Jag fick mejl ett mejl häromdagen från ett företag som ville hjälpa mig att få fler följare på Instagram.
My colleague Stephanie just found you on Instagram and loved your content! She passed me your details and told me to reach out to you!
My name is Belinda and I am in charge of finding new talent for our Instagram marketing agency. Similar accounts to yours are CRUSHING it on Instagram – from what I’ve seen, you could be doing even better than them!
Belinda fortsätter att berätta att företaget hon jobbar för kan hjälpa mig att få många fler riktiga följare, bara för att mitt Insta är så intressant. Det låter bra, för bra, förstås, så jag inser eller anser att detta företag försöker lura mig. Jag går in på företagets sida och kollar. Det ser bra ut. Ansikten på personer som jobbar där, telefonnummer man kan ringa, citat från nöjda användare. Klicka här för att komma igång, gratis! Hmm, jag vill ju tro att det är ett ärligt bolag. Googlar lite på företagsnamnet med olika kombinationer av ordet bluff. Hittar en artikel i en nättidning som berättar hur bra det här företaget är. Hittar en sida som avslöjar bluffar, de skriver att företaget inte är en bluff. Men varför hittar jag bara en enda artikel? Och den här sidan som avslöjar bluff-företag, vem står bakom den? Det börjar kännas som Philip K Dicks A Scanner Darkly. Består hela världen av falska aktörer som lurar varandra och sig själv? Vem är äkta? Det här företaget som vill hjälpa mig har kanske städat undan negativa omdömen på nätet och sedan arrangerat en positiv artikel som kommer högst upp i sökflödet. Det går kanske att köpa sig ett positivt omdöme på vissa bluffkollarsajter. Jag vet inte och jag orkar inte gå till botten med det,
Tillbaka till ”kom igång gratis” på sidan. Hur lång tid är tjänsten gratis? Vad kostar den sedan? Hittar ingen information om detta, men läser att tjänsten innebär att jag ska lämna över min inloggning till företaget, att det kan hända att Instagram kommer att fråga mig om det verkligen är jag som har kontroll över kontot och då ska jag säga ja (fast jag inte har det…).
Men är det en bluff?
Det är ju inte en bluff, det är bara ett amerikanskt företag som säljer en väldigt problematisk tjänst, som förmodligen skapar en massa krångel för de som faller för frestelsen att testa den. De berättar allting de tänker göra, kunden har all information och ska veta vad den skriver på. Men sedan är man fast.
Det är samma sak som de här snabblånen utan säkerhet. Det låter ju toppen att man kan få låna en halv miljon utan säkerhet, och låneräntan anges ju ganska tydligt, den är mellan tre och nästan trettio procent. Företaget i sig är ingen bluff, men de villkor de erbjuder borde vara förbjudna. Stackars den som är i desperat behov av en halv miljon och lånar det mot en ränta på tio procent eller mer, till exempel. Det går ju aldrig att betala tillbaka med mindre än att man vinner på lotto.
Så länge man säljer en produkt och talar om vad den är så får man sälja vad man vill. Problemet är att vissa desperata människor kommer att falla till föga och med öppna ögon köpa en produkt som kommer att skada dem.
Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.
”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”
Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”
Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”
”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”
Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.
”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”
”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”
Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.
”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”
”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.
”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”
”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?
”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”
Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.
”Varför var hon såg arg?” sa hon.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”
”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”
Det kunde jag hålla med om. Stackars stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.
Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.
Boken är vad den heter, och följer Shaun dag för dag under ett års tid. Vilka kunder kommer in i affären, vad köper de? Vad får bokhandlaren in för böcker och boksamlingar? Det är underhållande och igenkännande läsning för en bokhandlare; kanske förvånande och upplysande läsning för en icke-handlare. Att handla med böcker är väldigt stimulerande på många plan, men det kan också vara enormt frustrerande. Shaun Bythell använder dessa frustrationer på ett kreativt sätt. På sin facebooksida har han i flera år berättat om märkliga saker kunder säger och gör i hans affär. Flera såna historier finns i boken, men också längre resonemang om bokhandel i allmänhet. Hur den sköttes förr, hur man måste göra nu, med hjälp och hinder av internet. Varje kapitel inleds med ett citat från George Orwells essä ”Bookshop memories” från 1936. Orwell tyckte inte alls om att arbeta i bokhandel och kunderna var det värsta av allt. Shaun Bythell håller med honom och även jag, ibland. Orwell skriver till exempel ”There are two well-known types of pests by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who […] tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying.”
En rolig aspekt för mig själv är hur likt mitt och Shauns bokhandelsliv är, ner till detaljer om vilka böcker vi verkligen hatar att sälja. Bokhandlarens klagan är kanske universell. Det är för mig en mycket givande sysselsättning att sälja böcker. Jag träffar intressanta människor som inspirerar och informerar mig. Men ibland möter jag en person som är raka motsatsen. Det verkar Shaun också göra. Han skriver mycket underhållande om dem i sin bok. Folk som stormar in i butiken och utropar ”Här skulle jag kunna gå en hel dag!” och sedan lämnar lokalen två minuter senare, utan att ha tittat närmare på böckerna och än mindre köpt någon, det verkar vara ett karaktärsdrag hos vissa människor. Likadant folk som känner behovet att berätta att de ”älskar böcker”, de kan man också vara ganska säker på inte kommer att handla någonting. Men det finns många sorter. I Diary of a Bookseller finns en mängd rolig anekdoter om mer eller mindre märkliga antikvariatskunder.
En man kommer förbi mitt bokstånd på torget någon gång per år. Han brukar handla, han brukar lovorda sortimentet, men mest vill han berrätta vad han läst för fina böcker och hur dåligt det står till med landet och världen idag. Förra sommaren hjälpte jag en annan kund medan han var där. Hon frågade om jag hade Madame Bovary. Javisst, det hade jag. När jag lämnade över boken steg mannen fram och avbröt transaktionen. ”Vänta”, sa han överlägset, ”inte ska du läsa den där. Det har kommit en nyöversättning den är mycket bättre!”
Här fanns två vägar att välja. Antingen kunde jag be honom hålla käften och dra åt helvete, vilket för mig är den naturliga reaktionen. Vilken sorts människa lägger sig i en affärstransaktion på det viset? Det var inte som att jag försökte lura på kvinnan en dålig produkt; den gamla översättningen i Bra Böckers klassikerserie är fullt läsvärd. Det är vad jag läste en gång och den skulle säkert passa denna kund som i detta ögonblick kände suget att läsa Madame Bovary. Nu fick gubben henne att känna sig dum och mig att känna mig som en lurendrejare. Mitt andra val var att inte säga något annat än att informera om den nya översättningen och föreslå att hon skulle köpa den på nätet (osannolikt att det någonsin hände).
I september kom gubben tillbaka och berättade att han läst i tidningen om boken En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann. Han undrade om jag hade den (nej) eller om jag kunde skaffa den? Jag tittade på telefonen och såg att den fanns till salu. ”Jag beställer den nu”, sa jag, ”så hämtar du den nästa helg?” Gubben lovade dyrt och heligt att komma. Boken anlände, men tror ni att han kom förbi följande helg för att hämta sin bok? Nej, givetvis inte. Inte den helgen och inte någon annan dag den hösten heller. Följande år, i år alltså, såg jag honom på avstånd några gånger, han närmade sig inte. Ibland springer jag ifatt kunder när jag har något jag vet att de vill ha, eller när de beställt något som jag fått in, men den här mannen lät jag vara. Enligt principen att det är bra att låna ut pengar till folk man inte vill träffa, så att de håller sig undan, tänkte jag att det här bokköpet var ett billigt pris att betala för att slippa denna dryge gubbe som uppfattade sig själv som bildad, världsvan och verserad.
De allra flesta pocketböckerna jag säljer på torget kostar tjugo kronor. Det är vad de kostat sedan jag börjat 1999. Ändå är det för dyrt för vissa och jag kan inte begripa hur upprörda en del (en eller två personer per säsong) blir när de inser priset. En dam i femtioårsåldern letade metodiskt igenom boksnurran och hittade fem Dorothy Sayers-böcker och två andra. ”Får jag de här till ett bra pris?” sa hon. ”130”, sa jag. ”En tia rabatt?” Nä, det passade inte. Damen tyckte att jag skulle skänka henne två böcker gratis och bara ta betalt för fem. Jag orkade inte argumentera utan sa bara att hon skulle ställa tillbaka dem och vände henne sedan ryggen. ”Du behöver inte bli så sur. Jag hade tänkt köpa dem ändå”, sa hon men jag höll upp armen i en avvärjande gest för att mana till tystnad. Håll inte på. Handla eller låt bli, men håll inte på.
En kund kom in i butiken i Fågeltofta i somras. Har aldrig sett honom tidigare. Han undrade om jag hade afrikansk skönlitteratur, helst på engelska? Det är en ganska specifik fråga och det är osannolikt att det på landet i Tomelilla kommun finns en affär som har en hylla med afrikansk litteratur på engelska. Men jag har faktiskt det. Min engelska hylla är bra men inte perfekt sorterad. Dock har jag en avdelning med just det mannen efterfrågade. Jag tyckte att ett ljus tändes i hans ögon när han såg böckerna. Jag tror att han blev glad över vad han hittade. När han var färdig på antikvariatet hade han i alla fall valt ut sex-sju böcker, och alla var från den där hyllan. ”Får jag ett bra pris för de här?” sa han när han la dem på disken. Än en gång hade jag valet att bli arg eller låta bli. Om jag gick in i en butik och frågade efter en väldigt specifik sak som jag förmodligen letat efter i många affärer, och jag hittade vad jag sökte, skulle jag bli väldigt glad. Jag skulle inte försöka pruta. Tvärtom, ifall böckerna var pinsamt billiga (som dessa var vid 30-40 kr/st) skulle jag ganska säkert jämnat av priset uppåt och känt mig nöjd med att hitta eftersökta böcker och göra en god gärning genom att betala några kronor mer för ett antal underprisade böcker. Men inte den här mannen. Han ville ha ett ”bra pris”. Jag ignorerade hans fråga och räknade ihop vad böckerna kostade. Han betalade och sedan sa vi inget mer, tack och lov.
Till sist, inte en man som luktar gamla brödkanter, men värre. En man som jag varit vagt bekant med genom åren ringde och frågade om jag var intresserad av att köpa fotoböcker. ”Jag är alltid öppen för förslag”, sa jag sanningsenligt. Det är roligt att sälja böcker, men det är (tyvärr) ännu roligare att köpa. Efter ett antal krumbukter och telefonsamtal om när han tänkte komma (jag har fasta öppettider, så du måste inte tala om när eller om du kommer) så dök han till slut upp. Han hade en hund med sig. Det första den gjorde var att jaga iväg antikvariatskatten. Hon är inte van vid främmande hundar. Vår egen hund är lugn och sävlig med henne, men den här hunden satte full fart och jagade katten av tomten. Hmm, hoppas att hon kommer tillbaka. Mannen frågade om hunden fick komma in i butiken. Jag gillar hundar, vi har hund (även om den inte var i Fågeltofta just då), så visst, kom in. Mannen visade några tummade fotoböcker. Det märktes att han hoppades att de var värdefulla. Några var gjorda av kända fotografer, men värdefulla? Nej. Inte ens säljbara i det här skicket, sorry. Sedan visade han vad han egentligen ville sälja, en bok om tåg på Österlen som han själv gjort, med bidrag från en lokalkändis (som jag gör allt för att ignorera). Ja, jo, tåg säljer ju, och Österlen, visst. Men eftersom det var en ny bok ville säljaren ha ett pris som jag inte kommer att kunna ta i min butik. Det är helt poänglöst för mig att skylta med och göra reklam för varor där jag bara får igen de pengar jag lagt ut. Jag har 20 000 andra böcker som jag hellre säljer där jag faktiskt gör en vinst. Men okej, vi var gamla, vagt bekanta med varandra, så jag sa att jag kunde ta några exemplar på kommission, så slapp jag ligga ute med pengar. Mannen ville ha skriftligt på avtalet, så jag gick upp till mitt arbetsrum för att skriva ut ett sådant avtal. När jag kom tillbaka rodnade mannen och berättade att hunden just bajsat på golvet i butiken (på en handknuten, orientalisk matta, för att vara exakt). ”Gör han det hemma också?” sa jag skämtsamt. ”Inte så ofta”, sa mannen. Inte så ofta? Om det är minsta risk att mitt djur ska ställa till skada så tar jag inte med mitt djur. Det är i min värld helt självklart. Men den här mannen har en hund som inte så ofta bajsar inomhus, den hunden tar han med när han ska försöka sälja några skitdåliga böcker på antikvariat.
Så jag känner igen de vedermödor Shaun Bythell skildrar i The Diary of a Bookseller. Att sälja böcker är en givande syssla; inte ekonomiskt, men man samlar på sig en mängd historier om givmilda, intressanta och ibland helt obegripliga människor.
Visst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?
När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.
Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.
Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.
Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.
Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.
Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?
Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.
Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer,fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.
För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.
Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.
K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.
Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.
K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.
Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.
Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.
I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.
Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.
Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.
Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.
Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.
Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”
Synd att Kimi no Na Wa/Your Name inte blev nominerad till bästa animerade film. Filmerna som fick den äran är säkert bra, men Your Name borde varit med på listan.
The Red Turtle är en samproduktion mellan Studio Ghibli och ett franskt bolag. Den blev nominerad och verkar också bra. Men var ska man se den?
(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)
Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.
Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.
Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.
En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.
Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.
Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.
Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.
Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.
Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”
Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”
Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”
Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?
Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:
Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…
Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.
Den nya versionen av Kikis Expressbud får dålig kritik i dagens tidningar. En stjärna i Sydsvenskan, två i Svenska Dagbladet. Det förstår jag inte alls. Jag tyckte om denna skådespelarversion. Det som Svenska Dagbladet kallar för buskis kallar jag stiliserat. Det är inte en normal film, den känns tecknad och ibland övertydlig (men ibland också mångtydig). Det är kanske busiks för någon, men inte mig. Den närmar sig Lazy Town eller varför inte Brad Birds Mission Impossible i uttrycket, och det tycker jag är bra. Jag håller med om att dubbningen är dålig, även intresserade barn hade föredragit japanskt tal med svensk text. Men förutom det så är Kikis Expressbud en snygg, spännande och till och med tänkvärd familjefilm.
Allting är helt awesome. Du kommer att gråta när du läser det här…
Konsten att få folk att klicka på länkar sänker den journalistiska standarden lite mer för varje dag som går. Charlie Brooker skriver en rolig och insiktsfull krönika om detta trista fenomen här. Den handlar om mer än så, att bygga upp förväntningar som inte infrias. Om att för en gångs skull slippa det verklighetsfilter som mobiltelefonen blivit för oss alla. Ni kommer inte att gråta när ni läser texten, eller kikna av skratt, men den är ganska rolig.
Gammelmedierna som försöker hitta en plats på nätet anammar det här sättet att uttrycka sig. Förr i tiden (för ett år sedan, eller så) signalerade en rubrik i nätupplagan på en dagstidning så kärnfullt som möjligt innehållet i den text som följde efter att läsaren klickat på länken. Nu är rubriken ofta formulerad som en gåta eller undanhåller avsiktligt den viktigaste informationen. ”F1-stjärna i allvarlig krasch”, stod det på DN häromdagen. Varför inte skriva namnet direkt i rubriken? Jo, för då skulle inte lika många klicka på länken. Om utvecklingen fortsätter kommer den journalistiska regeln att lägga den viktigaste informationen först i en nyhetstext att ställas på huvudet. Istället vill man hålla kvar läsaren så länge som möjligt och klicka vidare, djupare in i den reklamfinansierade djungeln. Kvällstidningarna är redan blinkande tingeltangeltempel, morgontidningarna är snart där.
Jag jublade också när jag hörde att Twin Peaks återkommer exakt 25 år efter det senaste avsnittet. David Lynch lämnar den transcendentala meditationen för en stund och skapar igen. Jag jublar. Ingen var större Twin Peaks-nörd än jag när det begav sig. Men jag försöker skruva ner förväntningarna. Jag vill bli glatt överraskad och inte besviken på icke infriade förväntningar. Så, nya Twin Peaks? Nä, det kan väl inte bli så bra.
Jag väntade på sotaren häromdagen. Han kom aldrig. Jag skrev till Sydöstra Skånes Räddningsförbund, som ansvarar för sotning i området:
Jag fick kallelse för sotning/kontroll av min fastighet Fulltofta 27:1. Den skulle utföras idag mellan 07.15 och 10.00. Jag tog ledigt från mitt jobb och befann mig på plats mellan 07.00 och 10.30. Ingen sotare uppenbarade sig. Jag hade inte med mig brevet. Dum som jag var litade jag på informationen i det och tänkte inte på att jag skulle kunna bli tvungen att ringa och fråga vad som var fel.
Jag lämnade ett meddelande på ytterdörren med mitt mobilnummer, men jag har inte hört något på hela dagen, så jag förmodar att sotaren inte var där alls.
Ska jag skicka faktura för förlorad lön för den tid jag tvingades ta ledigt från jobbet eller vad föreslår ni? Sotningen måste ju utföras, så ni får komma med en ny kallelse och GARANTERA att sotaren kommer i tid. Lämpligen blir det besöket kostnadsfritt för mig.
De svarade:
Hej John,
Tack för ditt mail.Vi ber om ursäkt att sotaren inte dök upp.Jag har nyss talat med honom och han hittade inte fastigheten. Han hittade dessvärre heller inget telefonnummer att kontakta dig på.Vänligen föreslå ett nytt datum så ska jag se efter om det finns ledigt, alternativt om du önskar att vi skickar en ny avisering går det också bra.Vad gäller fakturan behöver jag först undersöka detta med min chef. Ber att få återkomma i den frågan.Tack på förhand
Och jag skrev tillbaka:
Men kom och hjälp! ”Hittade inte fastigheten”. Hur i hela h-e kan han inte hitta fastigheten? Tittar man på vilken Skånekarta som helst så är Fågeltofta utsatt. Slår man på Fågeltofta på hitta.se eller eniro.se kommer orten också upp utan problem. Eller ”Fulltofta”, för den delen, ännu mer exakt, inga problem att hitta på nätet. Men ni måste ju själva ha lämpliga kartor. Och innan man ger sig iväg så bör man ju ha klart för sig vart man är på väg. Det här är verkligen helt obegripligt för mig. Jag kan möjligen ha förståelse att det skulle vara svårt att hitta en fastighet som ligger långt ute i obyggden, men Fågeltofta ligger ju vid väg 19 mellan Ystad och Kristianstad. Om ni kör från Ystad eller Tomelilla får man vara BLIND för att inte se skyltarna som talar om att man kommit till Fågeltofta.
Men okej, han hittar inte. Ringer han då inte till sin chef eller kontoret och frågar om vägen? Igen, Fågeltofta är inte en exotisk plats, någon på er arbetsplats borde veta var det ligger.
Han hade inte mitt nummer. Nähä. Men slå på mitt namn på nätet så dyker det upp. Jag är inte hemlig och jag har ett ovanligt namn. Jag är lätthittad.
Det här är märkligt på så många sätt att jag blir helt matt.
Jag bor inte i huset och tog som sagt ledigt från jobbet för att kunna närvara vid sotningen. Jag är i huset alla tisdagar 15-18. Om någon kan komma och kolla skorstenen vid den tiden vore det fint. Jag är där tidigast kvart i tre men sotaren kan ju börja med exteriörbesiktningen; stegar står framme.
Jag bifogar en länk med vägbeskrivning från Ystad till Fulltofta. Hoppas den hjälper.
Rik Mayall dog i förra veckan. Ännu en hjälte som dör i år. Det är som sagt ett tema. Inför förra fotbolls-VM gjorde han en inofficiell VM-låt som nästan ingen uppmärksammade. I år har den klättrat på listorna som en hyllning till denne energiske komiker. Han betydde mycket för mig också. Jag minns honom från början av åttiotalet i A kick up the eighties. Hans rollfigur Kevin Turvey gjorde något som jag inte sett tidigare. Är det inte på något vis ett embryo till fejkverklighetshumorn som slog så stort tjugo år senare med The Office och Larry David?
Han slog aldrig igenom i Hollywood. På Göteborgs filmfestival såg jag i början av nittiotalet Little Noises med Mayall, Crispin Glover och Tatum On’Neal. Vilket gäng! Filmen hänger kanske inte ihop riktigt, men den är väl värd att se. Se hela här.
Men det är förstås The Young Ones som gör honom odödlig. Vilken underbar roll han gjorde där. Här är The Making of the Young Ones.
johns antikvariat 