Morgonläsning: ”The Fourth State of Matter” av Jo Ann Beard

Sydsvenskan har blivit Hemmets Journal. Dagens pappersupplaga har en bild på en kaffekopp som täcker halva förstasidan tillsammans med rubriken ”Med en smula fantasi i degen”. Kakrecept som huvudnyhet. Vart är medievärlden på väg? Istället läste jag den här essän till morgonkaffet. Den är skriven 1996 och berättar om en händelse som utspelar sig 1991, men texten har ändå större aktualitets- och läsvärde än Sydsvenskas heta kakrecept.

Jo Ann Beard skriver i samma luddiga genre som David Sedaris och John Jeremiah Sullivan. WS Sebald kan kanske räknas dit också, memoar/essä. Det är en genre jag dras till allt mer när det känns som att jag genomskådat de flesta trick som finns i fiktionsförfattarens låda.

Här är en intervju med författaren. Ett citat från samma intervju antyder vilken stil hon arbetar i:

I worked once for a woman who was younger than me; she had me doing things like bringing her bagels and guarding her car when it was illegally parked. I liked her quite a lot and liked the job too, mainly because I could smoke while I guarded the car. Then she ran across a piece I had published in The New Yorker and almost had a coronary. She couldn’t adjust her idea of who this person she saw every day was. It’s like a box of paperclips had started talking to her. She just kept staring at me all day, and her friends kept coming by and laughing at her. To them this was high hilarity, that their colleague had underestimated her box of paperclips. At the end of the day she called me into her office and said: “You don’t know it, but The New Yorker is a big deal.