Onödigt gnäll på Mma Ramotswe

Jag lyssnade på Nya Vågen på P1 idag, Det kan ni också göra här. Den första diskussionen handlade om Damernas Detektivbyrå, TV-serien och bokserien. Panelen om tre, Niklas Wahlöf, Louise Epstein och Viveca Motsieloa klagade på både längden och tvären. Det var ett elände att det var så vackra bilder, att inte alla skådespelarna kom från Afrika, böckernas nyanser försvann i TV-serien, karaktärerna var karikatyrer av bokens fint utmejslade porträtt. Allt var fel.

På det stora hela rent korkad kritik och jag förstår inte att ett program som brukar vara rätt okej kan släppa igenom sånt ogenomtänkt svammel.

Jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en riktigt bra TV-serie. Berättelserna är smart uttänkta och väl genomförda, både Mma Ramotswes detektivfall och relationerna karaktärerna emellan. Det är befriande att se miljöer som inte är amerikanska, brittiska eller svenska. För den som tänker efter i tre sekunder så har något liknande Damernas Detektivbyrå aldrig visats på TV. En påkostad samproduktion mellan två av världens bästa TV-producenter, HBO och BBC, som utspelar sig i Afrika till 100%, som helt struntar i Amerika och Europa. Är inte det skäl nog att ropa hurra?

Gatorna är för sopade sa någon. Det var inte bra. Berättelsen var förenklad jämfört med böckerna, så någon annan… Då frågar jag, i vilken annan filmatisering är gatorna inte ”för sopade”? Stolthet och fördom? Oliver Twist? Big Love? Menar de tre tyckarna på allvar att andra TV-serier är mer verklighetstrogna? Film och TV-drama är inte verkligheten, det är tillrättalagd verklighet, både i scenografi och berättelse. All film är i så fall ”för sopad”, för ren och prydlig. Förresten så hade ingen av de tre kommentatorerna varit i Botswana, så egentligen kunde de inte veta om gatorna i Gaborone är välsopade eller ej.

En annan invändning mot TV-serien var att historien var mycket plattare och saknade nyanser jfrt med böckerna. Jaha, igen, ge mig ett enda exempel på en filmatiserad bok där filmen är bättre, djupare, mer nyanserad än boken? Det är två skilda konstarter. Det som filmen förlorar i komplexitet tar den ibland igen på bildspråket. Det vet i alla fall två av de tre kommentatorerna, men de sitter ändå och söker fel. Förbryllande, nästan som att de är instruerade att dissa. TV-serien är säkert inte lika komplex som böckerna, men det är för att serien renodlar karaktärerna. I TV finns det inte plats för de nyanser som en bra karaktärsskildring i en bok kan ge.

Allt för få afrikanska skådespelare, var ytterligare en invändning. För många amerikaner och britter. Några av de afrikanska skådisar, sydafrikaner, som faktiskt är med framhölls som goda exempel. Det är komiskt, för om det är något som möjligen stör i Botswana så är  det att så många sydafrikaner ska föreställa botswanier i serien. De som hör nyanserna kan höra att det är sydafrikansk setswana som talas och inte botswansk, i exempelvis hälsningsfraser och hedersbetygelser. Det är som om danskar skulle spela skåningar. I ett amerikanskt öra låter det likadant, men för oss är det en jäkla skillnad. Att de större rollerna görs av amerikaner för att sälja in serien i väst kan man leva med, men varför använda sydafrikaner som har en annan dialekt, när det finns botswanska skådisar som gör jobbet lika bra? För panelen i Nya vågen är Damernas Detektivbyrå en ”afrikansk” produktion, om det är sydafrikaner eller botswanier som medverkar kvittar. Ändå är en ”etnolog” med och tycker, men hon har inte fattat någonting av filmproduktion eller hur en berättelse förmedlas i olika medier. Serien var tänkt att spelas in i Sydafrika eftersom infrastrukturen var bättre där, men den Botswanska staten gick in och betalade en peng för att man skulle filma på actual location. Mer om det i denna artikel.

Förresten, hur många skåningar är med i svenska Wallander? Hur många svenskar är med i brittiska Wallander?

Här är Mma Ramotswes blogg för den som vill läsa mer om hur böckerna till slut blev TV-serie.

För att sammanfatta, jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en mycket bra TV-serie. Det är fantastiskt att den lyckats bli gjord, men det krävdes också två giganter och en halv (Anthony Minghella och Sydney Pollack plus Richard Curtis) för att projektet skulle bli av. Serien ger en positiv bild av Botswana och främjar landet på flera vis. Och jag som tittare i lilla Sverige får en trevlig stund framför TV:n, ungefär en miljon gånger mer givande än nåt amerikanskt dussinmög. De invändningar som vädrades i Nya vågen var ogenomtänkta och ibland rent korkade.