Är det inte konstigt att en författare som ena året skriver en bok som heter Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar nästa år skriver en bok som från första till sista rad är ett frånsägande av ansvar, den enklaste formen, det är inte jag, det är min sjukdom. Ah, den som ändå finge en diagnos att hänga upp sin tillvaro på.
”[A]llt fler betraktar sig som offer för förtryckande strukturer, dåliga gener eller taskiga uppväxtförhållanden. Men att vara människa innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid…”
Så heter det om Det var inte mitt fel. Men sedan kommer uppföljaren, som fläker upp författaren som en annan John E Franzén-tavla, Jag har haft en femstavig diagnos sedan jag var tjugo, SÅ DET VAR INTE MITT FEL.
Jo, det är konstigt.
johns antikvariat 
Å vad du har rätt! Det inte bara konstigt. Det är rentav omoraliskt; dessutom skrivet av en etiklärare. Man blir lite trött. Med sjukdomen som ursäkt tillåter författaren sig att komma undan allt ansvar. Hon slipper bry sig om att hennes barn mår dåligt när de inser att mamma går omkring och tänker ta livet av sig – och att hon dessutom berättar det för hela världen. Hon kan strunta i deras gnagande oro över att det kan ha hänt när de kommer hem från skolan…
Suzanne Brögger skrev om sin barndom en gång, att den rädslan fanns alltid hos henne – att hennes mamma skulle ha tagit livet av sig när hon kom hem – och att det skapade djup ångest hos henne.
Hur kan man som vuxen missa att det är precis detta som författaren/mamman utsätter sina barn för när hon lämnar ut sig? Att närstående, ofrivilligt, hänger med i den uthängnignen? Det är inte modigt – det är hänsynslöst. Från det handlandet kan ingen sjukdom i världen ge frisedel!
Tack för inlägget, välformulerat och klokt som vanligt!