efter förlaga. Både Hoffman och Voight nominerades för manliga huvudroll, men förlorade till John Wayne i True Grit.

Det är svårt att överskatta det inflytande Midnight Cowboy haft på filmskapandet i USA. Hur hade Taxi Driver och Mean Streets sett ut utan Midnight Cowboy? Att skildra människor i marginalen på den stora skärmen var sällsynt och Midnight Cowboy bröt ny mark, som inspirerade exempelvis John Cassavetes och den följande amerikanska indievågen på sjuttio- och åttiotalet att göra film i samma anda.

Filmen står sig än idag som en stark skildring av vänskap mot alla odds och den tål att ses om många gånger.

Synd att jag inte förstår att uppskatta Nick Caves musik

28 Aug

Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.

När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.

Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.

Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.

Årets utställning i Fågeltofta handlar om filmaffischer

24 Jun

Vad betyder ”bästa”? Det här är ett personligt urval av bokhandlaren. Kom till antikvariatet i sommar och titta på affischerna och prata film.

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Heathers som tv-serie

24 Maj

Att göra TV-serie av filmen Heathers låter som en dålig idé. Ändå har flera produktionsbolag jobbat med idén i tio år. Alla försök har fallerat, fram tills nu när Jason Micaleff för Paramount Network gjort en första säsong. Dock är ämnet så kontroversiellt att premiären skjutits upp flera gånger. Pilotavsnittet visades i mars (men bara på nätet, tror jag). Nytt premiärdatum är satt till tionde juli. Den kommer att finnas tillgänglig på HBO Nordic.

Originalet med Winona Ryder i huvudrollen handlar om mobbing, mord och självmordskult i high school-miljö – fast med humor… TV-serien har samma ingredienser, men vrider om kniven något varv till. Precis alla som tittar kommer att kunna känna sig kränkta och förbannade. Inte får man skämta om det där! Men jag säger att om det inte svider är det inte riktigt bra humor. Jag har sett första avsnittet och jag är försiktigt hoppfull. Det kan bli bra.

Daniel Waters, som skrev originalfilmen har inte arbetat med TV-serien, men han har sett den. Vad han säger i en artikel i Vanity Fair gör också att jag tror att serien kan vara riktigt bra:

A good dark comedy is the metaphorical lobster where you have to put it in the pot where the water’s still warm and cozy and then turn up the heat,” Waters says. “It’s easy to satirize the right, but when you can satirize the left, too, then you’re really making people feel uncomfortable. Anytime the world becomes politically correct, that’s the time to become satirically anti-politically correct.

Att bränna lador nu som film

12 Apr

Vilka filmer som tävlar i Cannes om en månad avslöjades idag. En av filmerna heter Burning och är regisserad av Lee Chang-Dong. Den är baserad på Haruki Murakamis novell ”Bränna lador”, från novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök. Finns att köpa i Fågeltofta.

%d bloggare gillar detta: