Jag är ingen basketfan, men jag blir ändå ledsen och chockad när en av spelets största rycks bort i en dum olycka. Han var en konstnär. Samma dag som det hände hade han gratulerat LeBron James när han slagit ett av hans poängrekord.
Jag är ingen basketfan, men jag blir ändå ledsen och chockad när en av spelets största rycks bort i en dum olycka. Han var en konstnär. Samma dag som det hände hade han gratulerat LeBron James när han slagit ett av hans poängrekord.
I lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.
RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway, America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.
Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)
Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?
Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…
RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.
Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.
Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.
Ett slag vid sidan om nätet för att vinna poängen. Jo, det är tillåtet. Stanislas Wawrinka betvingar Novak Djokovic i finalen av Franska öppna mästerskapen i tennis.
Idrottsögonblick kan vara så vackra att de tangerar konstens område, och ibland är prestationen i en fysisk konstutövning så graciös eller kraftfull att den liknar en idrottsbedrift. Gymnastik kallas idrott, balett är konst. Beroende på hur intresserad man är av en viss idrott så är man mer benägen att kalla den konst än annars. Tennis kan vara lika skön för betraktarens öga som en välkoreograferad balett, men aldrig badminton, hur spelarna än studsar runt på banan. Boxning är i sina bästa stunder en vacker dans, MMA är ett vedervärdig slagsmål. Det här är min egna åsikter, någon annan säger kanske tvärt om.
Jag har fått för mig att gränsen mellan idrott och konst aldrig var mindre än i det forna Sovjetimperiet. Bolshoi- och Marinskyteaterns hårt drillade balettatleter, de sovjetiska balettmästarna och innovatörerna som började med Vaslav Nijinskij från Ukraina (polska föräldrar) fortsatte med mästare som Serge Lifar från Ukraina, Rudolf Nurejev från Sibirien, Ryssland och Michail Baryshnikov från Lettland (ryska föräldrar). En militärisk disciplin användes både inom konst och idrott och resultat nåddes, samtidigt som säkerligen mängder med lovande adepter krossades under trycket.
Jag tror inte att det bara är denna hårda drillning som gjort att före detta Sovjetunionen excellerade i de konstnärliga idrotterna och de sportlika konsterna. Jag framför hypotesen att det finns en annan kroppsmedvetenhet i det gamla Sovjetunionen. Det är självklart att kroppen klarar av en mängd rörelser, det är självklart att kroppen tränas, den är vårt viktigaste redskap. Tanken slog mig när jag såg den senaste i raden av balettvirtuoser från öst, Sergei Polunin från Ukraina. Han var redan en stor stjärna i balettvärlden, men efter David LaChapelles video till Hoziers ”Take me to Church” så blev han en nätsensation. Hundra procent kroppskontroll. Sedan läste jag i The New York Times om ett inflöde av uzbekiska invandrare till New York. Till en början hade de kanske svårt att finna sin plats i skola och samhälle, men när de gick upp på brottarmattan blev de lärarna och de infödda newyorkarna eleverna. Tack vare sin skicklighet i den äldsta olympiska sporten brottning så blev de accepterade på ett helt annat sätt i samhället. De amerikanska brottarna lärde sig mängder av sina uzbekiska kamrater, hur man värmer upp, hur man tränar sin kropp, saker som var självklara för uzbekerna. Så nu vill alla skolor ha uzbekiska elever till sina brottningsklubbar.
Baryshnikov är igång än. Här är han cool i en ny reklamfilm.
Och tennis som konst plus Ryssland/ex-Sovjetunionen är lika med Marat Safin, världsetta i början på 2000-talet, här i match mot en annan favorit, David Nalbandian. Sådan här tennis spelas faktiskt inte längre:
Enhandsbackhanden skördar nya triumfer. Här får Monte Carlo-mästaren och min favorit Stanislas Wawrinka stryk av spolingen Dominic Thiem i Madrid. Båda har en härlig enhandsbackhand.
Grigor är på väg mot topp tio. Här vänder han matchen mot Murray i Acapulco.
Wawrinka vann Australian Open, Grigor Dimitrov är på väg upp från topp 20, och här är en ny kille med en underbar enhandsbackhand. Om stilpoäng delats ut hade han slagit Murray igår.
Vilken glädje att Stanislas Wawrinka äntligen knäckte Novak Djokovic. Två ruskigt täta femsetare i Australian Open och US Open förra året som slutade med förlust blev idag vinst i lika tight match med 9-7 i avgörande set. Han är helt klart min favoritspelare nu när David Nalbandian slutat. Stan är obesegrad i år, tror jag, och Djokovic förlorade i Australien för första gången på fyra år.
Skriver Lionel Shriver. Här beskriver hon varför tennis är en så underbar sport. Läs, ni som inte förstår min och andras kärlek till denna syssla.
The sun is high, and hot on your shoulders. The leaves of the maples are rustling. The sock of the ball in the sweet spot resonates deep in your diaphragm. Your feet are light. On breaks, the cold tap water in your rinsed-out Campari bottle tastes better than champagne. Your partner is, in his way, a kind of beloved. When you are finished, deliciously tired, you will sit on your usual bench and talk about your day. This is life, this is good life, this is as good as life can be.
Nu har han slagit världsettan.
Och förra året gjorde han nog the shot of the year. Visst är han 10-talets Federer.
Grigor Dimitrov pressade Nadal i Monte Carlo idag. Nadal har vunnit turneringen åtta år i rad och bara förlorat sex set på den tiden. Idag tappade han det sjunde och fick jobba hårt för segern. Dimitrov börjar bli en favorit för mig. Han spelar vackert om än lite klent än. Med lite tyngre slag kommer han att bli topp fem inom två år, tror jag.